Kritisk och alltid negativ mormor
Min mor, mina barns mormor, har en ganska svår relation sedan länge. Hon har alltid varit svår att prata med för hon svarar alltid med något negativt eller kritiserar det man säger eller säger "du skulle ha...." Och sen förklarar vad man enligt henne skulle gjort.
Detta har varit svårt och jobbigt men hanterbart. Fram till jag fick mitt första barn för två år sedan. Då haglade hennes kritik mot mig extremt mycket.
En kort bakgrundshistoria om henne är att hon har en kronisk sjukdom som ger kronisk värk och proppar sig fylld med smärtstillande tabletter var dag och natt. Hon är nu pensionerad men var under många många år arbetslös innan det. Hon bor själv, har ingen partner, vänner eller kontakt med släkt. Ingen hobby eller socialt liv alls. Hon gör inget heller för att minska på sin värk förutom att ta tabletter. Exempelvis har träning stor lindring men hon gör inget förutom att gå. Fram till nyligen gick hon alltid i högklackat dessutom, vilket ökade värken.
Under alla år har jag och min syster försökt att hjälpa mor, då henne lycklig igen. Vi uppmuntrade till dejting, aktivera sig i kyrkan då hon är troende, börja träna, skaffa husdjur och mycket annat. Men hon har förutom korta medlemskap på gym som hon knappt använt inte gjort något.
Till sist gav vi upp våra försök och insåg att hon helt enkelt inte vill. Vi har även ska tilläggas uppmuntrat till kontakt med psykolog/vården då hon antagligen lider av både ångest, depression och social fobi. Men hon har sagt att hon är en ensamvarg som föredrar sitt liv såhär.
Det enda hon har i sitt liv är mig, min syster och sina barnbarn. Vilket resulterar i att jag trots jag speciellt i början som ny och osäker mamma inte ville träffa henne så ofta men pga dåligt samvete var hon här en gång i veckan. Nu har jag ett till barn och hon är här de dagar den stora inte är på förskolan.
Hon kritiserar vad barnen har på sig, vad de äter, hur jag tar hand om de när de är sjuka...... Men hennes kritik och negativitet finns i allt, jag kan inte ens berätta eller visa henne något roligt. Jag ville berätta att ena barnet testat tårta för första gången och hennes kommentar var hur jag kan ge barnet banantårta för banan blir man hård i magen av. Jag visade vad jag hade köpt till ena barnet i födelsedagspresent, hon svarade med att fnysa och säga men "oh så generöst, är det allt?". Om vi sitter och äter mat och mitt barn inte vill äta så säger jag att hon behöver äta upp sin portion om hon ska få efterrätt och jag säger det flera gånger . Då kan min mor erbjuda barnet efterrätten sekunden efter. Där finns otaligt många fler exempel. Jag har nog aldrig fått en positiv eller neutral reaktion från henne någonsin. Aldrig att hon bara sagt oh så roligt eller bara lyssnat utan att kritisera.
När jag var ny mamma för ett par år sedan blev jag väldigt ledsen av hennes kritik. Jag försökte då förklara att jag frågar på BVC om jag har frågor och att hennes åsikter är 30 år gamla och att saker förändrats.
Nu blir jag väldigt arg när hon är negativ. Jag vet idag mitt eget värde som mamma, att jag har god kunskap och även sunt förnuft. Att jag faktiskt är en bra mamma.
Så jag säger ifrån. Jag säger att jag inte bett om hennes åsikt när hon är negativ, fortsätter hon svarar jag inte henne. Men idag brast det för mig och jag sa något jag ångrar. Jag bad henne åka hem till sin ensamhet och fundera på varför hon är så ensam. Jag riktigt såg hur något brast i henne, som att mina ord krossade hennes hjärta.
Sen sa jag att hon inte behöver komma hit mer. Hon var inne på toaletten sen, jag tror hon grät. Sen gick hon och kramade min äldsta och sa till henne att hon ska fortsätta komma hit för deras skull, inte för min. Jag var så arg så jag sa att det går båda vägar.
Imorgon ska hon komma igen, vi har bestämt det sen innan för har ett viktigt ärende och behöver hjälp med barnen men jag sa att jag skulle avboka det. Det var så hon sa att hon kommer för barnens skull.
Nu känner jag sån otrolig ångest. Ångest för det jag sa till henne, ångest för att jag inte kan ha en glad och positiv relation med henne som jag ser andra mor och döttrar har, ångest för att vara rädd för det hon ska säga. Angående igår kommer hon låtsas som ingenting det vet jag. Men jag vet också att hon kommer fortsätta kritisera som vanligt allt runt om.
Jag skickade ett sms innan till henne där jag skrev att jag var tacksam för allt hon gjort för mig när jag mådde dåligt när jag var yngre och tacksam över att hon är så närvarande med mina barn. Jag bad henne också att försöka tänka på hur hon formulerar sig mot mig för det gör mig ledsen.
Just nu snurrar det i huvudet och jag kan inte sova. Jag gråter och har ångest men bör sova för barnen kommer snart väcka mig. Vill bara höra om andra är i en likande situation? Hur hanterar ni det?