Ångest inför alla hjärtans dag - sårad och patetisk

Mår lite kasst så skriver av mig i hopp om att någon har råd/fina ord/kloka tankar att komma med. Vill börja med att säga att vårt förhållande i övrigt är fantastiskt, även om vi haft många svackor. Vi älskar varandra, kan prata om typ allt och älskar att vara nära varandra.

Alla hjärtans dag är en fin dag enligt mig. Uppvaktning i ett förhållande är även något som är viktigt enligt mig för att bibehålla romantiken och inte bli som kompisar/syskon tillsist. Något som jag känner börjar hända med min kille och mig. Jag börjar se honom mer som en kompis än romantisk partner pga brist på romantik från hans sida.

Min kille och jag har varit tsm i snart 3 år. I början gjorde han några gulliga gester, 2-3 gånger kanske, men sen dog det ut. Jag fortsatte uppvakta då och då. Gulliga lappar, en liten genomtänk present en vanlig torsdag, köpa hem hans favoritgodis osv. Vår första alla hjärtans dag så bjöd han hem mig och vi såg en romantisk film. Inget storslaget eller planerat men det var supermysigt och perfekt. Sen dess har han skitit i denna dag totalt. Samma sak med uppvaktning och liknande över huvud taget. Likväl som att hitta på saker tillsammans. Vi umgås typ bara hemma hos honom i mjukiskläder och kollar på film om inte jag tar initiativ till att hitta på något annat, vilket jag börjat tröttna på att göra eftersom jag aldrig känner att han ger mig detsamma tillbaka/anstränger sig. Har gett och gett, dagdrömt om dejter och gör dessa till verklighet, tänker ofta på hur jag kan överraska och visa uppskattning. Men fick aldrig något liknande tillbaka. Detta har sårat mig och satt sig djupt i mig. I kombination med andra relationsproblem som jag inte behöver gå in på här så blev jag en lång period osäker på om han verkligen hade samma känslor för mig fortfarande. Jag delade dessa tankar med honom flertalet gånger, han sa alltid att han älskar mig och inget har förändrats. 

Vår andra alla hjärtans dag bestämde jag mig sårat för att skita i, ihopp om att han skulle ta initiativ till något med tanke på att jag delat mina tankar om min osäkerhet flera gånger. Men nej, inget. Han ringer sent på kvällen. Han säger att det är alla hjärtans dag och att han känner sig tråkig som inte fixat något. Jag blir ledsen, gråter och säger att det hade räckt med att vilja träffa mig. Förtydligar att denna dag är viktig för mig, eller snarare att uppvaktning öht. är viktigt för mig. För han sa något i stil med att det känns fånigt att uppvakta då bara för att man ska/att det känns kommersiellt. Jag håller med delvis men svarade att det kanske är bra med en dag som påminner om man nu är totalt oförmögen till romantik/uppvaktning öht annars. Hörde att han blev sårad, för att han förstod hur han sårar mig.

Ett år till går. Har tagit upp några gånger att jag behöver mer uppvaktning. Han uppvaktar mig några gånger, tex på vår årsdag då jag bett om att vi ska fira den. Något han inte heller brytt sig om innan. På alla hjärtans dag så handlar jag god mat, kött, hans favoritläsk, choklad m.m. och hämtar honom efter jobbet. Han tycker det är mysigt att jag fixat men har inte gjort något själv. Vi tar ett bad tillsammans på mitt initiativ. Men jag är mest ledsen och besviken på insidan även om jag inte säger något. 

Förstå mig rätt här. Egentligen är inte alla hjärtans dag av SÅ stor vikt för mig. Men när man inte blir uppskattad/uppvaktad på romantiskt vis alls i vardagen så blir denna dag som ett hån och en påminnelse som gör extra ont. Vårt förhållande har haft några svackor nu senaste tiden, bland annat på grund av det här men även pga andra saker. Jag har varit tydlig flera gånger nu att jag tycker vi mer börjar kännas som kompisar och att jag behöver mer uppvaktning för att känna mig älskad. Han har blivit ledsen för att jag känner som jag gör för han älskar mig verkligen. Jag har sagt rakt ut att jag vill bli överraskad i vardagen ibland med blommor eller liknande och vill att vi uppvaktar varann på årsdagar, alla hjärtans dag m.m. Sen jag sa det köpte han blommor 2 ggr varav första gången veckan efter jag sa det, andra gången någon månad senare. Sen tystnad. Han köper alltid min favoritchoklad till helgen/när jag har pms och det gör mig superglad. Men annars ekar det på romantikfronten när det gäller uppvaktning på detta sätt. Vi älskar varan verkligen och jag tvivlar inte på att han älskar mig. Vi pussas, kramas och myser mycket.

Jag sa i affekt någon gång gråtandes att jag vill fira alla hjärtans dag och att jag blir ledsen att han inte köper blommor eller uppmärksammar det på annat sätt. 

Nu till saken: Bara tanken på alla hjärtans dag nu i februari ger mig ångest redan nu. Sårade känslor men även för att det känns så himla fel att behöva böna och be om uppvaktning. Det var samma sak när han köpte blommor för första gången, jag visade mig glad och blev glad men det kändes så konstigt eftersom jag hade bett om det. Han kunde ha gjort det smidigare och väntat några veckor istället för att köpa två dagar senare. Det känns som att det kommer bli stelt, och jag känner mest att jag bara vill gå under jorden denna dag. Jag känner mig sårad men jag vet inte hur det kommer kännas om han nu skulle köpa blommor då. Jag tror att jag kommer ha svårt att bli genuint glad och kommer nog känna mig ledsen. 

Förstår att det låter helt sjukt att tänka på det redan nu, men tror som sagt inte det är alla hjärtans dag per se: utan sårade känslor pga brist på romantisk uppvaktning, och skam över att ha bett om det flera gånger nu. Det känns som att det inte kommer kunna gå att han uppvaktar mig öht nu utan att jag kommer tänka att det kanske är ogenuint, känna mig bitter och sårad osv. 

Tankar, snälla? Hur ska jag tänka? Han har varit gullig när vi pratat om det, sagt att han vill ge mig allt och göra mig till världens lyckligaste. Så jag vet att han vill anstränga sig för att göra mig glad, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det känns fejk eftersom jag bett om det. Vårt förhållande mår bra nu i övrigt, hade en kris nyligen och hittade tillbaka och är lite nyförälskade båda två. 

Räknar med massa hat. Som sagt så vet jag att han älskar mig och jag förstår att det låter fånigt för vissa, men det är något som betyder mycket för mig. Trött på att vara den enda som bidrar till romantik och nytändning i förhållandet. Trött på att vara den enda som tar initiativ till att hitta på andra saker än att ha sex och kolla på film...