Jag är gravid i nionde månaden, vi har ett gemensamt barn från tidigare som nu är i värsta trotsåldern. Min man skyller och skriker på mig för att jag är trött och inte orkar alltid.
Är det fel av mig att tänka på att separera? Jag känner att jag gjort allt jag kan men våra problem kvarstår. I nuläget går vi i parterapi men vet inte om det hjälper?
Det var alltså min man som tyckte att det var fel av mig. Men det känns som om han hittar fel i allt jag gör :(
Vill gärna höra nån annans åsikt?
Det är ju väldigt svårt att ge någon feedback utifrån den korta beskrivning av förhållandet som du ger, men du kan ju inte rå för att du funderat på separation om du inte trivs med din man. Men är det något du funderat på innan, och har du reagerat på din mans beteende innan? Eller handlar det om att du är extra känslig nu u graviditeten? Vill absolut inte förminska sina känslor, bara kanske få dig att vända och vrida på problemet lite. Har du tagit upp saken med din man och talat om att du inte tycker om hans sätt att behandla dig?
Förlåt, ni går ju i parterapi. Då antar jag att ni pratat om saken. Hur reagerar han?
Det är väldigt lite info för att någon ska kunna säga något alls. Inte bra om han skriker på dig, så klart, men det är rätt påfrestande med en graviditet för hela familjen, säkert.
Om han alltid skriker och är arg på dig så är det ju bra att ni går i terapi. Du får väl se vad det leder till. Funkar det ändå inte får du väl ta upp separation som en lösning.
Det är ju väldigt svårt att ge någon feedback utifrån den korta beskrivning av förhållandet som du ger, men du kan ju inte rå för att du funderat på separation om du inte trivs med din man. Men är det något du funderat på innan, och har du reagerat på din mans beteende innan? Eller handlar det om att du är extra känslig nu u graviditeten? Vill absolut inte förminska sina känslor, bara kanske få dig att vända och vrida på problemet lite. Har du tagit upp saken med din man och talat om att du inte tycker om hans sätt att behandla dig?
Förlåt, ni går ju i parterapi. Då antar jag att ni pratat om saken. Hur reagerar han?
Det är väldigt lite info för att någon ska kunna säga något alls. Inte bra om han skriker på dig, så klart, men det är rätt påfrestande med en graviditet för hela familjen, säkert.
Om han alltid skriker och är arg på dig så är det ju bra att ni går i terapi. Du får väl se vad det leder till. Funkar det ändå inte får du väl ta upp separation som en lösning.
Tusen tack för svar!
Jag har reagerat på hans sätt att behandla mig innan, men det svåra är att det går i vågor. Ibland är han snäll och gullig men ibland är det som om han inte tycker om mig mer. Det har gått såhär upp och ner de senaste 5 åren...
Jag har kämpat genom de svåra stunderna och hoppats att vi skall lära oss att leva bättre med varandra. Men just nu under denna graviditet så har jag återkommande dessa tankar om att vi nog inte passar ihop ändå... Vi triggar varandras dåliga sidor, det har inte förbättrats genom åren, tyvärr. Och jag vill inte att barnen ska behöva lida av våra bråk.
Åh vilken svår sits du befinner dig i. Jag lider med dig! Jag har nyligen separerat från pappan till mitt barn så jag kan åtminstone tänka mig vad du går igenom. Det är ett stort beslut att fatta, och man kan vända ut och in på sig själv innan man kommer fram till vad man ska göra. Själv insåg jag att jag aldrig hade varit särskilt kär i min man, men jag trodde inte jag kunde få bättre så jag körde på. Jag är glad att jag inte stannade i många år och blev mer och mer olycklig utan jag bestämde mig för att gå nu redan när sonen bara är 2 år. För man lever bara en gång och man lurar sig själv om man tror att barnen har det bättre i ett dåligt förhållande än på varsitt håll. Nu är du gravid och självklart kan man fråga sig om det är rätt tidpunkt att gå isär. Finns det ens någon riktigt bra sådan? I mitt fall hade jag klarat mig lika bra utan min man när vår son föddes för han var (är) en riktig mansbebis och jag skötte ändå allt inkl jobbade delvis under det första året. Har man dessutom ett bra kontaktnät i form av vänner el familj så är det ju toppen - kanske rent av avgörande för en del. Men det är bara du som kan besluta vad du ska göra och vad som är bäst för dig och dina barn. Såhär kan du ju i alla fall inte ha det utan du får antingen lämna eller göra nya försök att få er relation att bli bättre. Stort lycka till! <3
Bråk som eskalerar så att barnen lider (soc varit inblandade redan flera ggr). Tja då låter ju som om du ska dumpa!
Bråk som eskalerar så att barnen lider (soc varit inblandade redan flera ggr). Tja då låter ju som om du ska dumpa!
Liten uppdatering:
Nu har det varit lugnare, men han har något slags beroende / dragning till tv spel. Är bara sportspel (inget våld) men det ger mig ångest när han väljer spelet framför tid med familjen...
Nu, någon vecka före jag ska föda, har han precis köpt ett nytt spel (igen! Det har jag hemska minnen av att han gjorde vid förra barnets födelse också, då passade han på att spela en massa för att han var ledig).
Det har inte hjälpt att prata med honom. Han kan ibland ta sig i kragen ifall jag gråter, bönar och ber, men efter någon dag så faller han tillbaka i samma mönster igen.
Vad ska jag göra?
Acceptera att han är hopplös och att du inte kan förvänta dig något. Härda ut tills du återhämtat dig hyfsat efter förlossningen, sen dumpa.