Hur berättar man för sin partner om otrohet på så bra sätt som möjligt??

Ja det finns de som klarar det, precis som de finns de som klarar cancer eller ebola. Frågan är bara i vilket skick. Bara för att man klarar det betyder det inte att förhållande blir bra igen, många stannar kvar enbart för ungarnas skull.

Ja det är väl klart att det blir svårt, och det märks ju tydligt att du inte fattar ett dugg. Din partner kommer inte bry sig ett skit om varför du var otrogen, det enda hon kommer bry sig om är ATT du var det och ATT du inte går att lita på.
Så det där skitsnacket med att "det betydde inte något för mig" är så urbota egoistiskt och korkat så det är inte sant... för det betyder att du inte fattar skillnaden mellan vad ditt svek betydde för dig och vad det betyder för din partner.... 

Det finns inget bra sätt att lägga fram det, det enda du kan göra är att lägga fram det 100% ärligt utan en massa bullshit, halvsanningar och bortförklaringar, sen är det upp till henne att avgöra om hon vill ha kvar dig.

Kvinnor tenderar att reagera starkare på känslomässig otrohet och män på sexuell  rent instinktivt. MEN det spelar igen som helst roll vad gäller hennes förtroende för dig.Och det är förtroendet en otrohet krossar.

Det spelar ingen som helst roll om du var kär eller kåt, du har ju ändå visat att du inte är att lita på. Och för att ge dig en andra chans måste hon tro att hon kan lita på dig i framtiden vilket är jävligt svårt när du precis bevisat att du inte går att lita på dig.

Tänk såhär, din bästa polare har precis spöat upp dig, pissat dig i ansiktet och snott alla dina pengar som han sen åkt på semester och haft kul för. Pengarna kommer han aldrig kunna ge tillbaka (du kan ju aldrig få en otrohet ogjord) Vad skulle han kunna göra för att du ska kunna lita honom igen?

Bästa svaret.

IJag och min man har kommit överens om att om det är en engångsföreteelse så får man inte berätta. Det inte ett frikort dock. Men tanken är att varför tillfoga den andre så otroligt mycket smärta för något som inte betyder något egentligen?

Svälj ångesten och gå vidare i livet.

Ts Hur har det gått? Har du berättat? Hur tog hon det?

Hej ts

Det är bra att du ställer dig själv (och andra) en massa frågor.

Du behöver reda ut några saker till.

Först och främst så förstör du det förtroende och den tillit relationen bygger på.

Det är inte omöjligt att komma igenom och bygga något nytt, det finns de som lyckas, men det är svårt och kräver mycket jobb.

Inse att det är en ny relation ni bygger, i så fall, den gamla är död.

Ni börjar på ny kula och du behöver få henne att lita på dig.

Ett bra tipsar att gå till familje-/parterapi för att få hjälp.

Hon kommer behöva få en massa svar och hjälp att förstå vad som hände och varför.

Kanske behöver du också hjälp med att förstå ditt eget beteende?

Du säger att du var dum och gjorde ett misstag men det räcker inte som förklaring.

Du säger att det bara handlade om sex och inget mer men hur kunde det gå så långt om det bara var sex? Hur kunde behovet bli så starkt? Vad ligger bakom det behovet? Kan det finns nåt annat, nåt mer?

Allt detta behöver du förstå och även hon. Först då kan du/ni ärligt vidta åtgärder som gör att hon kan vara trygg i att det inte händer igen.

Att förlåta är (faktiskt) det enkla.

Tillit och trygghet är det svåra.

Hur ska hon kunna lita på dig igen?

Att få kontroll över telefon etc är ingen hållbar lösning i längden.

En viktig sak att tänka på:

Hon kanske inte är beredd att satsa på dig igen, kanske blir hon så sårad attt hon inte ens vill försöka.

Det behöver du vara beredd på och acceptera.

Frågan är hur stor risken är för upptäckt?

Har du möjlighet att förstå dig själv och reparera din skuld/ångest?

Om du kan leva med ditt misstag själv och bli en bättre man så är det inte säkert att relationen vinner på att du berättar.

Det är ungefär 50% som svarar att de inte skulle vilja veta om ett snedsteg från partnern om de lever i en, för övrigt, lycklig och fungerande relation.

Vad som gäller för dig/er kan ingen annan svara på.

Lycka till

Hej, jag instämmer men det jag citerar låter som ett fatalt misstag. Jag förstår logiken i att inte berätta om otroheten när man är helt säker på att det aldrig kommer upp till ytan.

Men - det som händer är att den otrogne bygger upp en egen acceptans för handlingen. Du kom undan med det. Vilken lättnad. Rimligen har du oddsen med dig även nästa gång du hamnar i en frestande situation. Och om du inte har erkänt varken för dig själv eller för din partner att du gjorde ett stort fel som inte fick några konsekvenser, vad är det som säger att du inte gör samma fel igen?

+1

Hej ts

Det är bra att du ställer dig själv (och andra) en massa frågor.

Du behöver reda ut några saker till.

Först och främst så förstör du det förtroende och den tillit relationen bygger på.

Det är inte omöjligt att komma igenom och bygga något nytt, det finns de som lyckas, men det är svårt och kräver mycket jobb.

Inse att det är en ny relation ni bygger, i så fall, den gamla är död.

Ni börjar på ny kula och du behöver få henne att lita på dig.

Ett bra tipsar att gå till familje-/parterapi för att få hjälp.

Hon kommer behöva få en massa svar och hjälp att förstå vad som hände och varför.

Kanske behöver du också hjälp med att förstå ditt eget beteende?

Du säger att du var dum och gjorde ett misstag men det räcker inte som förklaring.

Du säger att det bara handlade om sex och inget mer men hur kunde det gå så långt om det bara var sex? Hur kunde behovet bli så starkt? Vad ligger bakom det behovet? Kan det finns nåt annat, nåt mer?

Allt detta behöver du förstå och även hon. Först då kan du/ni ärligt vidta åtgärder som gör att hon kan vara trygg i att det inte händer igen.

Att förlåta är (faktiskt) det enkla.

Tillit och trygghet är det svåra.

Hur ska hon kunna lita på dig igen?

Att få kontroll över telefon etc är ingen hållbar lösning i längden.

En viktig sak att tänka på:

Hon kanske inte är beredd att satsa på dig igen, kanske blir hon så sårad attt hon inte ens vill försöka.

Det behöver du vara beredd på och acceptera.

Frågan är hur stor risken är för upptäckt?

Har du möjlighet att förstå dig själv och reparera din skuld/ångest?

Om du kan leva med ditt misstag själv och bli en bättre man så är det inte säkert att relationen vinner på att du berättar.

Det är ungefär 50% som svarar att de inte skulle vilja veta om ett snedsteg från partnern om de lever i en, för övrigt, lycklig och fungerande relation.

Vad som gäller för dig/er kan ingen annan svara på.

Lycka till

Bra invändning och absolut relevant!

Det finns goda exempel på både såväl positiv som negativ utgång/utveckling vid ett sånt val.

Om känslan hos den otrogne blir en lättnad, och man nöjer sig med det, så är det bäddat för en riskabel framtid utan utveckling/fördjupning av relationen.

I det fallet är det helt säkert ?fatalt?.

Den otrogne har dock alternativet och möjligheten att förstå sig själv, lära sig vad som hände och varför. I detta kan det finnas en beslutsamhet att aldrig mer riskera något så viktigt som relationen.

Det är inte ovanligt att personer som är otrogna inser att det inte är värt det. Det var spännande men mycket mindre intressant än de hade förväntat sig. De kanske förstår och kan härleda sitt beslut och beteende till en viss känsla/situation eller omständighet.

Om de gör hela läxan så är det möjligt att de lärt sig tillräckligt för att minimera risken att det händer igen.

I ett sånt läge är det inte alls självklart att det är klokast att berätta.

En sån person kanske känner en viss lättnad men även skuld, hen tvingas bära denna skuld för all framtid, något som blir ett straff i sig.

Givetvis är omständigheterna olika och det finns absolut notoriskt otrogna som brister i empati, omtanke etc. De avstår ifrån att berätta av feghet/bekvämlighet eller rädsla för konsekvenserna.

Det är knappast försvarbart på något sätt.

Mmm det låter fint i teorin, men det funkar inte så i praktiken...

Såg att du skrev fatalt med ett frågetecken...och svaret på det är JA, det ÄR fatal ur flera perspektiv (inte bara om partner får reda på det eller om den otrogne rannsakar sig själv)

Det är fatalt eftersom den som är otrogen lär sig att ljuga är ett bra sätt att slippa ta ansvar för sina handlingar, att det är går att göra saker som påverkar det gemensamma förhållandet och sen "rätta till det" genom att ljuga.

Det är fatalt aftersom den som är otrogen lär sig att det är ok att på egen hand ta beslut om deras gemensamma förhållande utan att partnern får vara med och bestämma.

Det är fatalt eftersom man bygger vidare på förhållandet baserat på en lögn. Dvs förhållandets framtid står och faller på att sanningen aldrig kommer fram. Och det kan ju vem som helt förstå inte är så lämpligt tex om man planerar barn i framtiden. Du kan ju själv förstå hur du skulle känna dig om du får reda på en otrohet EFTER att du skaffat 2 barn med din partner...hade du fått reda på den INNAN så hade du kunna välja om du hade velat skaffa barn med just den partner eller om du hellre avvaktat eller valt en annan partner.. men det valet fick du aldrig göra pga din partners feghet.

Jag ser vidare att du skriver om att den som är otrogen skulle kunna inse att den gjort fel utan konsekvenser... det händer så gott som aldrig, människor fungerar inte så av den enkla anledningen till att de allra flesta människor är hejare på att hitta på ursäkter och bortförklaringar för våra handlingar för att kunna leva med våra misstag (läs försvarsmekanismer). För att vi ska förstå vidden av vad vi gjort och verkligen ångra det på riktigt så krävs det att det man gjort får negativa konsekvenser, i annat fall sker det ingen verklig unger. Möjligen ångrar man sig på ett ytligt plan men man är mest glad över att man kom undan med det... och genom att inte berätta så har man ju sett till att komma undan med det och slippa känna verklig ånger.

Jag förstår vad du menar men det är tyvärr väldigt naivt. Verkligheten fungerar inte så. Jag tycker du ska läsa lite trådar där de som varit otrogna själva skriver, du kommer se en väldigt skillnad mellan de som blev påkomna och de som kom undan... de ENDA som verkar ångra sig på riktigt (utom möjligen några få undantag) är de som inte kom undan med det, de som med egna ögon fick uppleva vad deras handlingar ledde till. De som kom undan med det upplever temporära skuldkänslor i början, men de svalnar av i takt med att man märker att man klarade sig undan.

Jag tycker vissa här är lite väl elaka på TS. Han ångrar sig och vill berätta det för att han älskar henne och inte vill förlora henne. Det tycker jag är jättebra. Om min sambo var otrogen så hade jag velat veta det och självklart från honom.

TS om du är fullt ärlig med henne och visar henne om och om hur mycket du ångrar dig och vill ha henne och erat liv tillsammans så kommer det förhoppningsvis gå bra. Men tillit är något du får kämpa för länge. Du måste visa henne att du är värd att ge en andra chans. Visa det varje dag. Ge inte upp oavsett.

Hon kanske åker iväg ett tag. Hon behöver tid för sig själv. Men ger inte upp.

Jag önskar dig lycka till.

Oj, många som skrivit...eftersom jag lånar en annans konto så kan jag inte gå in hela tiden men eftersom en del gav mig bra råd så tänkte jag att jag ska berätta hur det gått.

Vi satt oss ner och jag berättade allt. Hon blev så klart arg och ledsen, och chockad tror jag.

För att göra en lång historia kort så bor vi på skilda håll just nu. Hon behöver tid innan hon bestämmer sig för hur hon vill göra.

Jag har föreslagit olika saker som parterapi, att vi ska sätta oss ner och hon får tala och fråga, att hon får kolla mobil och mail, hon kan få höra mig säga till den andra kvinnan på telefon att allt är slut och över men min fru vill inte just nu, hon behöver tänka. Förstår det så klart.

Hon tror att jag varit kär i den andra och jag vet inte hur jag ska kunna övertyga henne om att det inte var så! Hon ringer nästan varje kväll och grinar och jag får panik för jag inte kan göra ett skit åt det för det är mitt jävla fel.

Jag ångrar inte att jag berättade det men jag ångrar det jag gjorde så in i helvete mycket!

Nu vet ni hur det gått iaf. Tack för råden!

Starkt att berätta!!! Man ska stå för sina misstag.