Pappan kommer att dö. Vad ska jag göra?

Har ingen erfarenhet av det ni kommer få uppleva. Beklagar den kommande sorgen. Tänker att det kanske är bra att inte ändra på något om du inte måste utan att barnen får en ordentlig tid på sig att sörja. Att då också tappa kompisar, sociala aktiviter mm kan bli extra jobbigt. Olika människor reagerar så olika inför sorg, tänker att det bästa är att försöka möta barnen där de är. Vet av egen erfarenhet att barnen är smartare än vad vi föräldrar tror och att de lätt känner av sinnesstämningar även om vi med ord inte berättar. Risken är också att någon annan berättar för dem på ett eller annat sätt. Så försök prata med dem så ärligt som det går. Fick rådet av en person som höll föräldrautbildning för oss att berätta en lite bit och sedan vara lyhörd för frågor. Om barnet frågar, svara på det de frågar om, men försök fortfarande att berätta ganska kort.

Normalt att dina tankar spinner iväg! Men inte rätt tid att fatta stora beslut just nu. Din hemstad finns ju kvar senare också. Inte för dig heller, tror jag, hel vårdnad om barnen och flytt och nu bostad och nytt jobb - en stor karusell även för dig. Vill farmor och farfar ställa upp så kommer du ju få hjälp. Och kan vara viktigt för barnens sorgearbete - att få prata med dessa om sin pappa, de som kände honom bäst.

Och hur mycket vet du om hans sjukdom? Många cancertumörer lever man länge med?

Kolla upp vilket stöd som finns. Onkologen har normalt kuratorer och psykologer och ibland speciella grupper för barn som är anhöriga. Fråga om du får prata med ditt ex kontaktperson på kliniken (brukar vara en sjuksköterska) - ni kan få råd om hur ni pratar med barnen.

Största deltagande i er sorg och oro. Våga prata, fråga och vara nära varandra.

Normalt att dina tankar spinner iväg! Men inte rätt tid att fatta stora beslut just nu. Din hemstad finns ju kvar senare också. Inte för dig heller, tror jag, hel vårdnad om barnen och flytt och nu bostad och nytt jobb - en stor karusell även för dig. Vill farmor och farfar ställa upp så kommer du ju få hjälp. Och kan vara viktigt för barnens sorgearbete - att få prata med dessa om sin pappa, de som kände honom bäst.

Och hur mycket vet du om hans sjukdom? Många cancertumörer lever man länge med?

Kolla upp vilket stöd som finns. Onkologen har normalt kuratorer och psykologer och ibland speciella grupper för barn som är anhöriga. Fråga om du får prata med ditt ex kontaktperson på kliniken (brukar vara en sjuksköterska) - ni kan få råd om hur ni pratar med barnen.

Största deltagande i er sorg och oro. Våga prata, fråga och vara nära varandra.

Ni kan så klart flytta om det blir så, men ta det lugnt! Om ni nu någon gång skulle flytta så kräver det ju mängder med förberedelse. Barnen skulle få byta skola och kompisar - är det verkligen det bästa för dem? 

Blev änka för 3 år sedan och är bosatt 70 mil från min hemstad.

Jag valde att stanna kvar så barnen kunde fortsätta sina liv som innan och ha nära till sin pappas släkt.

Fungerat för oss

Avvakta, inga stora beslut nej. Att rycka upp barnen ur allt välkänt i samband med att pappa dör låter som en synnerligen dålig ide. Ge det ett år eller så, så kanske även barnen är redo för en nystart sedan.

Tack för era svar. Verkligen. Jag ska försöka lugna mina tankar. Det är inte helt lätt. Jag är så otroligt ledsen för barnens skull... vi kommer så klart inte starta lastbilen direkt. Men kanske så småningom. Är jag extremt egoistisk om vi gör det? Om jag tror att vårt vardagsliv blir enklare?

Du är den vuxna . Men jag hade nog haft en dialog med barnen så de hinner vänja sig vid tanken.

Sen hade jag sett till att de träffade pappans sida också

Vänta några år. Och då är barnen dessutom stora nog att åka och hälsa på farföräldrarna själva.

Men farföräldrarna kan väl hjälpa dig och avlasta? Om de vill. Verkar ju som de gjort det hittils, men då på pappans veckor. Det är väl bara att de fortsätter som vanligt.

Beklagar situationen TS.

Min sambo förlorade sin pappa när han var 10-11år och det värsta med allt förutom att förlora sin pappa var att förlora allt annat som var bekant. Deras mamma var olämplig som förälder och hade bevakade besök 2ggr/mån. När pappan dog rycktes han och hans syskon upp från skola, vänner, intressen och från varandra. Det har traumatiserat honom och hans syskon.

Sitt lugnt i båten tills allt svalnat, ha sen en dialog med barnen. Stanna på orten tills baren kan resa till farföräldrarna själv.

För 26 år sedan var jag 8 gammal och min mamma fick diagnosen cancer. Hon dog fyra år senare.

Finns inga ord för att beskriva vad det innebär att förlora en förälder som barn. Det har satt spår för resten av mitt liv. En stor del av mig dog tillsammans med min mamma.

Dina barn kommer behöva dig som är kvar mer än du kan föreställa dig. Ta inga inga stora beslut direkt. Detta kommer att påverka dig också. Du kommer förstå mina ord när det händer. Din viktigaste uppgift är att ta hand om dina barn. Nu och framåt.

Ge dina barn möjlighet att ta tillvara den tid som är kvar. Det kommer vara värt varje ansträngning. Tid är det ni har ont om så använde den till sånt som kan bli bra minnen senare.

Det finns inga lösningar som tar bort problemet eller smärtan. Men om det nu är kört behöver ni tänka hur tiden framåt ska vara på bästa sätt för dina barn. Ta tillvara på tiden, och förbered barnen på att det kan hända.

Jag var en annan människa efter min mamma dog. Jag gick från barn till vuxen över en dag. Att flytta och tappa det som är bekanta i tillvaron med bostad, klasskamrater och sin pappas släkt kan vara att ta bort allt som dina barn varit vana vid. Vill tro att det är bättre att vänta med det beslutet.

Lider så med dig och dina barn för denna situation.

Jag har inte förlorat någon förälder men flyttade tillsammans med familjen till en ny stad, där mina morföräldrar bodde, när jag var 12 år. Det var otroligt tufft, 12-isch är en känslig ålder. Och då hade jag ingen sorg efter en älskad förälder att bearbeta dessutom. Jag har lovat mig själv att aldrig flytta mina barn så, så pass traumatiserad är jag av en ändå okomplicerad flytt 20 år senare...Så som många andra också sagt, involvera barnen! Vill de flytta närmare morföräldrarna? I tonåren är kompisar ju SÅ viktiga. Och hur som, om 10 år har de flyttat hemifrån och du kan flytta vart du vill.

Har du någon att prata med? Jag tänker att du kan ta hjälp av en professionell som kan hjälpa dig i ditt eget sorgearbete, och även hjälpa dig med vad som är bäst för barnen/familjen i stort. Kanske även kontakta skolans kurator/bup så barnen kan få hjälp att hantera situationen.

Som flera har sagt, gör inga stora förändringar just nu. Speciellt för barnens skull så är det viktigt att de får behålla så mycket trygghet som möjligt (vänner, skola, umgänget med far-föräldrarna, fritidsaktiviteter, osv) när de förlorar halva sin grundtrygghet.

Berätta för barnen hur illa det är, dom har rätt att veta. Se sedan till att dom kan lätt umgås med de personer de är vana vid, tex farfar och farmor, medan du får avgöra vad som är bäst för alla i det långa loppet.

Tack igen för svar. Några tankar från mig. Jag flyttade själv flera gånger som barn, jag vet att det är tufft men också att det blir bra när man kommit in i det nya livet. Att jag skulle vilja flytta beror på att jag tror livet blir enklare i en liten stad, mindre avstånd, närmre naturen osv. Vi skulle ha råd med ett större boende. Och så att mina föräldrar finns där. Man kan åka tåg direkt mellan där vi bor nu och den staden så barnen skulle kunna besöka farmor och farfar ofta.

Men jag ska inte göra något direkt så klart. Först måste vi ta oss igenom den mest akuta fasen, jag vet inte hur lång tid det tar att landa efter en sådan här sak. Ett år? Sen får vi se, jag kanske resonerar annorlunda då...

Barnen ska så klart få reda på hur sjuk pappa är, men jag vill ge dem någon månad till först. En vanlig jul.

Jag pratar inte med någon professionell men jag har berättat det här för mina föräldrar, min syster och min bästa vän så jag har personer runt mig som stöttar. När vi berättar för barnen ska jag också säga till föräldrarna till deras bästa vänner så de vet vad som pågår.

Vill svara dig direkt. Jag grät när jag läste ditt svar. Jag kan bara inbilla mig vad det är att förlora en förälder som barn. Och jag kan bara gissa mig till hur mina kommer att reagera. Min äldsta kommer nog växa upp fort som du beskriver. Hon har alltid varit ansvarstagande... lillebror som är mer omogen och fantasifull verkar försvinna in i en egen värld när pappans sjukdom gör sig påmind.

Vi ska verkligen försöka göra det bästa av den här sista tiden. Vi ska fira jul tillsammans med hans föräldrar och syskon, jag tror han kommer att orka med det. Sen ska de fira nyår tillsammans också men jag har barnen alla mellandagar så han får vila också. Jag hoppas det ger bra minnen av deras glada, roliga pappa.

Det finns krismottagning via socialtjänsten.

Det kan koppla in stöd och vara till hjälp i skola och så.

Jag har inte varit i något liknande som du, men jag har haft närstående som förlorat närstående.

Det som skiljer ännu mer är dock att du fortfarande har din exmake i livet. Nu vet jag inte hur ni skildes åt, men det bästa för barnen borde ju vara det som är i fokus för er båda. Kanske kan du diskutera med honom om hur framtiden skulle bli. Om du kan få hans välsignelse att flytta kanske det skulle hjälpa dig?

Sen kan man ju på andra hållet tänka att farmor kanske kan vara till mer hjälp framöver än vad hon varit hittills? Alternativt kan du försöka hitta ett sätt att säga till henne att hittills har barnen träffat mormor och morfar mer sällan, men längre, och att det självklart blir samma för farmor/farfar vid en eventuell flytt.

Om flytt blir det du vill, se också till att kunna förklara ordentligt varför det är mer ekonomiskt osv, vilket ska bli bättre för barnen, för att de ska kunna behålla samma standard nu med 1 förälder.

Om det är bättre eller sämre för barnen att flytta, rent psykologiskt, är väldigt svårt att säga nu.

Vad du än gör, ge det lite tid först. Det tror jag är det viktigaste för dig, barnen och alla. Då kan du också se om det verkar som att barnen vill vara kvar i allt som påminner om pappa, eller om de dras ner av ledsamma minnen.

Vilket beslut du än tar som är för deras skull tror jag att farmor kommer att acceptera, speciellt om du redan visat att hon fortfarande har en naturlig och viktig plats i deras liv.

Min pappa dog när jag och min syster var några år yngre än dina barn. Man kan säga att min mamma offrade sig och träffade aldrig någon ny man. Vi träffade min farmor och farfar delar av varje jullov, påsklov och sommarlov och någon enstaka gång däremellan. Det betydde oerhört mycket för mig och min syster som fick ha vår farmor och farfar tills dess vi var vuxna. Vi älskade dem, näst intill avgudade dem. För min mamma däremot var nog detta inte alltid så lätt.