Hej!
Det var länge sedan jag skrev här men efter en lång resa föddes äntligen vår son i oktober. Några av er tyckte att det kunde vara intressant att läsa om våran resa. Jag vill gärna sprida hopp med denna läsning.
Min man och jag försökte egentligen inte så länge att bli gravida men i min tidigare relation försökte jag redan få barn men det blev aldrig någon graviditet då heller så jag var rädd att någonting inte stämde men vi utredde ingenting. Sedan träffade jag min man och jag var full av hopp. Efter några månader sa han till mig att han vet om att han har få spermier och av dålig kvalitet och att de har haft många missfall i hans tidigare relation men det blev aldrig några barn.
Vi gav oss lite tid att försöka men efter ett halvår gjorde vi en utredning som visade att hans spermiekoncentration låg på 4 milj och sedan visade sig att mitt AMH låg på 0,4 (då 33 år). Detta var chockerande. Jag trodde att jag kanske hade endometrios eller PCOS men inte detta. Hade till och med många folliklar på ultraljud men värden var ändå dåliga. Jag hade fortfarande min mens ganska regelbunden och märkte annars ingenting av att jag är i förstadiet till klimakteriet (östrogen var låg men inte super låg). Vi rekommenderades att direkt göra IVF. Vi ställdes i kön till Sahlgrenska men vi ville inte vänta 6 månader till. Vi gjorde två privata IVF på Livio i väntan. Första gången fick de ut 6 mogna ägg med maxdos Bemfola och Menopur. Men trots ICSI blev inget befruktad. Jag minns när de ringde mig och gav mig beskedet på jobbet. Jag hade aldrig en sån ångest i min kropp och en ilska (mest mot mig själv). Jag kom hem, rev ut alla tabletter, multivitaminer osv ur skåpen. Slängde mig på golvet och skrek, och skrek. Min man var inte hemma och när han väl var hemma förstod han. Jag föll i ett djupt svart hål men vi ger aldrig upp, eller hur? Så efter en fin sommar i Frankrike gjorde vi ett nytt försök men nu fanns det mindre äggblåsor men de tyckte vi skulle ändå gå vidare. 5 mogna ägg ända men igen. 0 av de befruktades.
Vi ställdes i kön för ÄD till Sahlgrenska, väntetid då 2-3 år. Så länge ville vi inte vänta. Jag visste om den fria vårdvalet i Sverige och skrev en egenremiss till Huddinge. Vi skulle bli kallad inom 3 månader och start av behandling inom 6-9 månader. Men jag hade ingen tålamod. Plus att de inte hade gjort dubbeldonation där och jag hade känslan av att det finns ett problem med min mans spermier. Så vi vände oss till Finland. Där får man göra dubbeldonation men de tycket vi skulle testa enbart ÄD i början. Så vi fick en donator inom 1 månad och jag nerreglerades i december. Men vi hade otur igen. Donatorn kunde inte stimuleras. Det fanns knappt några äggblåsor. Detta var i januari 2020. De kunde erbjuda en ny donator tidigast i april. Jag orkade inte vänta och jag var ju redan nerreglerad och stod sedan på östrogenbehandling. Skulle allt detta har varit för ingenting? Jag måste i alla fall har haft en känsla... jag hade redan några veckor innan kontaktat några kliniker i Tjeckien för att höra med de. De hade till och med våra papper. Så jag ringde sedan 3 kliniker när jag fick det negativa beskedet från Finland och frågade om de kunde snabbt (alltså inom några dagar) fixar en donator eller en embryodonation. Och faktiskt kunde alla göra det, alltså en embryodonation kunde de fixa (ingen donator enbart). Så vi fick ett läkarsamtal dagen efter de hade föreslagit en match (vi valde bort deras första förslag). Sedan började jag med Progesteron (slemhinnan var redan fint) och så åkte vi ner till Prag den 4 februari.
Insättningen var svår för läkaren så jag kände inte mycket hopp. Jag gick 15000 och 16000 steg de kommande två dagarna, åt mycket gott och så åkte vi hem efter 3 dygn. Jag fick lite feberkänsla 2 dagar efter insättningen. Och efter 3-4 dagar kände jag någonting som mensvärk. Dag 5 plussade jag. Jag blev en testoman och livrädd för kemisk graviditet och sedan för missfall under den tidiga graviditeten. Men vi var så glada men det var inte lätt att ta in.
Och vilken tur vi hade, en månad senare stängdes allt ner. Vi hade aldrig hunnit till Huddinge, aldrig till Finland eller till Prag, i alla fall inte då.
Idag ligger den lille killen här. Resan var lång, och det känns fortfarande. Det blev aldrig någon vila och det blir det nu inte heller. Kroppen och själen är slut men det som har hänt nu mot slutet är fantastisk.
Vad vi alla kämpar. Jag kände under resans gång att vi måste fixa så mycket själv, man fick verkligen noll stöd ifrån vården. Det tyckte jag var nästan det värsta, att kämpa kring väntetider, kämpa för behandlingar osv. Det bästa stödet var min man.
Trots att jag fick rådet att gör många pauser så gjorde jag inte riktigt det. Jag mådde inte heller bra av att göra ingenting som förde mig mot vårt mål. Men det var slitsamt.
Nu inser jag att tråden kanske inte ger hopp mer än att målet kan vara närmare än vad man tror. Men jag vill ge med er. Försök så gott ni kan att återhämta er lite grann mellan försöken. För att det blir inte så som jag trodde. När han väl är där blir allt bra. Såren är inte läkta.
En sak som hjälpte mig genom resan var min målbild. Och det såg ut så här.
Mitt barn, min man och jag, vid stranden i Frankrike. Om några år. Hen lekar i sanden. Bara denna bild var så vacker.
