Nygift och otrogen

Min man älskade inte mig, men han hade praktisk nytta av mig. Han kunde alltid komma hem och få mat, nytvättade kläder och sex. Jag tog hand om allt han tyckte var jobbigt och besvärligt. Sedan åkte han till sin älskarinna och fick stjärnögd beundran och förälskelse.
Han gjorde allt för att slippa skilsmässa, inklusive att påstå att han gjort slut med den andra kvinnan.

Det kan vara svårt att se sanningen. Du ser det du vill se.

Pröva att skriva ned din historia, vad du tror hände. Om du tror att en kvinna spanade in din man och förföljde honom tills han föll för frestelsen, eller vad det är du tror. Skriv in alla detaljer från början till slut. Sedan läser du din historia och låtsas att det är en vän till dig som skrivit den. Vad skulle du säga till din vän? Vilket råd skulle du ge henne? Skulle du säga att hennes man naturligtvis älskar bara henne och att det bästa hon kan göra är att skaffa ett till barn med honom?

Jo, det finns flera som är så där dumma. Jag är en intelligent kvinna, enligt vad jag fått höra gång på gång i mitt liv. Ändå var jag naiv och korkad när det gällde min man.

Han sade att han älskade mig, alltså var det sant.
Han sade att det var mitt fel att han sökte sig till en annan kvinna, alltså måste det finnas en sanning i det.
Han sade att han aldrig ljugit för mig eller varit otrogen, och han var så övertygande att jag vacklade. Kunde jag verkligen vara 100% säker? Kanske jag hade missuppfattat något, eller kanske jag var överkänslig eller hade för livlig fantasi?

Om han nu hade sårat mig, så var det kanske inte hans fel? Taskig barndom, orättvist behandlad på jobbet, och så förstod han nog inte att jag blev sårad. Det var inte hans mening.

Just det, precis så dum var jag!

Jo, man ska lita på den man älskar, men man måste veta var gränsen går. Kvinnor som blir slagna av sina män litar på dem. Så kommer det första slaget, och hon vacklar. Vet inte om hon kan lita på honom längre. Men han ångrar sig, ber om förlåtelse, säger att han älskar henne och att han aldrig mer ska slå henne. Hon ger honom en chans till. Nästa gång han slår henne, så händer samma sak. Han gör vad som helst för att hon ska förlåta honom, och till slut gör hon det. För varje gång går det lättare, och till slut är hon en av de där "dumma" kvinnorna som stannar fast hon blir misshandlad.

Du ger honom en chans till fast han varit otrogen inte bara en gång utan 4-5 gånger. Dessutom har han riskerat ditt liv och din hälsa genom att inte ens skydda sig mot könssjukdomar. Någonstans där måste du inse att vigsellöftena betydde en sak för dig och en annan sak för honom.

Jag ska berätta en historia för dig. Den handlar om en man och en kvinna som planerade bröllop. De gifte sig och kvinnan var lycklig. Mannen var nöjd med att gifta sig, men han var sugen på en annan kvinna. Han bokade rum på ett hotell, träffade kvinnan, hade sex utan skydd, för om hon blev gravid var det verkligen inte hans problem. Att han riskerade könssjukdomar tänkte han inte ens på.

Hans nyblivna fru avslöjade affären. Vad skulle han göra? Nu hade han ju redan legat med den andra kvinnan och hon var inte så speciell som han trodde. Det vore faktiskt enklare och bättre för hans del om han stannade hos sin fru. Bättre för hans rykte om inte annat. Men den andra kvinnan försökte förstöra hans liv genom att bli med barn och dessutom fundera på att behålla barnet? Hur vågade hon??? Fattade hon inte att det var hans liv som var viktigt och inte hennes eller babyns??? Han tvingade henne till abort och tyckte hon var äcklig och motbjudande som ens funderat på att föda barnet.

Hans fru förlät honom och lade skulden på den andra kvinnan, för hennes man var ju egentligen god och kärleksfull och det var inte hans fel att han träffat en galen kvinna som tvingat honom till oskyddat sex.

Hur tycker du den historian låter? Alla vi som läser det du skriver, uppfattar historian på det sättet.

Det är en mycket lång historia, som jag skriver om på annat ställe, men jag kan ge en liten sammanfattning:

Vi var gifta många år. Han jobbade mycket och hade tidskrävande fritidsintressen. Så upptäckte jag, precis som du via mobilen, att han var otrogen. Jag anklagade honom och han nekade. Han var djupt sårad. Hur kunde jag tro det om honom? Att han var borta hemifrån mycket berodde på att jag inte "såg" honom. Jag brydde mig inte om honom.

Efter att jag anklagat honom fick han en ny hobby. Varje vecka packade han lite utrustning och åkte i väg för att utöva sin hobby. Han handlade lite extra utrustning då och då och lade ner själ och hjärta i sitt nya intresse. Jag upptäckte att han inte ens använde utrustningen, utan han åkte raka vägen till sin älskarinna varje gång. Den här gången kunde jag bevisa det, så han erkände. Men han hade bara träffat henne för att hon gav honom uppmärksamhet och "såg" honom. Hemma var det ingen som brydde sig, påstod han.

Han ångrade sig och gjorde slut med henne, och jag bestämde mig för att försöka på nytt, för våra barns skull. Redan efter en vecka började han hitta på förevändningar för att åka till olika ställen. Då var han hos henne igen.

Efter skilsmässan kom det fram lite mer som han gjort under åren. Den där könssjukdomen jag fick när jag väntade barn, som han sade måste ha legat vilande hos mig från innan vi träffades? Gissa var den sjukdomen kom från!

Jag känner igen din desperation, för jag har själv varit där, även om situationen var lite annorlunda.

Du och din man har gått hos en familjeterapeut. Det har jag också. En familjeterapeut ser till familjens bästa. Han tar inte ställning för dig eller din man utan han är opartisk. Han vill se förståelse och förlåtelse och att ni antingen håller fast vid varandra eller skiljs som vänner. Det är hans mål.

Bra att ni träffat en familjeterapeut, men du behöver gå till en egen. Det kan vara jättedyrt, men i brist på terapeut kan du åtminstone träffa en kurator eller t ex en präst. Du behöver få berätta din version av vad som hänt och få höra att du har rätt till alla dina känslor och att du faktiskt inte måste förlåta eller ta på dig någon skuld för vad din man gjort. Familjeterapeuten vill att du ska se det goda i din man, så ni kan vara goda vänner åtminstone. Din egen terapeut vill att du ska känna efter vad du egentligen tycker innerst inne och lägga skulden där den hör hemma. För att kunna gå vidare behöver du få älta allt som hänt, med någon som ser till ditt bästa och inte till din mans bästa.

När jag var som mest desperat, så skrev jag inte på FL. Jag lät mig i stället intervjuas i en kvällstidning för en artikelserie om otrohet. Jag behövde berätta för någon, men jag förstod inte det förrän långt senare. Jag skämdes också för mycket för att berätta för någon jag kände.

Tack! Det var mina barn som gav mig styrkan. När jag till slut insåg att barnen tog större skada av att vi höll i hop äktenskapet än om vi skildes, då tog jag det där sista steget. Jag hade inte insett tidigare hur mycket han ljugit även för barnen.

Jag tror du har fel. Att skriva kan vara skillnaden mellan att orka och inte orka, eller som för mig skillnaden mellan liv och död. Jag började i en tråd liknande den här men gick sedan över till att skriva i en annan form. Att skriva och älta hindrar mig från att ta livet av mig, och att skriva läker en del av såren.

Ja, att prata med en terapeut kanske vore allra bäst i teorin, men i verkligheten kan det finnas svårigheter med det. Det kostar pengar, hutlöst med pengar. Om TS inte bor i en storstad, så kanske det inte ens finns någon praktiserande terapeut i närheten. Alla terapeuter är inte bra heller, utan det finns stolpskott även inom det yrket. Om inte personkemin stämmer, så klarar man inte av att prata om de svåraste sakerna. Skulle du själv kunna prata om dina djupaste hemligheter med en främmande människa vilken som helst?

Nej, du måste inte lita på honom bara för att han är pappa till ditt barn. För ditt barns skull måste du misstro honom tills vidare. Du ska inte lita på någon som visat sig vara opålitlig. Du kan förlåta honom om du vill, men lita inte på honom. Om några år, om han verkligen visar sig vara en ny och bättre människa, då kan du fundera på det, men inte tidigare än så.

Jag litar inte på mina barns far, och jag har ingen relation med honom. Den relation han har med sitt yngsta barn, är något han får ta hand om själv.