Nygift och otrogen

Det är ju mer än detta. Vi har ett liv, en bostad, en familj ihop, det är inget man bara kastar bort. Vet inte heller hur jag skulle ha råd med saker utan honom. Och någonstans finns det ingen som känner mig som han, han är ju min trygghet. 

Det konstiga är att dom två faktiskt inte verkar passa ihop personlighetsmässigt men verkar ju ha en dragning till varandra. Men hur kan passionerat sex bara viktigare än hans familj?? Hon har skrivit några gånger till honom igen och förra helgen, när han var onykter, svarade han henne och dom hintade om att ligga med varandra. När han vaknade visade han mig det och blockade sedan henne och bad henne blocka honom. Hon blev rätt att och skickade några meddelande med känslor men sen har dom inte hörts av mer. Kanske var det deras avslut som dom behövde. Men det gör ont i mig att han faktiskt skrev att han saknade henne och jag vågar inte fråga om han menade det. 

Jag vet ju att du har rätt, samtidigt är jag rädd att lämnar jag honom så går han till henne. Hon ska inte vara nära mina barn!  Varför hon igen? Det hade nästan längs bättre om han skrivit till någon ny. Hur kommer det sig att du stannade i 9 år? 

Jag ska! 

Jag vet, det är bara ett stort steg att ta. Jag har landat i att jag inte kommer sakna honom, inte alls faktiskt. Han är ju tom öppen med att han skriver till henne. Först blev jag tacksam över det men nu inser jag att det är näst intill ännu mer respektlöst, har vet att det inte kommer konsekvenser. 

Däremot kommer jag sakna livet vi skapat tillsammans, vardagen, det självklara. Jag sörjer det förlorade livet, det med rutiner. Jag vill inte leva hälften av tiden utan mina barn, jag vill ha kvar mitt/vårt sociala umgänge, parmiddagar och vårt hem. Det är det jag kommer sakna, inte han. Kanske kan vi fortsätta som ett team och inte ett par men vad händer då när någon av oss träffar någon... 
Jag vet att han inom kort kommer höra av sig till henne igen och när han återigen berättar det för mig ska jag berätta att vårt förhållande faktiskt har dött. 

Tack, det känns ändå skönt att höra. Jag är orolig för framtiden och det känns som att det är jag som förstör allt då det är jag som tar steget även fast jag vet att det rent logiskt är han som dödat allt som en gång var. Jag vet att livet kommer bli bättre men det gör väldigt ont att livet inte blev som det skulle..

Så är det, men någonstans är det lättare för mig att klandra henne, att det var hon som kom in och förstörde vår familj. Vi var ju lyckliga tills hon kom! Och sen helt plötsligt så ska hon få sitta och äta frukost med mina barn medan jag är ensam typ?? det är en vidrig tanke. Jag är inte lycklig med honom men jag kommer heller inte vara lycklig utan barnen...

Nej, det enda vi gjort de senaste åren är att prata, prata och prata. En period blev passionerad igen men nu är vi tillbaka till att bara prata, prata och prata. 

Jag tror faktiskt inte han älskar henne men där emot så tror jag det finns en kemi och passion mellan dem som vårt vardagsliv inte ger honom. Att hon utmanar honom att känna makt, bli sedd och åtrådd. Typ djuriskt. Jag tror ibland att han faktiskt på ett sätt respekterar mig mer än henne, att hans syn på henne enbart är rå men att hon faktiskt har haft känslor för honom. Han har ett begär som jag inte verkar kan tillgodose typ. 

kanske är det så att vi inte är menade för varandra och förhoppningsvis kan jag bli lyckligare med någon annan för jag tror faktiskt inte att jag är lycklig och jag har svårt att se att vi någonsin kommer att hamna i något sunt igen på det sättet som jag vill att våra barn ska vara en del av. 

NU HAR JAG LÄMNAT HONOM

vilket sjuk sak att skriva, och ännu sjukare att jag känner noll inför det. Eller jo, jag känner sorg över att förlora tid med barnen. Möjligtvis behövde jag dom här åren för att hamna här. 

kollade hans mobil i torsdags och förutom flera grova sexsms så hade dom också legat med varandra igen. Det jävla svinet låg med henne efter allt jag gjort för honom. Hon kan ta honom, det är hennes förlust. 

jag är fan fri nu! 

Tack!

Det känns väldigt konstigt och är av och till oerhört svårt. Hela situationen är ju så förnedrande. Han beskrev henne som "sin kryptonit" och jag insåg att det skulle vara jag som var det. Det skulle vara mig han inte kunde tänka sig att leva utan och ha respekt för. Nu har han brutit med henne igen och bönar och ber om förlåtelse. Jag själv är mest otroligt likgiltig. Och trött. 

Fy fan alltså! Jag lider med dig!

Det börjar mer och mer gå upp för mig vilket otroligt svek det är - inte bara mot mig utan mot barnen. Jag kommer aldrig kunna lita på honom igen. Jag förlät honom trots att den första otroheten faktiskt var brutal. Men trots alla löften, all terapi, en ny chans så gör han det igen. Han hade lika gärna kunnat spotta på mig, ungefär lika förnedrande hade det varit. 

 

Nu är jag inte ledsen för att förlora honom, inte alls. När jag ser honom nu känner jag inget. Men det är en enorm sorg att förlora livet som var, ett liv jag inte valt att förlora. Genom sin otrohet tar han barnen ifrån mig halva tiden och för det avskyr jag honom. 

 

Tack, det hoppas jag också, om tiden kan läka dessa sår. Just nu vet jag inte hur jag ska kunna lita på någon igen. Han har fått mig att tro att jag är oälskbar. Att jag är grå och tråkig fast jag är den som tagit hand om hans barn när han varit och knullat hans älskarinna. Han säger att han saknade närheten, att jag inte bekräftade honom, försöker subtilt lägga över det på mig samtidigt som han återigen bönar och ber om förlåtelse. Så äcklig.

TACK!

Ja nu önskar jag att jag gått för flera år sedan, men då hade vi heller inte fått vårt andra barn så jag försöker tänka att det var värt det. Nu kan han inte förnedra mig mer. Stackars kvinna som får ta över honom efter mig. Eller så är det bara mig han är så totalt respektlös mot. 

Tack, det går upp och ner. Kommer kräva mycket terapi för att återhämta mig och för att inte projicera mina känslor för honom till barnen. Allt är ju väldigt rörigt nu, förhoppningsvis inser jag framöver att det var det rätta och jag börjar må bättre. Det jobbiga är att inse att inget alternativ kommer få mig att må bra för studen.

Tyvärr bor vi fortfarande ihop. Vi bor i ett eftertraktat område och har bestämt att vi vill bo kvar i området för barnens skull och det är inte så lätt att hitta bostad. Han ska köpa ut mig ur vårt nuvarande boende och jag ska hitta något eget men det tar tid. Ibland känner jag mig beroende av honom och att han vet att han har den hållhaken på mig... 

Nej jag kommer inte stanna hos honom, eller jag har lämnat honom.

Min man beskriver inte det som ett beroende, eller inte själva otroheten. Sedan har han något speciellt för henne. kanske har dom målat upp varandra som varandras besatthet. Jag tror absolut dom kan stå emot varandra men vill inte. 

Jag vill inte vända på det, jag vill inte vara med honom. Det svåra för mig är barnen, att hans jävla beteende innebär att jag förlorar tid med mina barn. 

Tack för alla bra råd. Jag tänker inte låta honom blåsa mig. Har insett att han är för egoistisk för att kunna ta in hur han har sårat mig.

Vi bor inte ihop längre, men vi har kvar huset och barnen bor där, så vi bor där när vi har barnen (uppdelat alltså). Har varit på banken osv osv.

känns bara så surrealistiskt allt, förstår inte hur vi hamnade här...