Barnuppfostran för slapp

Och du vet säkert att det endast beror på att barnet inte vill? Det lär ju ändå vara väldigt ovanligt och handlar nog i de flesta av dessa ytterst då fall om amdra brister i föräldraskapet än en pedagogisk genomtänkt vilja att ge barnen bestämmanderätt.

Oftast finns en mer komplicerad orsak till att barnet beter sig såhär, inte pga slappa föräldrar! Ett barn med trotssyndrom eller liknande beter sig såhär. Jag har ett barn som vägrar sånna här saker. Hur mycket jag än försöker så är det stop, han vägrar helt enkelt. Det är väldigt tungt och svårt. Men det beror inte på att jag inte säger ifrån eller är slapp. Det är så lätt att fördöma andra om man själv aldrig har haft ett barn som har de här problemen! Mitt barn har haft det hela sitt liv och är nu 11år.

Skillnaden är kanske att förr tog man helt sonika barnet under armen och gick, så länge det var såpass litet att det gick att bära. Nu kallar vissa det barnmissahandel eller kränkning.

Förr bestämde vuxna, barnen fick skrika och sparka bäst de ville men föräldrarna tog tag i dem och så gick man ändå. Och jag är rätt säker på att barn med s.k. trotssyndrom i större utsträckning lärde sig att lyda som 10-åringar, om de konsekvent från bebisstadiet och upp till 7-8 års ålder faktiskt blivit upplyfta, bortledda, fått vara hungriga en stund (om de slängt lunchen på golvet blev de utan fram till fikat), fått ha tråkigt (ingen skärm som tystat utbrotten på bussen), föräldrarna skällt ut dem om de slagits i skolan eller kallat en kompis något dumt (istället för att bortförklara beteendet med "hen är nog understimulerad och läraren inkompetent"). 

Sedan kanske vi inte ska tillbaka till 40-talets syn på barn och uppfostran, men tror att vuxna generellt behöver vara lite tydligare, att barn generellt måste träna lite mer på att inte få bestämma allt och på att vuxna måste lita lite mer på andra vuxna (förskolepersonal, mor-/farföräldrar, lärare) istället för att lita blint på det egna barnets berättelse. Inte för att barn ljuger, utan för att barn är barn med en inte fullt utvecklad hjärna och utan samma förmåga att uppfatta helheter, dra slutsatser, leva sig in i andras känslor och se sin egen roll som vuxna har. 

Om barnuppfostran förr var så överlägset bra kan man ju verkligen undra varför så många är missnöjda med både sina män och sina svärmödrar. 

Jag som förälder bestämmer de stora och viktiga sakerna, t.ex. vad och när vi äter, att vi ska gå till jobbet/förskolan/doktorn, att man inte får slåss, att bi hjälps åt i familjen efter förmåga, att man tvättar händerna efter att man har varit på toaletten (en stor diskussion för närvarande med min fyraåring), att man borstar tänderna, att vi använder cykelhjälm och bilbälte i trafiken etc. Vissa saker är helt enkelt inte förhandlingsbara. Medan andra faktiskt är det, och då får man som vuxen fråga sig om det är värt det att driva sin vilja igenom (av princip?), eller om man faktiskt kan låta barnet få bestämma vilken tröja hen ska ha på sig eller att t-shirten ska sitta över den långärmade tröjan.

Det är inte farligt för ett barn att bli ledsen eller besviken för att de inte får göra som det vill. Det viktiga för mig som vuxen är att behandla barnet med respekt och inte vifta bort barnets känslor/upplevelse med ?det var väl inte så farligt?.

Det är mitt ansvar som vuxen att ge barnet rätt förutsättningar, och att också inte försätta barnet i situationer det inte kan hantera. Någon tog exemplet med att ta med barnet till fin restaurang och förvänta sig att hen sitter tyst och still som ett ljus en hel middag. Det fixar väldigt få fyraåringar. Även de flesta sjuåringar har svårt med det. Det har inget med slapp uppfostran att göra, utan barns impulskontroll är helt enkelt inte så utvecklad. Även om barnet vet hur hen förväntas bete sig och man har förberett och pratat om det innan, så är det för de flesta barn för svårt att inte följa sina impulser och vända saltkaret uppochner, sjunga en sång om bajs eller vad det nu kan vara. Det handlar inte om att jag ?låter? mitt barn bete sig så. Barn vill lyckas och vara till lags, och de gör så gott de kan. Bättre att inte ta med barnet till ?fin? restaurang utan att göra något som barnet kan hantera och faktiskt klarar av.

Många föräldrar skulle absolut behöva lära sig mer om att vara den vuxne och sätta tydliga ramar och gränser. Att säga nej är inte farligt. Men minst lika många skulle behöva lära sig om barns utveckling, hur barns hjärnor fungerar och vad som är smidiga sätt att få till en fungerande vardag för alla. Barn blir inte mindre ledsna och besvikna för att de inte får en hundvalp för att föräldrarna ?ryter ifrån ordentligt?. Att jag väldigt sällan höjer rösten mot mitt barn betyder inte att jag inte säger ifrån, sätter gränser eller är den vuxne. Det betyder bara att jag tror på i första hand andra sätt att kommunicera och interagera med barn. Som vuxen _måste_ jag inte bestämma allt. Vill barnet inte ha mössa på sig tänker jag inte starta tredje världskriget över en principsak varje morgon, när jag lika gärna kan lägga mössan i väskan och ta fram den när barnet varit ute en stund och själv upptäcker att det är kallt.

Jag funderar lite på det där du skriver om att veta var man står. Jag har en tydlig övergripande bild av hur jag vill att mitt föräldraskap ska se ut och hur man generellt hanterae olika situationer. Men det kommer till specifika komplicerade situationer tycker jag sällan att det är svartvitt. Det är så många olika faktorer som måste vägas in och tas hänsyn till. Väldigt sällan får man ju ett tydligt facit på om det enskilda agerandet var det bästa möjliga. Många gånger har jag reflekterat över situationer både före och efter och funderat över dessa. Jag tror nog inte att tvärsäkerhet och att alltid följa en viss modell rakt av i alla situationer alltid är det bästa föräldraskapet heller.

Jo det har man gjort när han var mindre, men oftast hjälper ju inte det att bara ta ett sådant explosivt barn under armen. Det är enorm styrka! Det är i princip omöjligt att ta sig någonstans. Det är ju inte så att ett barn med trotssyndrom eller liknande att det bara försvinner med åldern. Det är en del av deras personlighet. Sen har det blivit bättre vissa områden. Men det är en kamp med att komma till skolan. Han vill bara inte, och så får han ångest, antagligen mest av våra bråk.

Jo jag vet mycket väl vad det innebär eftersom jag har barn med ASD!

Vet det vill säga mycket väl vad som kan krävas av föräldrar till ?besvärliga? barn. Men jag vet oxå hur hårt vårt samhälle är och hur lite hänsyn det kommer tas För svårigheter när de blir vuxna. Hur marginaliserade de kan bli och hur fattigdom och följddiagnoser kan uppstå!

Många kloka funderingar!

Jag tror att huvudansvaret som förälder är att se till att de växer upp till vuxna som fungerar i samhället. Som kan umgås med andra, som kan reflektera och är villiga att förändra sig själva, som är produktiva och envisa Utifrån egna förutsättningar och som har en grundtrygghet.

Om man är för slapp så berövar man barnen på det eftersom barnen tror att alla kommer rätta sig efter dennes behov och vilja.

Om man är för hård så skadas grundtryggheten och barnet blir självkritiskt och dömande mot sig själv och andra.

Medelvägen är alltid den svåraste

Min kusin jobbar som tandsköterska, det är ganska vanligt att föräldrar till  barn som inte gillar att gå till tandläkaren avbokar tider/låter bli att gå dit.
Samma sak med tandborstning, man låter små barn borsta tänderna själv, och blir sedan förvånade när barnen har hål.