Barnuppfostran för slapp

Jag som förälder bestämmer de stora och viktiga sakerna, t.ex. vad och när vi äter, att vi ska gå till jobbet/förskolan/doktorn, att man inte får slåss, att bi hjälps åt i familjen efter förmåga, att man tvättar händerna efter att man har varit på toaletten (en stor diskussion för närvarande med min fyraåring), att man borstar tänderna, att vi använder cykelhjälm och bilbälte i trafiken etc. Vissa saker är helt enkelt inte förhandlingsbara. Medan andra faktiskt är det, och då får man som vuxen fråga sig om det är värt det att driva sin vilja igenom (av princip?), eller om man faktiskt kan låta barnet få bestämma vilken tröja hen ska ha på sig eller att t-shirten ska sitta över den långärmade tröjan.

Det är inte farligt för ett barn att bli ledsen eller besviken för att de inte får göra som det vill. Det viktiga för mig som vuxen är att behandla barnet med respekt och inte vifta bort barnets känslor/upplevelse med det var väl inte så farligt.

Det är mitt ansvar som vuxen att ge barnet rätt förutsättningar, och att också inte försätta barnet i situationer det inte kan hantera. Någon tog exemplet med att ta med barnet till fin restaurang och förvänta sig att hen sitter tyst och still som ett ljus en hel middag. Det fixar väldigt få fyraåringar. Även de flesta sjuåringar har svårt med det. Det har inget med slapp uppfostran att göra, utan barns impulskontroll är helt enkelt inte så utvecklad. Även om barnet vet hur hen förväntas bete sig och man har förberett och pratat om det innan, så är det för de flesta barn för svårt att inte följa sina impulser och vända saltkaret uppochner, sjunga en sång om bajs eller vad det nu kan vara. Det handlar inte om att jag låter mitt barn bete sig så. Barn vill lyckas och vara till lags, och de gör så gott de kan. Bättre att inte ta med barnet till fin restaurang utan att göra något som barnet kan hantera och faktiskt klarar av.

Många föräldrar skulle absolut behöva lära sig mer om att vara den vuxne och sätta tydliga ramar och gränser. Att säga nej är inte farligt. Men minst lika många skulle behöva lära sig om barns utveckling, hur barns hjärnor fungerar och vad som är smidiga sätt att få till en fungerande vardag för alla. Barn blir inte mindre ledsna och besvikna för att de inte får en hundvalp för att föräldrarna ryter ifrån ordentligt. Att jag väldigt sällan höjer rösten mot mitt barn betyder inte att jag inte säger ifrån, sätter gränser eller är den vuxne. Det betyder bara att jag tror på i första hand andra sätt att kommunicera och interagera med barn. Som vuxen _måste_ jag inte bestämma allt. Vill barnet inte ha mössa på sig tänker jag inte starta tredje världskriget över en principsak varje morgon, när jag lika gärna kan lägga mössan i väskan och ta fram den när barnet varit ute en stund och själv upptäcker att det är kallt.

Jag funderar lite på det där du skriver om att veta var man står. Jag har en tydlig övergripande bild av hur jag vill att mitt föräldraskap ska se ut och hur man generellt hanterae olika situationer. Men det kommer till specifika komplicerade situationer tycker jag sällan att det är svartvitt. Det är så många olika faktorer som måste vägas in och tas hänsyn till. Väldigt sällan får man ju ett tydligt facit på om det enskilda agerandet var det bästa möjliga. Många gånger har jag reflekterat över situationer både före och efter och funderat över dessa. Jag tror nog inte att tvärsäkerhet och att alltid följa en viss modell rakt av i alla situationer alltid är det bästa föräldraskapet heller.

Min kusin jobbar som tandsköterska, det är ganska vanligt att föräldrar till  barn som inte gillar att gå till tandläkaren avbokar tider/låter bli att gå dit.

Samma sak med tandborstning, man låter små barn borsta tänderna själv, och blir sedan förvånade när barnen har hål. 

Jag håller med dig. Någon tog exemplet att en skrikande fyraåring som inte vill sätta sig i bilen och bestämma när hela familjen ska åka iväg. Där känner jag att nej, en fyraåring ska inte bestämma det, men samtidigt tvivlar jag på att någon fyraåring försöker bestämma över något sånt egentligen. Snarare handlar det om något annat och där är det mitt ansvar som förälder att se till att vi kommer iväg trots skrikande fyraåring, men samtidigt reflektera över vad som gick fel. Antagligen var fyraåringen hungrig, trött eller abrupt avbruten med det hen höll på med vilket skapat situationen. Alltså är det jag som förälder som misslyckats med att ge mitt barn rätt förutsättningar att hantera det hela. Väldigt få vuxna skulle tex acceptera att någon kom och sa till de att släppa allt de höll på med, genast klä på sig ytterkläderna, för nu ska vi ut till bilen och åka till okänd plats på obestämd tid.

För mig som jobbar inom vården och ser för vilka små saker folk söker akut är detta ofattbart. Men om du säger det så självklart tror jag att sånt förekommer ofta.

För mig som jobbar inom vården och ser för vilka små saker folk söker akut är detta ofattbart. Men om du säger det så självklart tror jag att sånt förekommer ofta.

Jag håller med dig. Någon tog exemplet att en skrikande fyraåring som inte vill sätta sig i bilen och bestämma när hela familjen ska åka iväg. Där känner jag att nej, en fyraåring ska inte bestämma det, men samtidigt tvivlar jag på att någon fyraåring försöker bestämma över något sånt egentligen. Snarare handlar det om något annat och där är det mitt ansvar som förälder att se till att vi kommer iväg trots skrikande fyraåring, men samtidigt reflektera över vad som gick fel. Antagligen var fyraåringen hungrig, trött eller abrupt avbruten med det hen höll på med vilket skapat situationen. Alltså är det jag som förälder som misslyckats med att ge mitt barn rätt förutsättningar att hantera det hela. Väldigt få vuxna skulle tex acceptera att någon kom och sa till de att släppa allt de höll på med, genast klä på sig ytterkläderna, för nu ska vi ut till bilen och åka till okänd plats på obestämd tid.

Håller med delvis. 

Absolut ska man försöka underlätta för barnet genom att förbereda, se till att barnet inte är hungrigt och så vidare. Men jag tror att det är farligt att tänka att något måste ha blivit "fel" för att en fyraåring inte samarbetar.

Barn har inte utvecklat konsekvenstänk.

Barn är luststyrda.

Barn har dålig impulskontroll. 

Barn testar gränser. 

Hur mycket "rätt" en förälder än gör kan man behöva bära iväg en skrikande fyraåring och det tänker jag att man MÅSTE kunna göra det utan att skuldbelägga sig själv och tänka att man gjort fel. Ibland ville ungen helt enkelt fortsätta leka, hur mycket man än förberedde. Precis som jag verkligen kan vilja stanna i sängen en seg morgon, men eftersom jag är vuxen (med utvecklat konsekvenstänk, med impulskontroll, med ett över-jag) så trotsar jag min känsla och går till jobbet ändå. 

Går man förbi ett bageri på vägen hem kan jag med min impulskontroll hejda mig vid tanken på att "en bulle vore gott". Fyraåringen kanske bryter ihop och skriker. Inte för att jag gjort fel, utan för att fyraåringen vill ha bulle och saknar impulskontroll.  Visst, jag kan förbereda och säga att vi inte ska köpa något och ge en banan innan vi passerar - men impulsen att vilja ha bullen kan finnas ändå. Ibland är det rimligt att ta en annan väg, men inte alltid. Två storayskon kanske inte ska behöva gå en omväg i regnet när de är hungriga och bara vill hem till exempel. Då har man inte misslyckats som förälder om barnet börjar vråla efter bullar och kastar bananen i närmsta vattenpöl, man får helt enkelt se det som en övning för barnet i att vuxna bestämmer och nu får jag inte som jag vill. 

Alltså, om jag togs omhand med ordnad transport, blir serverad mat och dryck jag till 99% gillar i princip så fort jag är hungrig eller ber om det; dvs helpension med allt gratis för mig, och inga bekymmer om att måsta dyka upp på jobbet igen dagen efter eller behöva ta hand om familjen men ändå få träffa dem (precis som barnet) - jag skulle älska det! Tror inte jag är helt ensam. Ytterligare en orimlig jämförelse mellan barn och vuxna med andra ord.