Ej gravid, går jag händelserna i förväg?

Har läst här om en del som fixat ett ja till snitt innan dom ens blivit gravida. Vilken lättnad! Jag vill snart ha barn men VF finns inte i min värld. Jag har också läst om att många känner sig överkörda av personalen som vill tvinga på dom VF och att man inte får visa minsta tvekan till att man vill ha snitt (om det nu är det man vill).

Därför tänkte jag att jag kan börja lite i tid. Att kontakta vården redan nu innan jag är gravid känns inte aktuellt men om/när jag väl blir det vill jag få snitt beviljat direkt. Tänker inte valsa runt. Jag har skrivit ner alla anledningar till varför jag vill ha snitt, det blev en A4-lista. Kommer även läsa på ordentligt. 

MEN: överdriver jag? När dagen väl kommer, kommer dom tycka jag överdriver och ta min rädsla på mindre allvar bara för att jag har ett A4 med anledningar till att vägar VF? :( Ska jag dra ihop det lite (istället för att spalta alla fysiska grejer jag är rädd för, lägga ihop allt under en punkt? Liksom hur utförlig ska man vara? 

Konstig fråga kanske. Men vill verkligen inte sabotera för mig själv när det blir dags. 

Kan ju bara hålla tummarna för att du får ditt snitt. Och att du inte blir en av dom som får uterusruptur eller placenta acreta vid nästa eventuella graviditet. Eller vill ha flera barn men blir avrådd att få fler än två pga snitten. Eller som ej blir adekvat bedövad innan de sätter kniven i dig och får akutsöva dig och slita ut barnet snabbt innan narkosmedlet hinner gå över till barnet, som får skada på tarm/urinblåsa och vaknar upp med dubbla stomipåsar på magen eller nåt annat mysigt.

Du har alla möjligheter att lära dig behålla kontrollen under en vaginal förlossning. Du har NOLL kontroll under ett snitt. Har du inte ens någon som helst ambition att få hjälp med din rädsla så är det nog värt att vänta lite med en graviditet. Det finns mycket goda anledningar till att inte lättvindigt snitta förstföderskor. Det verkar som att en del av allmänheten använder skygglappar i denna diskussionen.

Bara i Sverige accepteras att en gravid kvinna slänger sig ut ifrån en bro än att hon ges snitt?

En så underbart fin och empatisk människa du är! Herregud.

Bara för att man är livrädd för vaginal födsel betyder det inte att man är ett psykfall som borde få sitt barn ifråntaget.

Fantiserat ihop är väl ändå lite överdrivet. Det är ju saker som händer. Folk spricker, blir klippta, barnet dras ur dom med tång. Det är verkligheten. Det räckte för att få obehaget jag alltid känt att bli en rädsla. Det är ju saker jag läst och hört om som vuxen, så klart. Som liten tyckte jag väl bara det var äckligt och obehagligt. 

Jag vill också poängtera att jag är en realistisk person som absolut kan tillämpa källkritik på det jag läser, så ingen tror att jag är en rädd liten spillra som går på allt möjligt som står i nyheterna! Om det fanns en eller två olika riskscenarion så hade det säkert gått bra för mig att ta mig igenom en VF. Men nu är det så otroligt många scenarion som kan utspelas och jag kommer inte ha en aning om vilket som kommer slumpas ut till mig när det är dags. 

Antar det var ett akut snitt?

Man kan ju egentligen säga samma sak om VF. Att det är egoistiskt om jag skulle tvinga mig själv till det trots att jag verkligen inte vill, med följden att förlossningen stannar av för jag har panik och barnet får syrebrist? Bara för att man "ska" föda så. 

Egentligen tycker jag att vi, för varje negativ risk vi radar upp, också borde nämna en motsvarande negativ risk för det andra sättet att föda.