9-åring otrevlig och inga kompisar

Du blandar ihop styrka och att tro på sig själv med att vara socialt inkompetent känns det som. Ni behöver lära ert barn hur man kan vara lite socialt smidig och inte skrämma bort folk samtidigt som man är sann mot sig själv. Sonen låter också väldigt rigid i sitt förhållningssätt, det kan ju också bero på nåt neuropsykiatriskt som skulle behöva utredas.

Oj, känner igen det där. Har tyvärr inget svar då jag upplever samma utmaning.

Ingen mer?

Att lära sitt barn att vara trevlig mot människor är inte att förtrycka ungen.

Hur har ni pratat om det här under uppväxten? Har du sagt till ordentligt när han "gör fel" socialt? Beskrivningen passar bra in på vårt egna barn när hon var liten, men vi har pratat väldigt mycket med henne om beteende, vad som är ok att säga och att tygla ilskan och kunna släppa saker och hen har nu i mellanstadieåldern inga sådana problem och jag inte haft på flera år. Men då har vi ju jobbat med det aktivt sedan tendenserna först visade sig i dagisåldern.

Exakt hur har ni jobbat med detta att kunna tygla ilskan och inte säga vad som helst när man blir arg? Jag har en nioåring som tappar alla spärrar när han blir arg här hemma på oss eller på kompisar. Däremot i skolan/i klassrummet är han lugn och snäll som en filbunke i alla lägen.

Kontakta BUP - så att du och barnets pappa kan få goda råd av en barnpsykolog ?

Kanske drar han lite åt autismspektrumstörning - men det är ju inte alls säkert.

Jag känner igen det väldigt mkt, och bara, från barn (och vuxna) med autism. Utan att jag menar att de sociala svårigheterna vid autism alltid tar sig dessa uttryck.

Det var ju något vi gjorde när hen var liten, typ 4-6 år så när hen började skolan så var humöret under kontroll. Men vi jobbade i alla fall väldigt mycket tillsammans med förskolan och att få barnet att förstå att man inte kan slåss och att om man gör det så vill inte kompisarna leka med en. 

ok, ja vi har ju jobbat med detta i nio år och det sitter ändå inte. Även om det är mycket bättre än när han var i förskoleålder. Han är mindre utåtagerande i sin ilska nu, ska inte kasta grejor och låtsas slåss på folk (slåss på riktigt har hänt väldigt sällan). Men det är fortfarande väldigt verbal och högljudd ilska.

Min son har autism och din beskrivning av ditt barn låter väldigt likt hur min son är. Eftersom detta begränsar ditt barn och ställer till det i vardagen skulle jag ha vänt mig till BUP.

Hoppar in här då jag känner igen precis detta med vår son som snart är 9 år. Allt fungerar perfekt i skolan, duktig, skötsam, lätt för att lära sig och bara positivt från hans fröknar. Men i hemmet är han uttåtagreande, kan styra sin ilska, skriker vid minsta lilla motgång och tom slåss ibland. Detta har pågått några år nu och vi känner att det är ohållbart. Vi misstänker inte att han har någon diagnis eftersom det funkar så bra i skolan . Men det länns som att han behöver någon att prata med om detta då han inte vill lyssna på oss. Vi behöver stöd för att hantera hans ilska. Har du fått hjälp med detta ? Har ni kontaktat bup eller liknande? Skulle vara Intressant om du vill dela med dig

Nej vi har aldrig sökt för detta. Eller jo, vi sökte föräldrastöd för att hantera hans enorma trotsålder och humör när han var 5-6 år. Men det har blivit oerhört mycket bättre. Och eftersom han som sagt kan kontrollera humöret när vi inte är med så är väl det största grunden för att inte prata diagnos, eftersom de barnen med diagnos inte kan styra sitt humör någonstans, typ. Vi försöker verkligen bekräfta känslorna, att man får bli arg, men att det verbala utåtagerande är väldigt jobbigt för omgivningen.

Skönt att höra att det blivit bättre. Vi pratar mycket om detta varje dag tex att det är okej att vara arg men hjälper ej att skika osv. Tycker det är perioder som är bättre ibland men nu har vi bestämt oss att ta hjälp då vi inte märker nån förbättring.