Anonym (Tom) skrev 2020-01-12 15:10:20 följande:
Tack för alla svar. Det är sant, ibland är det som att leva ihop med en bebis eller en jobbig tonåring. Detta spel är kärnan av problemet till, att jag har svårt att lämna. Vanligtvis är hon det mest gullige människa, alla omkring oss, familj och vänner gillar henne, mens jag närmare ses som han den negative som inte ger henne den kärlek hon förtjänar. Det är svårt att vara positiv, när hon får ett utbrott precist innan ankomst, när man besöker nån. Oftast tar det mig några dagar att må bra igen. Hon beter sig alltid väl, när vi är med andra. Kanske jag är för känslig? Hon är inte så här avsiktligt, det är närmare pga. hon är omogen eller ointelligent. Allt kan vara bra 1-2 veckor och sen blir hon tokig över nån skitsak. Hon kan alltid få det vänt till, att jag får dåligt samvete över inte att vara bra mot henne och då är det svårt att lämna, jag vill bevisa att jag inte är så hemsk ett människa som hon säger. Jag är inte felfri häller, och ibland säger jag sakar jag inte skulle ha sagt, speciellt dom förste år gick jag lätt med på hennes drama. Dom senaste 4-5 år har jag verkligen försökt att vara så perfekt som möjligt, bara svårt när jag själv är deprimerad och ibland håller på att bryta ihop, om hon upptäcker det, är det hot om skilsmässa. Kan det vara så att jag bara inte kan leva ihop med nån? Är det ens möjligt att leva i en lycklig relation utan drama där man kan prata om allt?
Du mår dåligt av att leva med din fru eftersom hon utsätter dig för psykisk misshandel. Det är inte dig det är fel på.
psykiskmisshandel.se/misshandlad/ psykiskmisshandel.se/varfor-stanna/
