Hur konfronterade ni otrogen partner?

Jag har två tonårsgrabbar hemma 18 och 19 år. Båda ser bra ut och de har flickvänner båda.

Den ene grabben är sparsam, glad och pratsam, flitig i skolan och med bra betyg.

Den andre grabben kämpar med svårigheter att hålla tider, sova på natten, han har kass betyg och mycket dålig självkänsla. Han får mycket lätt nya tjejer via tinder och han får ligga mycket. Han är så ofta otrogen mot sin flickvän att hans klass på gymnasiet röstar fram honom som klassens player varje år. Som farsa är jag bekymrad och skulle så gärna vilja stärka hans självkänsla mer.

Jag gillar mina grabbar båda och har förståelse för att de är olika och har olika beteenden som de kommer att få ta konsekvenser av.

Jag hoppas på ett samhälle där man inte dömer för snabbt och hårt utan att ha alla fakta.

Vad menar du med "alla fakta"?

Vilka fakta ska man ha i beräkningen innan man dömer honom, menar du? Att han är kass i skolan, att hans föräldrar inte lyckats lära honom hur man uppför sig mot tjejer?

Eh va? Han är jämt och ständigt otrogen mot sin flickvän och du är orolig för att HAN blir utnyttjad? Det är ju snarare han som skiter i andra människors känslor.

Har du någon sorts förståelse för omogenhet, friare sexualitet, förlåtelse och försoning. Du gillar att döma andra ofta och hårt, eller hur? Charmigt och klokt...

Gör det inte sämre själv genom att påstå att otrohet är bland det värsta och mest ovanliga man kan drabbas av. Och håll dig till någon sorts grundmoral som du kan redogöra för. Vad baserar du dina hårda domar på? Din egen ågiskt som du kallar allmänna viljan, var finns den? Märkligt och inte särskilt djup eller humanistiskt. 

Har du någon sorts förståelse för omogenhet, friare sexualitet, förlåtelse och försoning. Du gillar att döma andra ofta och hårt, eller hur? Charmigt och klokt...

Du läser inte vad jag skriver. Jag blir bekymrad, nog förvånad, vill veta mer, jag vill prata om detta och jag vill diskutera vägar framåt tillsammans eller isär, jag bli nog ledsen/arg men eftersom jag är en vuxen människa så reagerar jag inte som nån varelse styrd av instinkt och stundens känsla, oftast harm.

Har du inga aspekter i beteendet? Måste du snabbt döma dina närstående och kasta ut dem, blockera dem och identifiera dig huvusaklugen som någon som som blir sviken?

Vad tillför du själv mer än rätt grund kritik? Varför är det inte intressant med nästa steg och andra vinklar?