Klarar inte livet - hjälp, snälla...

maskbo

Tue 14 Jan 2020 11:16
71 svar

Citera Visa endast Anmäl

Klarar inte livet - hjälp, snälla...

Jag börjar med att be om ursäkt, för det här kommer nog att bli ett långt och spretigt inlägg... Jag hoppas ändå av hela mitt hjärta att det finns nån här inne som kan hjälpa mig.

Saken är den att jag klarar inte av ett normalt liv. Med "normalt liv" menar jag ett liv där man fungerar i samhället, med allt vad det innebär av rättigheter så väl som skyldigheter. I perioder går jag in i djupa depressioner, och då funkar jag inte öht, men även däremellan är jag mestadels bara rädd för livet. Jag klarar inte av allt ansvar, alla beslut som måste tas, alla saker som man förväntas klara som en självklar del av vardagen. Det är inte det att jag inte GÖR allt det där man förväntas göra; när jag inte är i en depression ser det utåt sett ut som om jag fixar allt - jobb, familj, hem, vänner... - men jag lever med en ständig, överväldigande oro, och en ständig trötthet. Jag känner mig aldrig lugn och harmonisk; bara... rädd. Rädd för vad? Jag vet inte riktigt... men för typ allt. Det suger musten ur mig, och jag tänker allt oftare (även när jag inte är i en depression) att det hade varit så skönt om jag bara kunde få somna och aldrig vakna igen.

Jag har gått i typ tusen olika behandlingar och provat tusen olika mediciner, men ingenting funkar. Utom en sak: att vara inlagd. De perioder jag är inlagd släpper äntligen ångesten och rädslan, och jag kan äntligen känna mig lycklig och lugn. Att inte behöva tänka, inte behöva fatta några egna beslut, att alltid ha nån som talar om för en vad man ska göra, att ha strikta regler som måste följas, att ha fasta rutiner som ser exakt likadana ut dag efter dag efter dag... och, framför allt: att inte ha något ansvar för någonting öht, utan bara behöva göra som man blir tillsagd - det verkar vara det enda som funkar för mig. Nu är ju problemet bara det att man inte kan vara inlagd resten av livet... så fort man visar tecken på att man mår bättre igen så åker man ju ut.

Nu undrar jag om det finns nån annan här inne som känner igen sig i detta, och/eller som har några tankar om hur man kan hantera det?

Stort, stort tack på förhand <3

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-14 14:28
Tilläggskommentar efter att ha läst inlägg #7:

Om det finns någon som har idéer om alternativa levnadssätt för dem av oss som inte orkar med det ansvar och den stress som ett "vanligt" liv innebär så please: kom med allt ni har!
- «
- ‹
- Sida 6 av 6
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Klarar inte livet - hjälp, snälla...
Anonym (Charlotte68)

Thu 16 Jan 2020 10:09

#51

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (AST) skrev 2020-01-14 23:42:40 följande:
Kan vara att du har autism TS, högfunktionell sådan. Inget ovanligt att man får diagnosen som vuxen, eftersom man först nu börjat förstå att dom tidigare kriterierna man utgått ifrån varit alldeles för snäva och rigida, vilket lett till att massa människor med högfunktionell autism flugit under radarn - inte ovanligt att man även blivit feldiagnostiserad som borderline, bipolär - med svår ångest/depressions problematik, social fobi, ADHD/ADD. Särskilt hos autistiska kvinnor ser man denna tidiga feldiagnosering hos.

Är ju värt att kolla upp om du identifierar dig med hur personer som har diagnosen beskriver sig själva och sina liv. Samt kolla närmre på vad modern forskning säger inom ämnet. Finns mycket att finna på både youtube och nätet. Särskilt om du är skaplig på engelska. Kan starkt rekommendera Tony Attwood som är en utav dom ledande experterna i världen.

Detta ar det första jag tänkte. Har ingen tagit upp detta med dig TS?

Jag vet flera, bl a en ung kvinna jag haft i min närhet under några år, som fick diagnosen som ung vuxen. Svårigheter att hantera vardagen och stress eller snarare det som vi andra knappt ens upplever som stress), stora svårigheter när rutiner bryts, ja allt det klassiska för högfunktionerade autism. Hennes problem i vardagen ledde till depressioner och självmordsförsök. I övrigt är hon mkt intelligent, empatisk och man märker inte något alls när man träffar henne utan att känna henne väl. Alltså ingen »udda kuf«.
Anonym (Charlotte68)

Thu 16 Jan 2020 10:11

#52

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Charlotte68) skrev 2020-01-16 10:09:21 följande:
Detta ar det första jag tänkte. Har ingen tagit upp detta med dig TS?

Jag vet flera, bl a en ung kvinna jag haft i min närhet under några år, som fick diagnosen som ung vuxen. Svårigheter att hantera vardagen och stress eller snarare det som vi andra knappt ens upplever som stress), stora svårigheter när rutiner bryts, ja allt det klassiska för högfunktionerade autism. Hennes problem i vardagen ledde till depressioner och självmordsförsök. I övrigt är hon mkt intelligent, empatisk och man märker inte något alls när man träffar henne utan att känna henne väl. Alltså ingen »udda kuf«.

Hon fick sin diagnos, och efter det har hennes liv blivit lite enklare och bättre då hon fått hjälp med denna diagnos som utgångspunkt och inte utifrån ett generellt depressions-perspektiv. Hon har fått hjälp och stöd i hur hon ska hantera vardagen.
maskbo

Thu 16 Jan 2020 11:24

#53

Citera Visa endast Anmäl

louisa83 skrev 2020-01-15 22:48:28 följande:
Får jag fråga hur gammal är du? Du har barn sa du? Jag förstår att det är skrämmande men det är för att du inte har någon plan än och inget konkret i huvudet. Men jag tror verkligen att du skulle må mycket bättre av en flytt. Men det är så svårt att tipsa när jag inte vet din situation. Det du jobbar med, är det något du vill hålla på med? Det finns jätteenkla sätt att flytta hit till Aten om man till exempel kan tänka sig att jobba inom customer service där de skriker efter folk från Sverige. Eller på öarna får man lätt jobb på restauranger och hotell. Lönerna är inte så bra, men just nu är inte det viktiga att göra karriär, tvärtom skulle jag vilja säga, att få ner kraven. Sen jobbar man ofta många fler timmar här, men för många har det varit värt det iallafall. Sen finns ju också alternativet att hitta nånting som man kan jobba med hemifrån, gärna för ett svenskt företag så man kan leva på sin lön. Även här finns det mycket customer service jobb och säljarjobb. Men även översättning och transkribering. Transkribering håller jag på med men bara som en extra inkomst. Eller så har du massa pengar så att du inte behöver jobba på ett tag, har ju ingen aning.

Men sätt finns och om du verkligen funderar på en flytt eller en "trial period" och det funkar med din familj så hjälper jag gärna till.
Jag är 50, och ja, jag har barn, men de är/börjar bli stora nu, så en flytt inom en relativt snar framtid skulle inte påverka dem, även om det ju skulle kännas konstigt att bo så långt ifrån dem... Vad gäller jobb har jag varit kontinuerligt sjukskriven 75-100 % de senaste 10 åren, och dessförinnan pendlat fram och tillbaka mellan 100 % jobb och 100 % sjukskrivning. Jag älskar mitt jobb samtidigt som jag hatar det - det är roligt och utmanande och kreativt, men samtidigt ställer det alldeles för höga krav på företagsamhet, produktivitet och eget ansvar - så jag har väl mer eller mindre bestämt mig för att försöka hitta andra vägar. Alltså, min situation just nu är en situation i uppbrott. För att orka fortsätta leva måste jag helt enkelt göra en total förändring av hela mitt liv. Så som svar på din fråga är jag absolut beredd att byta jobb - problemet är bara till vad? Jag skulle jättegärna jobba inom restaurang och hotell, men det är samma problem där som med de flesta andra yrken: alldeles för mycket ansvar... Försäljare går bort helt ? jag har verkligen inte ett uns av försäljare i mig. Översättare har jag jobbat som; det är fantastiskt roligt, men det skapar också en väldig stress och ställer höga krav på snabbhet och produktivitet + att det är en väldigt tuff marknad att slå sig fram på. Så... du ser: ganska hopplöst fall... Och nej - jag har tyvärr inte en massa pengar :(

Jag är medveten om att jag verkar supernegativ, och att det verkar som att jag bara säger emot dig, och inte vill hitta lösningar - men det är inte alls så. Jag är supertacksam för dina tips och råd (och så otroligt, fantastiskt fint av dig att erbjuda dig att hjälpa till om jag skulle bestämma mig för flytt!! ). Jag avfärdar dem inte på något sätt. Detta är bara mitt sätt att närma mig något som jag inte vet hur jag ska hantera...
maskbo

Thu 16 Jan 2020 11:48

#54

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (En till) skrev 2020-01-16 09:01:25 följande:
Det gör den absolut <3

Jag har aldrig sökt hjälp för mina problem, även om jag vet att jag borde. Att jag inte har det beror på att jag skäms så mycket över detta. Jag är alltid orolig för vad andra ska tycka om mig. Dessutom har jag mött många negativa attityder från omgivningen pga att jag alltid undviker saker. Jag upplever att omgivningen, främst mina föräldrar när jag växte upp samt min expartner, inte alls förstår hur mycket rädsla och ångest jag känner, utan de tror att jag är lat och inte bryr mig. Samtidigt har jag aldrig vågat berätta hur jag känner, eftersom jag skäms så mycket. En vuxen ska ju inte vara rädd för alla de här sakerna.

Vad har du mött för reaktioner från omgivningen? Har du varit öppen med dina problem? Hur har du funnit modet och styrkan att söka hjälp?
Åh... Jag vet inte vad jag ska säga :( Jag förstår så PRECIS din skam...

Det är ju inte öht okej att en vuxen människa känner så här. Det kan ju inte vara frågan om annat än att man är lat, och bara vill ha det skönt och bekvämt och slippa allt som är det minsta ansträngande eller jobbigt - alla andra klarar ju av alla de här sakerna; alla andra drar ju sitt strå till stacken, och håller inte på och gnäller över hur jobbigt de har det! Och vem har sagt att livet ska vara en dans på rosor? Va??

Så här går tankarna HELA TIDEN i mitt huvud - och, som jag förstår det, även i ditt. Skillnaden mellan oss är att jag, till skillnad från dig, är omgiven av helt fantastiska människor, som stöttar och peppar mig i allt. Allt ifrån familj och vänner till kollegor till vårdpersonal. Jag är verkligen otroligt lyckligt lottad när det gäller det, och det gör mig så fruktansvärt ont att höra att du istället bara får dina skuld- och skamkänslor påspädda av din omgivning. Nu tänker jag att anledningen till att din omgivning reagerar som de gör inte är att de är elaka och känslolösa, utan helt enkelt att de utgår från att du funkar på samma sätt som dem. Om du aldrig har berättat nånting - om du aldrig har förklarat VARFÖR du undviker saker och ting - är det ju kanske tyvärr en naturlig slutsats att dra: att du bara är lat och försöker slippa undan? Jag förstår som sagt så himla väl att du skäms, och att det är det som gör att du inte vill prata med folk om hur du känner, men om du tänker efter, vilket är värst? Att folk i din omgivning tror att du är lat och bara vill slippa undan för att du är för bekväm av dig, eller att de förstår att du är rädd, och faktiskt har problem?

Tyvärr kan jag ju inte lova guld och gröna skogar, eller ens att du ska få hjälp som fungerar, om du tar steget att berätta för din omgivning, men jag vågar nog lova att det iaf kommer att kännas lättare om du får folks förståelse istället för deras förakt och irritation.

Vad gäller mig själv kan jag inte påstå att jag hade vare sig mod eller styrka att söka hjälp själv, utan det var till en början mina föräldrar som mer eller mindre tvingade in mig i vården pga mina djupa depressioner + lite annat, och sen har det liksom bara rullat på...

Jag önskar dig verkligen, verkligen all lycka till.
maskbo

Thu 16 Jan 2020 12:04

#55

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Ebba) skrev 2020-01-16 09:51:40 följande:
Ja, men du kan köpa nya droger när du kommer ut igen. Ja, gängkriminalitet är inte något du vill bidra till. Men tror du kan hitta folk som säljer privat och du sätter dig in lite i det. Jag tycker inte droger borde vara olagligt för privat bruk så tycker verkligen inte det är ett brott som skadar någon, du behöver ju inte ens ta dem.
Jadå, jag har många kontakter för det (det är liksom en automatisk bieffekt av att vara stammis på psyket...), och nej, att köpa några piller för eget bruk av en kompis håller jag med om inte kvalar in som att skada någon - men det kvalar heller inte in som ett brott som ger ett längre fängelsestraff (det ger vanligtvis inte fängelse öht), så...
Anonym (Ebba) skrev 2020-01-16 09:51:40 följande:
Men nu kom jag på att du har familj, det kanske skulle vara jobbigt för dem att du hamnade i fängelse.
Exakt. På grund av att det skulle innebära att jag hade skadat någon annan. Detta har liksom varit min poäng från början: Jag vill inte skada någon annan, och jag vill inte att mina barn, föräldrar eller andra närstående ska behöva leva med att deras mamma/dotter/vän... gjort sig skyldig till att ha skadat nån annan.
Anonym (Ebba) skrev 2020-01-16 09:51:40 följande:
Förstår faktiskt inte hur man kan skaffa barn när man mår som du gör, känns faktiskt inte som ett så ansvarigt beslut.
Exakt igen. Du är bra på att sätta ord på det uppenbara. Jag säger inte emot dig överhuvudtaget; tvärtom är detta en vetskap som jag lever med och ångrar dagligen. Jag ångrar inte mina barns existens - de är de finaste, underbaraste människor som finns - jag ångrar bara bittert att det är jag som är deras mamma.
Anonym (op)

Thu 16 Jan 2020 12:09

#56

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Charlotte68) skrev 2020-01-16 10:11:50 följande:
Hon fick sin diagnos, och efter det har hennes liv blivit lite enklare och bättre då hon fått hjälp med denna diagnos som utgångspunkt och inte utifrån ett generellt depressions-perspektiv. Hon har fått hjälp och stöd i hur hon ska hantera vardagen.
Vilken typ av hjälp har hon fått?
maskbo

Thu 16 Jan 2020 12:12

#57

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Charlotte68) skrev 2020-01-16 10:09:21 följande:
Detta ar det första jag tänkte. Har ingen tagit upp detta med dig TS?

Jag vet flera, bl a en ung kvinna jag haft i min närhet under några år, som fick diagnosen som ung vuxen. Svårigheter att hantera vardagen och stress eller snarare det som vi andra knappt ens upplever som stress), stora svårigheter när rutiner bryts, ja allt det klassiska för högfunktionerade autism. Hennes problem i vardagen ledde till depressioner och självmordsförsök. I övrigt är hon mkt intelligent, empatisk och man märker inte något alls när man träffar henne utan att känna henne väl. Alltså ingen »udda kuf«.

Nä, det är det faktiskt inte... Bipolär, ADHD, GAD, Anorexia... men aldrig autism. Och jag har märkligt nog inte själv tänkt på det heller, men ju mer jag läser om det, desto mer känner jag igen mig, så jag är verkligen jättetacksam mot AST som föreslog detta
Anonym (Charlotte68) skrev 2020-01-16 10:11:50 följande:
Hon fick sin diagnos, och efter det har hennes liv blivit lite enklare och bättre då hon fått hjälp med denna diagnos som utgångspunkt och inte utifrån ett generellt depressions-perspektiv. Hon har fått hjälp och stöd i hur hon ska hantera vardagen.
Låter ju helt fantastiskt
maskbo

Thu 16 Jan 2020 12:13

#58

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:09:58 följande:
Vilken typ av hjälp har hon fått?
Undrar också!
Anonym (op)

Thu 16 Jan 2020 12:22

#59

Citera Visa endast Anmäl

maskbo skrev 2020-01-16 12:04:12 följande:
Jadå, jag har många kontakter för det (det är liksom en automatisk bieffekt av att vara stammis på psyket...), och nej, att köpa några piller för eget bruk av en kompis håller jag med om inte kvalar in som att skada någon - men det kvalar heller inte in som ett brott som ger ett längre fängelsestraff (det ger vanligtvis inte fängelse öht), så...
Anonym (Ebba) skrev 2020-01-16 09:51:40 följande:
Men nu kom jag på att du har familj, det kanske skulle vara jobbigt för dem att du hamnade i fängelse.
Exakt. På grund av att det skulle innebära att jag hade skadat någon annan. Detta har liksom varit min poäng från början: Jag vill inte skada någon annan, och jag vill inte att mina barn, föräldrar eller andra närstående ska behöva leva med att deras mamma/dotter/vän... gjort sig skyldig till att ha skadat nån annan. Exakt igen. Du är bra på att sätta ord på det uppenbara. Jag säger inte emot dig överhuvudtaget; tvärtom är detta en vetskap som jag lever med och ångrar dagligen. Jag ångrar inte mina barns existens - de är de finaste, underbaraste människor som finns - jag ångrar bara bittert att det är jag som är deras mamma.

Det där med barnen var bra beskrivet. Så känner jag också, precis så. Mitt ena barn har dessutom samma svårigheter som jag har, men har fått väldigt mycket stöd av mig och strategier för att ändå klara sig. Redan från början så föreslog jag att han skulle välja en utbildning inom något han tycker är jätteroligt och som han tror han kan klara av i framtiden. Osv

Det där med varför man skaffar barn trots att man känner såhär. Kanske för att jag dels var väldigt ung när jag fick dem, och då hade jag mer hopp om att kunna fungera normalt senare. Sedan är det väldigt svårt att förutse hur det blir med två barn, många av mina svåigheter kom inte fram förrän just efter att jag fick mitt andra barn, då belastningen på mig blev så pass mycket större.

Mitt första (som har samma svårigheter) var dessutom ett väldigt enkelt barn, lillgammal, tystlåten och lugn från början. Medan sedan barn nummer två var väldigt utåtriktad, tempermantsfull och intelligent tidigt, vilket ställde helt nya krav på mig som förälder. Sådant är svårt att veta innan barnen fötts.
Anonym (op)

Thu 16 Jan 2020 12:26

#60

Citera Visa endast Anmäl

Den diagnos jag har fått (som jag tror är fel) fick jag när mina barn var 8 och 12 år gamla. Innan dess hade jag aldrig haft kontakt med psykiatrin.
Anonym (Charlotte68)

Thu 16 Jan 2020 12:37

#61

Citera Visa endast Anmäl

maskbo skrev 2020-01-16 12:13:20 följande:
Undrar också!
Jag och kvinnan har bara lite FB-kontakt idag. Men hon fick diagnosen medan vi var närmare varandra.

Diagnosen gjorde att hon förstod VARFÖR hon var som hon var och reagerade som hon gjorde. Hon kunde få samtalsstöd som var kompetenta på denna problematik. Hon fick konkreta verktyg att utvecklas och bli bättre på att klara vardagen och vardagliga krav. Vi som var i hennes närhet kunde förstå varför hon blev så stressad för saker som VI inte ansåg stressande (t ex om en planerad sak ändrades ((eller rutin som bröts)).

Hon började först gå på en skola med ungdomar med samma problematik. Sen blev det komvux med mycket hemstudier.
maskbo

Thu 16 Jan 2020 15:24

#62

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
Det där med barnen var bra beskrivet. Så känner jag också, precis så.
Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
Mitt ena barn har dessutom samma svårigheter som jag har,
Återigen: exakt samma här! Fast två...
Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
men har fått väldigt mycket stöd av mig och strategier för att ändå klara sig. Redan från början så föreslog jag att han skulle välja en utbildning inom något han tycker är jätteroligt och som han tror han kan klara av i framtiden. Osv
Ja... mina föräldrar och vänner brukar säga: tänk så bra att de ändå har en mamma som förstår precis hur de känner och som kan hjälpa dem hantera det.... Men om de inte hade haft den där jävla mamman så hade de ju inte haft nåt behov av nån som förstår! Dessutom: jag kan ju inte hantera det själv - hur skulle jag då kunna hjälpa mina barn att hantera det? Alltså, missförstå mig inte; jag stöttar dem allt jag bara kan; jag pratar och peppar och kommer med lösningar, och jag hoppas så klart att det nånstans ska hjälpa dem, men... Jag kan ändå inte låta bli att hamna i de här negativa tankebanorna. Skyndar mig dock att tillägga att det här resonemanget bara gäller mig - självklart inte dig (eller nån annan)!
Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
Det där med varför man skaffar barn trots att man känner såhär. Kanske för att jag dels var väldigt ung när jag fick dem, och då hade jag mer hopp om att kunna fungera normalt senare.
Precis så. Som alldeles nybliven vuxen är man naiv. Man tror att den där rädslan och ångesten ska gå över. Att när man väl LEVT ett vuxet liv ett tag så ska man också KÄNNA sig vuxen. BLI vuxen.
Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
Sedan är det väldigt svårt att förutse hur det blir med två barn, många av mina svåigheter kom inte fram förrän just efter att jag fick mitt andra barn, då belastningen på mig blev så pass mycket större.

Mitt första (som har samma svårigheter) var dessutom ett väldigt enkelt barn, lillgammal, tystlåten och lugn från början. Medan sedan barn nummer två var väldigt utåtriktad, tempermantsfull och intelligent tidigt, vilket ställde helt nya krav på mig som förälder. Sådant är svårt att veta innan barnen fötts.
Ja, det är ju helt omöjligt att veta vad man ger sig in på när man blir förälder - dels för att det faktiskt inte finns många som säger till en i förväg att "du, det här är ett sjuhelvetes ansvar, som innebär saker du inte kunnat drömma om i din vildaste fantasi" (i mitt fall var det verkligen INGEN som sa nåt sånt öht; tvärtom har det alltid varit självklart i min släkt att man skaffar barn, och gärna många; det är liksom inget någon nånsin funderat över att göra annorlunda), och dels för att barnen, precis som du säger, ju alla är egna individer.
Anonym (En till)

Mon 20 Jan 2020 09:51

#63

Citera Visa endast Anmäl

maskbo skrev 2020-01-16 11:48:37 följande:
Åh... Jag vet inte vad jag ska säga :( Jag förstår så PRECIS din skam...

Det är ju inte öht okej att en vuxen människa känner så här. Det kan ju inte vara frågan om annat än att man är lat, och bara vill ha det skönt och bekvämt och slippa allt som är det minsta ansträngande eller jobbigt - alla andra klarar ju av alla de här sakerna; alla andra drar ju sitt strå till stacken, och håller inte på och gnäller över hur jobbigt de har det! Och vem har sagt att livet ska vara en dans på rosor? Va??

Så här går tankarna HELA TIDEN i mitt huvud - och, som jag förstår det, även i ditt. Skillnaden mellan oss är att jag, till skillnad från dig, är omgiven av helt fantastiska människor, som stöttar och peppar mig i allt. Allt ifrån familj och vänner till kollegor till vårdpersonal. Jag är verkligen otroligt lyckligt lottad när det gäller det, och det gör mig så fruktansvärt ont att höra att du istället bara får dina skuld- och skamkänslor påspädda av din omgivning. Nu tänker jag att anledningen till att din omgivning reagerar som de gör inte är att de är elaka och känslolösa, utan helt enkelt att de utgår från att du funkar på samma sätt som dem. Om du aldrig har berättat nånting - om du aldrig har förklarat VARFÖR du undviker saker och ting - är det ju kanske tyvärr en naturlig slutsats att dra: att du bara är lat och försöker slippa undan? Jag förstår som sagt så himla väl att du skäms, och att det är det som gör att du inte vill prata med folk om hur du känner, men om du tänker efter, vilket är värst? Att folk i din omgivning tror att du är lat och bara vill slippa undan för att du är för bekväm av dig, eller att de förstår att du är rädd, och faktiskt har problem?

Tyvärr kan jag ju inte lova guld och gröna skogar, eller ens att du ska få hjälp som fungerar, om du tar steget att berätta för din omgivning, men jag vågar nog lova att det iaf kommer att kännas lättare om du får folks förståelse istället för deras förakt och irritation.

Vad gäller mig själv kan jag inte påstå att jag hade vare sig mod eller styrka att söka hjälp själv, utan det var till en början mina föräldrar som mer eller mindre tvingade in mig i vården pga mina djupa depressioner + lite annat, och sen har det liksom bara rullat på...

Jag önskar dig verkligen, verkligen all lycka till.
Ursäkta sent svar. Så skönt det måste vara att ha så förstående personer runt dig <3 Jag tror inte heller att mina närstående är elaka, utan att de helt enkelt inte förstår. Och anledningen till att de inte förstår är nog att jag aldrig har drabbats av en djup depression eller något annat som utåt sett märks väldigt tydligt, som t.ex. en panikångestattack. Det är bara denna ständiga ångest och oro som ligger under ytan och har funnits där sedan jag föddes. Hade jag fått en depression och blivit inlagd hade ju folk fattat hur dåligt jag mår. Jag är också väldigt bra på att inte visa hur jag mår och låtsas som om allt är bra. Jag har flera gånger fått höra från andra att jag verkar väldigt lugn som person (för att jag inte är så livlig och stojig, antar jag). De skulle bara veta vad jag känner under ytan. Jag tycker för övrigt det är lite konstigt att jag aldrig drabbas av något allvarligare. Jag tycker liksom att med denna ångest jag upplevt under hela mitt liv borde det brista till slut. Hur länge ska min hjärna och min kropp orka?

Tanken på att berätta för någon om alla mina rädslor skrämmer slag på mig. Usch, denna skam :(
maskbo

Mon 20 Jan 2020 12:42

#64

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (En till) skrev 2020-01-20 09:51:57 följande:
Ursäkta sent svar. Så skönt det måste vara att ha så förstående personer runt dig <3 Jag tror inte heller att mina närstående är elaka, utan att de helt enkelt inte förstår. Och anledningen till att de inte förstår är nog att jag aldrig har drabbats av en djup depression eller något annat som utåt sett märks väldigt tydligt, som t.ex. en panikångestattack. Det är bara denna ständiga ångest och oro som ligger under ytan och har funnits där sedan jag föddes. Hade jag fått en depression och blivit inlagd hade ju folk fattat hur dåligt jag mår. Jag är också väldigt bra på att inte visa hur jag mår och låtsas som om allt är bra. Jag har flera gånger fått höra från andra att jag verkar väldigt lugn som person (för att jag inte är så livlig och stojig, antar jag). De skulle bara veta vad jag känner under ytan. Jag tycker för övrigt det är lite konstigt att jag aldrig drabbas av något allvarligare. Jag tycker liksom att med denna ångest jag upplevt under hela mitt liv borde det brista till slut. Hur länge ska min hjärna och min kropp orka?

Tanken på att berätta för någon om alla mina rädslor skrämmer slag på mig. Usch, denna skam :(
Ja, jag förstår. Hade det inte varit för att mitt mående periodvis inte går att missa, så hade jag antagligen varit på samma plats som du. För det är jättesvårt att prata och visa hur man mår. Jag tänker att det nog ändå hade varit bra för dig att söka hjälp (och jag fattar att du också inser det, men att du helt enkelt inte kan förmå dig till det). Du har ju ändå en bra förutsättning i att du enbart (och notera att jag skriver "enbart" - inte "bara", för det finns inget "bara" i detta) lider av ångest, och inte av depression. Det gör inte situationen det minsta mindre plågsam, men det gör det kanske lite lättare att angripa den, om du förstår hur jag menar. Ångest och depression är - iaf som jag upplever det - varandras totala motpoler; i ångesten finns det en livsvilja - och ofta en väldigt stark sådan - medan i depressionen vill man bara dö. Ofta blir ångesten och rädslan så överväldigande att man bara vill dö, för att man verkligen inte orkar mer, men det är precis just därför: för att man inte ORKAR. Inte för att man tycker att livet är meningslöst. Tvärtom ser man livet som nåt fint, mysigt, roligt... bara att man själv inte når fram till det liksom, för att allt det där FARLIGA är i vägen. I depressionen, däremot, finns det ingen mening med livet öht; allt är bara meningslöst och likgiltigt, och döden känns som en barmhärtig befriare. Väldigt ofta går de två hand i hand, så att man har de här två motstridiga känslorna gentemot livet på en gång, men det ändrar inte det faktum att de är helt olika i grunden. Eller, det är så här jag upplever det iaf. Min poäng är hur som helst att har man då enbart ångestbiten, där man trots allt ändå ser en poäng med livet, så borde det ju vara lättare att få bukt med, om man får professionell hjälp. All vårdpersonal har ju tystnadsplikt, så även om jag verkligen, verkligen tror att det bästa hade varit att berätta för dina närstående, så kan du ju "hålla det hemligt" även om du söker hjälp. Jag förstår att du skulle skämmas även inför den du sökte hjälp hos, men det vore ju trots allt en "utomstående".

Slutligen vill jag bara kommentera följande:
Anonym (En till) skrev 2020-01-20 09:51:57 följande:
Jag tycker för övrigt det är lite konstigt att jag aldrig drabbas av något allvarligare. Jag tycker liksom att med denna ångest jag upplevt under hela mitt liv borde det brista till slut. Hur länge ska min hjärna och min kropp orka?
"något allvarligare"? Det är alldeles illa nog, det du behöver utstå varenda dag. Om man ser till graden av plåga, eller vad man ska säga, så tycker jag att ångest är den värsta psykiska "åkomman" man kan drabbas av.

När det gäller hur mycket din kropp och hjärna kan orka är svaret: hur mycket som helst. Det finns ju inget direkt fysiskt hot i psykisk ohälsa. Indirekt finns det så klart - om man har väldigt mycket ångest kanske man slutar att äta, till exempel, vilket ju i sin tur får fysiska följder, och till slut kan det ju vara så att man MENTALT inte orkar mer, så att man tar livet av sig - men ångesten i sig kan inte skada dig fysiskt. Nu var det väl kanske inte detta du undrade iofs, utan kanske snarare hur länge du ska orka MENTALT, utan att bryta ihop. Jag har tyvärr inget svar på det... där är ju så många faktorer som spelar in... jag hoppas iaf av hela mitt hjärta att du faktiskt söker hjälp Om du vill ha mer konkret hjälp med hur du lämpligen går till väga får du jättegärna pm:a mig.
Tow2Mater

Mon 20 Jan 2020 15:16

#65

Citera Visa endast Anmäl

Sok jobb i stadet pa sjukhus- strikta regler, mycket upprepning och forutsagbarhet. Deltid om du inte orkar heltid.
maskbo

Mon 20 Jan 2020 16:04

#66

Citera Visa endast Anmäl

Tow2Mater skrev 2020-01-20 15:16:18 följande:
Sok jobb i stadet pa sjukhus- strikta regler, mycket upprepning och forutsagbarhet. Deltid om du inte orkar heltid.

Jag har funderat på det faktiskt :) Är bara rädd att jag inte ska vara tillräckligt effektiv o göra det tillräckligt bra... Men tack för tipset iaf!
Anonym (op)

Mon 20 Jan 2020 17:31

#67

Citera Visa endast Anmäl

maskbo skrev 2020-01-16 15:24:55 följande:
Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
Mitt ena barn har dessutom samma svårigheter som jag har,
Återigen: exakt samma här! Fast två...Ja... mina föräldrar och vänner brukar säga: tänk så bra att de ändå har en mamma som förstår precis hur de känner och som kan hjälpa dem hantera det.... Men om de inte hade haft den där jävla mamman så hade de ju inte haft nåt behov av nån som förstår! Dessutom: jag kan ju inte hantera det själv - hur skulle jag då kunna hjälpa mina barn att hantera det? Alltså, missförstå mig inte; jag stöttar dem allt jag bara kan; jag pratar och peppar och kommer med lösningar, och jag hoppas så klart att det nånstans ska hjälpa dem, men... Jag kan ändå inte låta bli att hamna i de här negativa tankebanorna. Skyndar mig dock att tillägga att det här resonemanget bara gäller mig - självklart inte dig (eller nån annan)!
Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
Det där med varför man skaffar barn trots att man känner såhär. Kanske för att jag dels var väldigt ung när jag fick dem, och då hade jag mer hopp om att kunna fungera normalt senare.
Precis så. Som alldeles nybliven vuxen är man naiv. Man tror att den där rädslan och ångesten ska gå över. Att när man väl LEVT ett vuxet liv ett tag så ska man också KÄNNA sig vuxen. BLI vuxen. Ja, det är ju helt omöjligt att veta vad man ger sig in på när man blir förälder - dels för att det faktiskt inte finns många som säger till en i förväg att "du, det här är ett sjuhelvetes ansvar, som innebär saker du inte kunnat drömma om i din vildaste fantasi" (i mitt fall var det verkligen INGEN som sa nåt sånt öht; tvärtom har det alltid varit självklart i min släkt att man skaffar barn, och gärna många; det är liksom inget någon nånsin funderat över att göra annorlunda), och dels för att barnen, precis som du säger, ju alla är egna individer.
Jo, fast det finns ju andra saker som inte måste bero på oss mödrar. Jag tror dessutom att det hade hjälpt mig mycket bara att få veta vilka alternativ som finns redan i tidig ålder. Nu var jag omgiven av personer som orsakade mig trauma hela min uppväxt, och på det andra diagnoser. Jag tror säkert jag orsakat mina barn lidande också, men hade det varit bättre verkligen att de inte fanns alls? jag tror inte det. Tror inte det med några människor förutom uppenbara, som Nordkoreas ledare.

Ja exakt sådär tänker man. Att man ska känna sig annorlunda senare, vilket inte sker. I alla fall inte så att man en dag bara känner sig supevuxen och stark. Undrar om någon gör det.

Men jag personligen i alla fall känner mig mer ödmjuk, känner att jag förstår andra bättre, och tyvärr också mindre hoppfull nu när jag säkerligen levt mer än en tredjedel av mitt liv.
Anonym (En till)

Tue 21 Jan 2020 11:10

#68

Citera Visa endast Anmäl

maskbo skrev 2020-01-20 12:42:39 följande:
Ja, jag förstår. Hade det inte varit för att mitt mående periodvis inte går att missa, så hade jag antagligen varit på samma plats som du. För det är jättesvårt att prata och visa hur man mår. Jag tänker att det nog ändå hade varit bra för dig att söka hjälp (och jag fattar att du också inser det, men att du helt enkelt inte kan förmå dig till det). Du har ju ändå en bra förutsättning i att du enbart (och notera att jag skriver "enbart" - inte "bara", för det finns inget "bara" i detta) lider av ångest, och inte av depression. Det gör inte situationen det minsta mindre plågsam, men det gör det kanske lite lättare att angripa den, om du förstår hur jag menar. Ångest och depression är - iaf som jag upplever det - varandras totala motpoler; i ångesten finns det en livsvilja - och ofta en väldigt stark sådan - medan i depressionen vill man bara dö. Ofta blir ångesten och rädslan så överväldigande att man bara vill dö, för att man verkligen inte orkar mer, men det är precis just därför: för att man inte ORKAR. Inte för att man tycker att livet är meningslöst. Tvärtom ser man livet som nåt fint, mysigt, roligt... bara att man själv inte når fram till det liksom, för att allt det där FARLIGA är i vägen. I depressionen, däremot, finns det ingen mening med livet öht; allt är bara meningslöst och likgiltigt, och döden känns som en barmhärtig befriare. Väldigt ofta går de två hand i hand, så att man har de här två motstridiga känslorna gentemot livet på en gång, men det ändrar inte det faktum att de är helt olika i grunden. Eller, det är så här jag upplever det iaf. Min poäng är hur som helst att har man då enbart ångestbiten, där man trots allt ändå ser en poäng med livet, så borde det ju vara lättare att få bukt med, om man får professionell hjälp. All vårdpersonal har ju tystnadsplikt, så även om jag verkligen, verkligen tror att det bästa hade varit att berätta för dina närstående, så kan du ju "hålla det hemligt" även om du söker hjälp. Jag förstår att du skulle skämmas även inför den du sökte hjälp hos, men det vore ju trots allt en "utomstående".

Slutligen vill jag bara kommentera följande:
"något allvarligare"? Det är alldeles illa nog, det du behöver utstå varenda dag. Om man ser till graden av plåga, eller vad man ska säga, så tycker jag att ångest är den värsta psykiska "åkomman" man kan drabbas av.

När det gäller hur mycket din kropp och hjärna kan orka är svaret: hur mycket som helst. Det finns ju inget direkt fysiskt hot i psykisk ohälsa. Indirekt finns det så klart - om man har väldigt mycket ångest kanske man slutar att äta, till exempel, vilket ju i sin tur får fysiska följder, och till slut kan det ju vara så att man MENTALT inte orkar mer, så att man tar livet av sig - men ångesten i sig kan inte skada dig fysiskt. Nu var det väl kanske inte detta du undrade iofs, utan kanske snarare hur länge du ska orka MENTALT, utan att bryta ihop. Jag har tyvärr inget svar på det... där är ju så många faktorer som spelar in... jag hoppas iaf av hela mitt hjärta att du faktiskt söker hjälp Om du vill ha mer konkret hjälp med hur du lämpligen går till väga får du jättegärna pm:a mig.
Ja, visst vet jag att jag borde söka hjälp. Om jag söker hjälp så kommer jag nog bara våga säga att jag har ångest, inte att jag är rädd för så många "vuxensaker". Jag har dock hört att om man går till vårdcentralen och säger att man har ångest, så får man bara lite tabletter utskrivna och blir hemskickad. Men vad vet jag, kanske skulle jag bli hjälpt av läkemedel. Egentligen skulle jag ju behöva bli grundligt utredd, eftersom jag haft dessa problem hela livet. Samtidigt har jag svårt att avgöra vad som är normalt, eftersom jag alltid har mått så här. Hur mycket ångest ska man ha, normalt sett? Jag har ju inget att jämföra med.

Ja, jag menar framför allt mentalt, men även fysiskt. Kroppen påverkas ju av stress, särskilt långvarig. Men mest undrar jag hur jag kunnat gå så här länge utan att bli deprimerad eller få panikångest.

Tack snälla, jag kanske PM:ar om jag vågar avslöja mitt nick <3
maskbo

Thu 23 Jan 2020 14:21

#69

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (op) skrev 2020-01-20 17:31:53 följande:
Jo, fast det finns ju andra saker som inte måste bero på oss mödrar. Jag tror dessutom att det hade hjälpt mig mycket bara att få veta vilka alternativ som finns redan i tidig ålder. Nu var jag omgiven av personer som orsakade mig trauma hela min uppväxt, och på det andra diagnoser. Jag tror säkert jag orsakat mina barn lidande också, men hade det varit bättre verkligen att de inte fanns alls? jag tror inte det. Tror inte det med några människor förutom uppenbara, som Nordkoreas ledare.

Ja exakt sådär tänker man. Att man ska känna sig annorlunda senare, vilket inte sker. I alla fall inte så att man en dag bara känner sig supevuxen och stark. Undrar om någon gör det.

Men jag personligen i alla fall känner mig mer ödmjuk, känner att jag förstår andra bättre, och tyvärr också mindre hoppfull nu när jag säkerligen levt mer än en tredjedel av mitt liv.
maskbo

Thu 23 Jan 2020 14:25

#70

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (En till) skrev 2020-01-21 11:10:11 följande:
Ja, visst vet jag att jag borde söka hjälp. Om jag söker hjälp så kommer jag nog bara våga säga att jag har ångest, inte att jag är rädd för så många "vuxensaker". Jag har dock hört att om man går till vårdcentralen och säger att man har ångest, så får man bara lite tabletter utskrivna och blir hemskickad. Men vad vet jag, kanske skulle jag bli hjälpt av läkemedel. Egentligen skulle jag ju behöva bli grundligt utredd, eftersom jag haft dessa problem hela livet. Samtidigt har jag svårt att avgöra vad som är normalt, eftersom jag alltid har mått så här. Hur mycket ångest ska man ha, normalt sett? Jag har ju inget att jämföra med.

Ja, jag menar framför allt mentalt, men även fysiskt. Kroppen påverkas ju av stress, särskilt långvarig. Men mest undrar jag hur jag kunnat gå så här länge utan att bli deprimerad eller få panikångest.

Tack snälla, jag kanske PM:ar om jag vågar avslöja mitt nick <3
Förstår ditt behov av att vara anonym; vill bara försäkra dig om att jag aldrig någonsin skulle "avslöja" dig. Bara så du vet. Men du skriver bara om du känner att det skulle kunna vara till hjälp

«
‹
Sida 6 av 6
1
2
3
4
5
6
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Klarar inte livet - hjälp, snälla...

Klarar inte livet - hjälp, snälla...

INNEHÅLL