Hej,
Är det någon här inne som är eller har varit i en lång relation med en person som är kroniskt deprimerad. Isf, vilka konflikter har ni haft och hur har ni bearbetat det. Hur har det påverkat relationen. Om ni har hållit ihop trots sjukdomen, varför har ni gjort det, istället för att göra slut?
Tack
Hej,
Är det någon här inne som är eller har varit i en lång relation med en person som är kroniskt deprimerad. Isf, vilka konflikter har ni haft och hur har ni bearbetat det. Hur har det påverkat relationen. Om ni har hållit ihop trots sjukdomen, varför har ni gjort det, istället för att göra slut?
Tack
Hej,
Är det någon här inne som är eller har varit i en lång relation med en person som är kroniskt deprimerad. Isf, vilka konflikter har ni haft och hur har ni bearbetat det. Hur har det påverkat relationen. Om ni har hållit ihop trots sjukdomen, varför har ni gjort det, istället för att göra slut?
Tack
Jag skulle tro att det är inte riktigt fråga om hur man gör utan hur man tål det. Störs man inte på depressionen hos sin partner och har enormt med tålamod för att hjälpa när det kör ihop sig, så kan man leva länge och lyckligt 
Jag skulle tro att det är inte riktigt fråga om hur man gör utan hur man tål det. Störs man inte på depressionen hos sin partner och har enormt med tålamod för att hjälpa när det kör ihop sig, så kan man leva länge och lyckligt 
Jag skulle tro att det är inte riktigt fråga om hur man gör utan hur man tål det. Störs man inte på depressionen hos sin partner och har enormt med tålamod för att hjälpa när det kör ihop sig, så kan man leva länge och lyckligt
Det är ju som att inget annat existerar, förutom depressionen. Som att den andra partnern inte finns eller är viktig på något sätt över huvud taget.
Hur hanterar hen dig när du mår dåligt? Alltså hur reagerar han när du är deprimerad o ledsen?
www.familjeliv.se/forum/thread/79888266-orkar-inte-med-min-deprimerade-man
Klart jag lämnade honom för depressionen. Det var ju den som gjorde honom elak och självisk. Till slut var det hans enda tillstånd. Jag fick ingenting tillbaka. Alls. Det enda jag krävde var att vi skulle försöka hitta ett sätt att förhålla oss till hans sjukdom. Jag tog allt ansvar med hus, barn, liv. Men det fanns ingen vilja. Han började också självmedicinera med alkohol och det blev droppen. Han påstod att han inte fick den hjälp han behövde, men det var inte sant. Han fick mediciner, samtalshjälp, familjen stöttade osv. Han hade hela tiden idéer om hur han skulle bli lycklig. Flytta, köpa båt, köpa motorcykel, åka på semester, avbryta semestern och åka hem, sluta träffa människor han inte tyckte om vilket visade sig vara i princip alla. Inget hjälpte ju och jag slutade ställa upp på allt sånt. Till slut kände jag att jag själv höll på att gå under, så jag lämnade för att rädda mig själv. Han sa dessutom att "det är så här jag är, det får du acceptera", och då kände jag att den människan vill jag inte leva med. Så var han så klart inte när vi träffades, gifte oss och skaffade barn.
Låter vettigt... tålamod är väl nyckeln antar jag. Men det är svårt att ha tålamod med en människa som (även om det inte händer så ofta) låser in sig i sitt rum, i flera dagar, äter inte, pratar inte med någon, bara sover. Och lämnar sin partner att ta hand om hunden etc...