Anknytning

Nej! Släpp de tankarna!

Strunta i all skit folk skriver om kejsarsnitt.

Jag har fött 1 barn vaginalt och 3 med snitt.

Ett av de jag födde med snitt hade problem med andningen, och fick vara på neonatal ett tag. Fick inte träffa honom förrän efter flera timmar.

Barnet jag födde vaginalt var jag också ifrån, då han inte mådde så bra, och jag blev sydd på operation efteråt pga allvarlig bristning.

Men det har absolut inte varit problem med anknytningen pga det.

Har åtskilliga vänner och bekanta som av olika anledningar varit ifrån barnet några timmar efter födseln.

Anledningarna har varit att de som fött vaginalt behövts operaras pga att moderkakan inte kommit ut som den ska, kraftig blödning och blodtransfusion, och i ett fall att barnet inte mådde bra efter förlossningen.

Av de som födde med snitt har det berott på att de varit i narkos och på uppvak, och en annan fick en kraftig allergisk reaktion av läkemedel och hamnade på intensiven.

Ingen dålig anknytning och inga problem.

Jag födde vaginalt och var mest bara trött när förlossningen var över. Blev inte blixtförälskad på en gång i mitt barn. Har ingen tidsuppfattning men jag tror absolut inte jag hade henne på bröstet i en timme, Snarare ett par minuter, pappan fick hålla och köra hud mot hud osv för jag ville vila. Kärleken växte fram med tiden. Så släpp de negativa tankarna :) jag hade absolut lämnat till pappan om jag hade migrän med synbortfall, låter nästan farligt att bebisen skulle vara kvar på bröstet då...

Men snälla nån. Ungen är 3 minuter gammal och du tror att er anknytning är förstörd för att pappan höll i honom. Orkar inte ens ge ett vettigt svar..

Ett par månader gammal skrev jag, inte minuter.

Sen var det inte anknytningen som var det enda jag skrev om utan just hur det är för de som föder vaginalt efter som min kom med snitt!

Släpp det bara.. Fokusera på ditt barn nu och skit i vad du gjorde innan (inte för att det påverkade nåt ändå).

Nej, släpp dessa tankar

Jag födde vaginalt och bebisen fick efter 2 min på bröstet/i min famn tas ifrån mig för att hjälpa henne att få ur sig det sista fostervattnet. Sen hade vi ca 20 min tillsammans innan jag blev tvungen att åka iväg och sys på operation. Efter 5 timmar (bedövningen var tvunget att vara ut helt innan jag fick åka ner till bb) kunde jag komma tillbaka, men var så utmattad efter en långdragen förlossning att jag somnade och bebisen var fortsatt med pappan. Jag var så utslagen att jag inte kunde känna att jag verkligen kunde vara med henne, även om jag egentligen ville. Idag är hon 15 mån och vi har en fin anknytning. Mamma är nummer ett och pappa funkar när mamma inte är där ;)

Hud mot hud och att lyssna till barnets signaler är det som påverkar anknytningen. Inte vad som händer just efter födseln. Du/vi har inte förstört något och jag tycker att du ska släppa dessa tankar. Går det inte att släppa, prata med bvc så du kan få hjälp att bearbeta det. Jag tyckte också att det var tufft första tiden, delvis pga dåligt samvete över att jag inte var sådär nykär och inte ens minns första dygnet. Men jag fick också en förlossningsdepression och behövde bearbeta alla känslor som kom och inte kom där direkt efter födseln. Hur mår du i övrigt?

Jag födde vaginalt och fick efter förlossningen sövd opereras i 4 timmar pga svår bristning och därefter låg jag på uppvak med shivering i ytterligare över en timme. Tycker du ska ta och lugna ner dig lite. Du mår inte bra av att vara så hysterisk.

Man kan bara svara för sig själv... anknytning handlar om känslomässiga band mellan mor och barn. Antingen så finns den där från början men oftast tar det lite eller mycket tid att utveckla anknytningen.

Jag födde vaginalt första gången och allt gick som en dans men redan första sekund undrade jag varför jag inte kände något? Helt blankt, grått. Vad hade vi ställt till med? Nu måste vi ta hand om denna människa för resten av våra liv. Pappan var överlycklig och grät. Jag försökte pressa fram en tår men icke.. just den dåliga anknytningen berodde troligen på en depression som läkte ut efter ett år ungefär. Det har tagit nästan fyra år (!) att läka anknytningen och först nu känns det som det ska.

Barn nr 2 fanns anknytningen där från första sekund.

Man kan aldrig veta hur det ska bli pga omständigheter och olika trauman som kan uppstå i samband med förlossningen. Det är heller aldrig ditt fel om inte anknytningen fungerar och det går ALLTID att bygga upp en trasig anknytning. Om det känns bra så är det bra!

Tråkigt att höra att du behövde vara ifrån din bebis! Känner dåligt samvete också för bebis då jag önskar att det inte blivit så hattig, först en halvtimme hos mig och sen till pappan invirad i filt (dom satt vid min huvudända men Jag låg med kall handduk över ögonen så jag hörde bara hur bebisen grät och pappan tröstade med vaggsånger), sen tillbaka till mig efter det, men utan filt och mot mitt bröst hud mot hud. Sen vägning osv men det gjordes på vårat egna rum efter han fått ligga hos mig en stund och amma. Enda gången han var från mig var när jag fick migrän faktiskt, sen låg han på mitt bröst nästan hela BB tiden hud mot hud.

Ja det är det jag börjar undra, hur jag mår eftersom jag grubblar över det här nu plötsligt.

Jag kände det aldrig grått, jag var överlycklig och helt salig.

Prata med bvc om och när du känner att du kan behöva stöd i bearbetning. Bvc kan skjutsa dig vidare till terapeut.

Det låter ju som ni hade en helt normal första dag, med alla tester och kontroller. Jag är hundra procent säker på att du inte behöver känna dig orolig över anknytningen och så ni hade det första dygnet låter samma som familjer som föder vaginalt. Dvs, just kejsarsnittet har, vad jag tror, inte påverkat ett dugg.

Har redan pratat med bvc men ska ta upp det igen... tack.