Vill inte föda vaginalt eller amma
Jag (29) och min man (30) har vart tillsammans i åtta år, vi är klara med utbildning, har jobb, boende, sparande och allt annat som vi känt att vi vill ha på plats innan barn. Barnlängtan har väl alltid funnits där, men vuxit sig starkare de senaste par åren. Det finns dock ett stort hinder som gör att jag inte vågar ta steget. Jag har extrem förlossningsrädsla och rädsla för att amma. Jag är rätt medveten om att båda dessa rädslor är kopplade till tidigare trauman av sexuellt våld. Jag har gått i terapi för detta och mår idag bra. Jag har 100% tillit till min man och kan släppa kontroll och bara ge mig hän när vi är intima.
Vad jag aldrig riktigt kommit över och som jag aldrig vet om jag kommer kunna över, är att vara naken inför andra än min man. Jag går till gynekologen ändå, fastän det är riktigt jobbigt. Men jag tvingar mig själv till det för att det är så viktigt och jag tror jag klarar av det för att det är över relativt snabbt och inte lika ?illa? som en förlossning. Men tanken på en förlossning gör mig nästan förlamad av panik. Att ligga exponerad för andra, människor jag inte känner, flera olika som kan behöva bytas ut, att känna mig så sårbar och utsatt ? det ger mig sådan extrem ångest att jag all glädje och längtan efter att bli gravid och bli mamma överskuggas.
Ett kejsarsnitt känns inte precis som ett lockande alternativ, tror ingen direkt vill få sin buk uppskuren och sen ha ett stort sår att läka. Inte heller känns det särskilt bekvämt i och med att jag då också måste ligga exponerad inför andra. Men det är ett alternativ jag i alla fall kan sluta mig till freds med, det känns ändå genomförbart.
Därtill är jag oerhört rädd för amning. Jag får ångestkänslor av tanken av att ha ett barn vid mitt bröst och i synnerhet frekvensen som barnet kommer behöva ammas. Jag kände i så många år att min kropp inte var min, något som hade tagits från mig. Med terapi och min mans hjälp kom jag äntligen till en punkt där jag kunde acceptera min kropp för det den är.
Dessa två saker får mig att känna mig totalt värdelös och som att jag inte är vatten värd som mamma. Jag tror tyvärr inte jag kommer känna annorlunda kring förlossningen under en möjlig graviditet. Jag hoppas innerligt att jag kommer känna annorlunda inför amning när jag väl fått mitt barn, att det kanske känns annorlunda då när jag känner att det är mitt barn. Men jag vet att det är möjligt att amning kan komma att bli extremt ångestladdat för mig.
Jag är rädd för att bli gravid och bli nekad ett kejsarsnitt och inte ha någon annan väg ut än en vaginal förlossning. Så rädd att i två år har jag inte vågat försöka bli gravid, trots att vi båda känner oss redo för barn på alla andra plan. Jag är också rädd för att därtill inte kunna amma och bli ännu mer dömd för det i och med att jag vill ha ett kejsarsnitt.
Har någon känt liknande? Hur hanterade ni det? Vågade ni bli gravida?