Separera eller inte?
Hej,
Det här blir nog ett långt inlägg, men jag hoppas ni orkar läsa och ge mig råd och tips.
5-5,5 år sen träffade jag sambon och vi klickade direkt. Vi blev blixtförälskade och relationen va fylld av passion, bra sex och kärlek. Vi bråkade ibland så klart men det va sällan. Men jag minns att jag ibland tyckte att hon överreagerade extremt (typ skrek, kasta saker osv), men det va så sällan och vi va förälskade så jag struntade i det. Jag märkte även en hel del svartsjuketendenser men tänkte att det skulle släppa med tiden.
2 år senare hade bråken blivit lite vanligare och kom oftare. Svartsjukan fanns kvar. Bråken började även bli "extremare" och även jag hade tröttnat lite och kunde va elak tillbaka. Men vi var fortfarande förälskade och tänkte att det skulle bli bättre småningom för vi älskade varandra.
I samma veva blev hon gravid. Trots bråken behöll vi barnet då vi hade kärlek och vi hade askul ihop. Vi ville ha en frantid ihop. Tror vi även båda kände att "det var dags" åldersmässigt för oss samt att flera av våra vänner började gifta sig o skaffa barn. Tror det spelade in lite kansle.
När dottern föddes blev det bättre någon månad, men sen vände det igen. Bråken kom nu veckovis (ibland dagligen) och va extrema. Vi tryckte ner varandra, var respektlösa och skrek en massa. Hon blev dessutom fysiskt (kastade saker, knuffades o så. Slog även till mig 2 gånger). Många bråk va väldigt extrema och båda mådde dåligt. Hon har inte respekterat mig, mina föräldrar, min vilja eller värderingar. Jag har tappat respekt för henne med. Detta har nu pågått i 2 år.
Under dessa två katastrofala år har vi prövat parterapi, terapi på egen hand, pauser osv men inget har hjälpt. Till slut har kärleken dött ut, men vissa känslor finns såklart kvar.
Jag valde nyligen att avsluta relationen men vi har inte löst bodelning och sånt så vi bor tillsammans fortfarande. Men nu har hon plötsligt blivit drömtjejen. Hon är lugn, snäll, respektfull och typ så som hon va när vi träffades. Det känns på ett sätt bra, men samtidigt jobbigt. Dels är man irriterad att hon inte kunde vara sån tidigare så vi slapp hamna i skiten (ja det är så klart mitt fel med, men jag menar hennes del i det). Man blir dessutom kluven.
Ska man stanna och försöka få det att funka? Vi har ju trots allt en dotter ihop, det är lättare att stanna och kanske kan man älska varandra igen?
Eller har det varit så destruktivt att det inte går att rädda? För jag vet inte om vi kan förlåta, gå vidare o älska varandra igen. Vi har ju prövat terapi utan resultat.
Jag är så kluven. Vad ska man göra? Vi har askul ibland, men ibland är det mycket sura miner. Vi har en hel del olika vörderigvärderingar och jag kan uppfatta henne som barnslig, lat, inte super snabbtänkt och så. Men hon har bra sidor också. Kan va snäll o generös när hon är på bra humör. Jättebra mamma är hon. Och omhändetagande om man är sjuk osv.
Vad ska man göra?
Sorry för min roman hahaha.
Tack,
Fredde C