Fler som har höga krav på sig själv som förälder

Det ÄR tufft att vara förälder! Så nej du är inte ensam om att tycka det är jobbigt och inte är du en dålig förälder för det heller.

Nå

Du vill vara perfekt. Nej, jag har aldrig haft den ambitionen i mitt liv inom nåt område alls.

Du vill vara perfekt. Nej, jag har aldrig haft den ambitionen i mitt liv inom nåt område alls.

Du är definitivt inte ensam! Man blir knäpp efter flera timmars gnäll och gråt, inte få sova ordentligt o.s.v. Jag har stått högst upp i vår trappa mitt i natten med barnet i famnen och sagt åt mig själv att gå därifrån så att jag inte gör något dumt. Så länge man inte agerar mot barnet eller skriker på det så tycker jag att det är helt okej att muttra diverse "men sov då!" Ibland. Det blir värre sen när de blir äldre och förstår mer vad man säger...

Vi hade en deal jag och min man. När man inte orkar mer så säger man till, helst innan man når gränsen. Det hände att vi bytte en gång i kvarten när vi båda var trötta på sonen men det gick med hjälp av det. Och när den ena var på jobbet var det helt okej att ringa och be om att denne nte skulle bli kvar onödigt länge på jobbet för att idag är en jobbig dag. Hjälps åt!

Och du, släpp kraven och inse att du är mänsklig och en bra mamma :)

Nu kanske jag går ot men vad är värdet i att tycka att man är bäst?

Räcker det inte med att tycka att man gör ett bra "jobb" som förälder?

Nu var det länge sedan jag var småbarnsförälder, men ett tips som jag kan ge utifrån mina erfarenheter (under hela barnets uppväxt) är att sätta sig ned ibland och fundera och "värdera" vad man tycker är viktigt i föräldraskapet. Att ha reflekterat över det vid flera tillfällen och veta vilka värderingar man har underlättar när man kommer till mer skarpa lägen och måste gå till snabba beslut, uppmuntra sig själv sov.

När man vet sina grundläggande värderingar är det lättare att hantera saker som man blir osäker på. Om du tex upplever att du ofta "suckar" över barnets beteende som du besktiver, ta då några minuter och reflektera över det. Och då inte i termerna om du är en bra eller dålig förälder (det är sällan särskillt utvecklande) utan vad du egentligen känner inför det beteendet. Om du tycker att det är ok så vet du ju det till nästa gång och behöver inte oroa dig. Om du inte tycker det funderar du ut ett annat sätt att hantera den frustration som du känner.

Fast detta bygger förstås på en värdering som är viktig för mig, ett reflekterande föräldraskap.

Ja men det är väl jättebra att du kommit fram till att du är så lugn och harmonisk som förälder som du tycker är tillräckligt. Just sånt jag menade med att reflektera över vad man vill, om man uppnår det och hur man annars ska göra. Dvs koncentrera sig mer på vad man kan göra annorlunda om man inte är nöjd med hur det är nu istället för att fokusera sig på att värdera sig som bra eller dålig förälder. Du kommer garanterat ta ett och annat beslut i din föräldraroll som du i efterhand inte kommer vara helt nöjd med. Då tänker jag att det är bättre att i det läget reflektera över eventuelka förändringar/åtgärder som man behöver ta till istället för att värdera sig.

Men är det så att man mår bra av att peppa sig i termer att man är "bäst" så ska man givetvis göra det. Jag har bara lite svårt att själv se värdet i det. Och tänker att det då också finns risk att man när man inte är nöjd, istället för att göra behövliga förändringar fastnar i ångesttankar om att man är dålig viöket sällan hjälper någon.

Är din bebis inte snäll nu? Ett lugnt barn är enkelt, nöjd, glad osv, inte snäll.

Kanske lite ot men blir verkligen irriterad när man blandar ihop lugn med snäll då detta i praktiken innebär att man också betecknar jobbiga bebisar som elaka eller osnälla. Välj rätt ord i din beskrivning av ditt barn.

Är din bebis inte snäll nu? Ett lugnt barn är enkelt, nöjd, glad osv, inte snäll.

Kanske lite ot men blir verkligen irriterad när man blandar ihop lugn med snäll då detta i praktiken innebär att man också betecknar jobbiga bebisar som elaka eller osnälla. Välj rätt ord i din beskrivning av ditt barn.

Tja, det är väl inte så konstigt att man känner sig dum när man suckar och blir sur på en ledsen bebis? Men försök att släppa det istället för att älta det.

Jag är också förstagångs-mamma till en liten tjej på 6 månader. Jag känner att jag hitttat hem. Det är att vara mamma som är min grej. Hon får mig att vilja vara mitt bästa jag och jag vill ge henne den bästa uppväxten möjligt. Självklart har jag höga krav på mig själv. Det tycker jag man alltid ska ha när man utövar ?sin grej?. Man ska alltid göra sitt bästa och de misstag man gör ska man lära från.

Jag har vissa grundregler som jag försöker hålla mig till.

- inte prata nedvärderande och dömande om andra inför barnet.

- inte bråka/prata med arga röster med min man inför barnet (diskutera, tycka olika och argumentera känns dock viktigt att hon får se och lära av)

- hemmet ska vara hennes safe-place. Här ska vara rent och fint, finnas mycket kärlek och lugn och ro.

- jag ska föregå med ett gott, hälsosamt och omtänksamt exempel.

- Hon ska få uppleva sång, lek, böcker, olika människor, god mat, stunder av odelad uppmärksamhet, frisk luft och massor av kramar och leenden - varje dag.

Typ så. Och massa mer som jag inte kommer på just nu.

Det är roligare att leva sedan hon kom. Hon ger mig nyttiga rutiner, massor av kärlek, syfte och mening och en framtid som jag längtar efter. Jag och min man har massor av planer för vår familj och det ska inte bli halvdant och good-enough. Det ska bli fantastiskt! 10/10 liksom. Vore märkligt att sikta på något lägre.

Vad har du satt upp för riktlinjer för dig själv (som du GILLAR att följa - viktigt!)