Känner mig så förbannat ensam

Jag tycker att du ska flytta hem till Sverige, faktiskt. Nu vet jag inte var du är men det kan mycket väl vara lättare att komma in i sociala sammanhang i sin egen kultur.

Låter trist, det är viktigt med vänner. Träning kan vara ett sätt att hitta nya vänner, en lite mindre förening då och inte stora gym alltså. Kan ju vara allt från Bowling till kampsport, det har funkat för mig.

Låter trist, det är viktigt med vänner. Träning kan vara ett sätt att hitta nya vänner, en lite mindre förening då och inte stora gym alltså. Kan ju vara allt från Bowling till kampsport, det har funkat för mig.

Känner igen mig i det du säger. Jag har också bott utomlands ungefär lika länge som dig, på flera olika ställen. Känner mig ensam (har dock en sambo) men jag tror också att det är mitt eget fel och mitt eget val jag är väl inte världens mest öppna person även om jag gillar att umgås med människor jag känner.
Jag funderar också på att flytta tillbaka till Sverige för att vara närmre min familj, men känner också ångest inför det som dig. I Sverige har jag ju i stort sett inga vänner kvar alls. Men det betyder ju inte att man inte kan ta upp kontakten med gamla vänner och släktingar.
När jag flyttar till Sverige kommer jag skriva på forumet här och fråga om det finns andra som flyttat tillbaka till Sverige och om de vill träffas. Det hade jag tyckt va skitkul. Jag skulle också gå på londonswedes (tror jag det heter) forumet också, som jag har hört om, där många som flyttat tillbaka till sverige befinner sig.
Var bor du nu?

 

Skottland! Där bodde jag också ett tag. Fantastiskt natur. Fina människor också.
Men vi är ju alla olika. Jag vet också att alla känner sig ensamma på ett eller annat sätt, även de som har massa vänner och till synes perfekta liv

Jot det är inte lätt att "fråga ut" någon. Men det behöver ju inte bli en så stor grej. Man får hitta på någon bra anledning att ses. Typ ta med hundarna eller barnen och låta de leka. Eller man kanske behöver hjälp med något som den andra är expert på. Jag har fått en del förfrågningar som varit att någon vill att jag lär dem att göra chokladpraliner (efter att hon provat mina). En tjej blev jag kompis med för att jag hade ett litet träd som jag ville slänga, men som hon ville ha, så gav det till henne. Hon blev jätteglad och bjöd på fika som gentjänst. Sen började vi gå ut o promenera tillsammans. Nu är ses vi dock bara ytterst sällan.
Ibland funkar det alltså, ibland inte. Det krävs ju en slags kemi, och alla är ju olika... Så man får prova sig fram. Hade jag bott i Skottland hade jag skickat dig ett meddelande så hade vi ju kunnat träffas. Så enkelt är det :)

Är du medlem i Svenskar i Storbritannien på facebook?

Ge inte upp. Ville även bara passa på att skriva att du inte är ensam.
Många kramar

Jag kan förstå dig. Nu har jag inte flyttat runt så mycket eller bor utomlands, men jag förstår känslan av att försöka få vänner och passa in, men inte lyckas. Det gäller att man hittar rätt personer som förstår en och som man trivs med. Det är inte lätt, jag vet. 

Jag hoppas att när du sitter här, inte känner dig fullt lika ensam.

Vi hade fått dig att känna dig bekväm. . Jag är själv ganska blyg så jag tänker att det nog hade gått bra om det fanns någon annan som var lika blyg.