Skulle vilja veta hur det kändes, av er som fått era barn placerade i familjehem av en eller annan anledning bär de var små.
Blev ni deprimerade, tappade livslusten, panikslagna etc av att inte ha ert älskade barn hos er.
Eller om ni känner någon som har varit med om det och kan berätta hur den personen reagerade och hur det gick sen.
Mitt barn var 14 när placering skedde. Alltså inte liten. Så jag skriver bara det till en början och avvaktar om intresse finns.
Säger absolut inte att missbruk av cannabis inte märks utåt eller så.
Och hade det varit andra problem innan detta bruket kom fram så hade jag köpt det mer.
Min dotter gick på förskola, hade rutiner osv. Men självklart förstår jag att det inte är ok för det och jag försvarar inte det jag har gjort.
Jag vet att speciellt den känslomässiga tillgängligheten (precis som de nämnt) blivit lidande och det är självklart på inget vis ok.
Det jag menar är att jag efter jag slutade röka (vilket jag gjorde direkt dottern omhändertogs och aldrig lämnade ett positivt drogtest under den perioden socialen krävde det) ifrågasatt vad mer jag kan göra och jobba på för att det ska gå framåt utan att de kunnat ge något riktigt svar.
DET har varit väldigt jobbigt och gjort att man tvivlat på sig själv samt inte sett något ljus i tunneln öht periodvis.
När man gjort allt som de bett en att göra och det ändå inte går framåt så blir man frustrerad.
Det har tom varit så att pappans misskötta umgängen gjort att mitt umgänge med dottern ej gått framåt vid olika tillfällen (De har angett det som en orsak).
När alla (Jag, familjehemmet, familjestödskontakten som jag gått till i 2 års tid) alla är på samma plan utom de som tar besluten (personer som aldrig sett mig och dottern ihop och hur värst samspel är) blir man också frustrerad.
Men nu går det framåt och jag ser ett ljus i tunneln
Jag har hela tiden jobbat på att få stabilitet i mitt liv och göra de förbättringar som har behövts för att det ska gå framåt.