Rastlös och tankarna glider!

Otrohet är trendigt, det är sånt man gör nuförtiden.
Moral? Det är väl det som är grejen? Att det är förbjudet, pirrigt, spännande, skamligt, omoraliskt.

Jag tror det är en 40-årskris som talar. Är där själv nu. Skillnaden är att jag fattar att gräset inte är grönare - att jag älskar min man - han är den bäste för mig och att det absolut inte är värt det.

Varannan vecka med barnen, etc för att få knulla lite mer varierat? Det är ju bortom allt proportion. Det kommer inte alltid vara himlastormande och passionerat. Det går upp och ner. Men förstör inte ert liv, kämpa istället för det ni har. Att bli singel vid 39-40 när alla är inne i djupaste familjebildning är heller inte att rekommendera. Du kommer med bagage och hur attraktiv är man då och för vem? Är det verkligen tjejerna du vill ha som kommer vilja ha dig? Och vad tror du de ska vilja göra med dig sexuellt som din sambo inte gör?

Arbeta upp aptit borta ät hemma.

Knulla mer varierat kan man få ändå, helt utan att vara otrogen. Det är trots allt år 2020, man kan bli swingers, ha öppna relationer, vara polyamorösa/polysexuella och what not. Det är inte så konstigt om man vill äta annat än samma makaroner och falukorv dag ut och dag in, år ut och år in?

Vid 39-40 är annars ett rätt bra tillfälle att bli singel på, tvärtom mot vad du sprider för propaganda. Eller ja, i alla fall för attraktiva män (nej, utseende är enbart en liten del av det), eftersom många skiljer sig runt 35-45. Runt 40 händer en intressant sak med, yngre kvinnor börjar lägga märke till en (återigen, om man är en attraktiv man), medan det för kvinnor i den åldern blir lite svårare. Så.. ja. Chansen är rätt hygglig att han är attraktiv, för både jämnåriga och yngre kvinnor, och sannolikheten att de vill göra saker sexuellt med honom som hans sambo inte vill är.. well, den finns definitivt.

Arbeta upp aptit var du vill, ät var du vill. Men var inte otrogen.

Knulla mer varierat kan man få ändå, helt utan att vara otrogen. Det är trots allt år 2020, man kan bli swingers, ha öppna relationer, vara polyamorösa/polysexuella och what not. Det är inte så konstigt om man vill äta annat än samma makaroner och falukorv dag ut och dag in, år ut och år in?

Vid 39-40 är annars ett rätt bra tillfälle att bli singel på, tvärtom mot vad du sprider för propaganda. Eller ja, i alla fall för attraktiva män (nej, utseende är enbart en liten del av det), eftersom många skiljer sig runt 35-45. Runt 40 händer en intressant sak med, yngre kvinnor börjar lägga märke till en (återigen, om man är en attraktiv man), medan det för kvinnor i den åldern blir lite svårare. Så.. ja. Chansen är rätt hygglig att han är attraktiv, för både jämnåriga och yngre kvinnor, och sannolikheten att de vill göra saker sexuellt med honom som hans sambo inte vill är.. well, den finns definitivt.

Arbeta upp aptit var du vill, ät var du vill. Men var inte otrogen.

Haha! LOL! Nä. Ni gubbar med barn är generellt INTE attraktiva för oss unga kvinnor. VARFÖR i all världen skulle vi välja någon som är på väg över kanten dessutom med bagage i form av ungar och exfru. Så sjukt jävla off spaning. Snacka om självbedrägeri.

TS, du är nog inte ens i närheten av att vara så attraktiv på marknaden som du tror. Risken är stor att du istället för spännande ligg får se fram emot några decennier av ensamhet, med barn och exfru som föraktar dig, innan slutdestinationen på ålderdomshemmet. Ni män alltså. (Och många kvinnor också) Jäklar vad ni har svårt att åldras med värdighet.

Okej. Tack för alla svar. Ni ska få en liten uppdatering av läget.

Jag förstår båda sidor av dialogen. Men saken är den att jag skulle inte söka nytt förhållande. Vi har gått från ett vanligt bra vanilj förhållande till nu ett helt platoniskt sådant. Jag har mer behov helt klart, tagit upp det men får tillbaka att jag får finna mig......?! Så är livet. Men köper inte det.

Jag har goda förutsättningar till att skapa ett bra liv på egen hand inkluvise barn.

Ser bra ut enligt andra, har ekonomiska förutsättningar att skapa en god situation för mig men även för mamma till barnen till viss del. Men mitt liv kan inte stanna nu!

Har inte varit otrogen än. Jag kommer ta en dialog och så får vi se. Antingen hittar vi vägen framåt eller så får vi gå isär. Svårare är det inte. Oavsett så kommer jag såra henne vilket inte känns bra, men regelrätt otrohet är inte heller på tapeten just nu.

MEN, min känsla av att jag måste få en förändring blir tydligare och tydligare. Vi glider längre och längre ifrån varandra......

Jag bor hellre själv och mår bra, än dåligt i ett förhållande.

Nej, ingen förtäckt annons. Var faktiskt ganska behagligt att skriva av sig, tro det eller ej. Tack för svar, kanske en liten kris, närmar mig ju 40 ????

Jahapp då var lynchen på intåg.

30% av alla i förhållanden är otrogna på något sätt.

Man lever bara en gång

En affär kan förnya, pigga upp och kännas som en renässans för att komma närmare sin partner.

Helst ska det ske i samförstånd.

Men alla är inte funtade på det sättet.

Tar det personligt och deppar ihop - duger jag inte?

Det ställs alldeles för mycket ultimatum både inom förhållanden och även från systemet. Man ska inte göra si, inte så, titta inte chatta inte flirta inte tänk inte på andra. Gör bara som jag säger och håll dig innanför de heliga reglerna.

En separation från en dysfunktionellt förhållande är naturligtvis det bästa i längden.

Ofta är bakgrunden till frustrationen som ts skriver inte enbart sexuell. Utan härstammar från att man kanske har utvecklats och växt ifrån varandra under alla år.

Men kände egentligen sig själv när man var 20-25-27 år?

40 års krisen som nån nämnde. Ett tecken på att man börjar veta vem man egentligen är, och vågar börjar stå för det.

Jahapp då var lynchen på intåg.

30% av alla i förhållanden är otrogna på något sätt.

Man lever bara en gång

En affär kan förnya, pigga upp och kännas som en renässans för att komma närmare sin partner.

Helst ska det ske i samförstånd.

Men alla är inte funtade på det sättet.

Tar det personligt och deppar ihop - duger jag inte?

Det ställs alldeles för mycket ultimatum både inom förhållanden och även från systemet. Man ska inte göra si, inte så, titta inte chatta inte flirta inte tänk inte på andra. Gör bara som jag säger och håll dig innanför de heliga reglerna.

En separation från en dysfunktionellt förhållande är naturligtvis det bästa i längden.

Ofta är bakgrunden till frustrationen som ts skriver inte enbart sexuell. Utan härstammar från att man kanske har utvecklats och växt ifrån varandra under alla år.

Men kände egentligen sig själv när man var 20-25-27 år?

40 års krisen som nån nämnde. Ett tecken på att man börjar veta vem man egentligen är, och vågar börjar stå för det.

Man lever bara en gång

En affär kan förnya, pigga upp och kännas som en renässans för att komma närmare sin partner.

Helst ska det ske i samförstånd.

Men alla är inte funtade på det sättet.

Okej. Tack för alla svar. Ni ska få en liten uppdatering av läget.

Jag förstår båda sidor av dialogen. Men saken är den att jag skulle inte söka nytt förhållande. Vi har gått från ett vanligt bra vanilj förhållande till nu ett helt platoniskt sådant. Jag har mer behov helt klart, tagit upp det men får tillbaka att jag får finna mig......?! Så är livet. Men köper inte det.

Jag har goda förutsättningar till att skapa ett bra liv på egen hand inkluvise barn.

Ser bra ut enligt andra, har ekonomiska förutsättningar att skapa en god situation för mig men även för mamma till barnen till viss del. Men mitt liv kan inte stanna nu!

Har inte varit otrogen än. Jag kommer ta en dialog och så får vi se. Antingen hittar vi vägen framåt eller så får vi gå isär. Svårare är det inte. Oavsett så kommer jag såra henne vilket inte känns bra, men regelrätt otrohet är inte heller på tapeten just nu.

MEN, min känsla av att jag måste få en förändring blir tydligare och tydligare. Vi glider längre och längre ifrån varandra......

Jag bor hellre själv och mår bra, än dåligt i ett förhållande.