Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!

Sedan finns det familjer där allt funkar väldigt fint också. Min sambo var barnlös när vi träffades för 11 år sedan, jag har tre döttrar som då var 0, 4 resp 6 är och nu är tonåringar utom minstingen som är 11 år. Mina barn ÄLSKAR min sambo, och det är ur hjärtat fullt besvarat.

En kväll sa en av tonåringarna till min sambo: "egentligen blev du mamma redan 2002, du visste bara inte om det"....

Det finns situationer där man nästan måste skilja sig, och nej, jag visste inte i förväg att min dåvarande skulle bli psykiskt sjuk och missbrukare. Man vet däremot om partnern har barn eller inte. Hur det utvecklas med barnen, det vet man ju aldrig. Det vet man inte heller med egna barn. Och några här i tråden tyckte ju inte om det från början och skaffade barn med personen ändå.

Det finns situationer där man nästan måste skilja sig, och nej, jag visste inte i förväg att min dåvarande skulle bli psykiskt sjuk och missbrukare. Man vet däremot om partnern har barn eller inte. Hur det utvecklas med barnen, det vet man ju aldrig. Det vet man inte heller med egna barn. Och några här i tråden tyckte ju inte om det från början och skaffade barn med personen ändå.

Hur har du gått tillväga för att plocka russinen ur kakan med bonusbarn plus gemensamma barn? Skulle gärna vilja veta rent konkret vad det betyder. Hur har dina barn kunnat plocka russinen ur kajan med sina halvsyskon? Tacksam för tips.

Tack för ditt svar. Du får det att låta så enkelt. Fast du skriver att det inte var en dans på rosor. Din sambo måste ha varit en bra uppfostrare i dina ögon, eftersom du inte kände att du behövde lägga dig i, eller? Var det aldrig orättvist mellan barnen, att tex din egen son kom i kläm pga de äldre halvsyskonen? Hur struntar man att lägga sig i uppfostran när vissa grejer påverkar det yngre gemensamma barnet? Undrar jag. Det är åtta år mellan mitt styvbarn och vårt gemensamma barn. Det äldre halvsyskonet favoriseras och särbehandlas av sin pappa och behöver inte visa respekt eller basal artighet gentemot mig eller sitt lillasyskon. Det är svårt att inte lägga sig i uppfostran då.

Jag vet bara inte hur jag ska göra, börja vägra betala hans mat eller vägra laga mat när han är hemma hos oss? Min man hävdar att jag visste vad som ingick i paketet när vi flyttade ihop, men jag menar ju att saker och ting kan ändras, och ens inställning till en person kan också ändras. Det här är väldigt svårt, speciellt efter att vi fick gemensamma barn. Det känns då som att mina känslor för min mans son svalnade betydligt och min respekt för honom försvann. Jag önskar att jag kunde känna annorlunda, men jag kan inte, och jag kan inte tvinga mig själv till det heller.

Exakt! De flesta är helt vettiga med sina barn, men en partner som aldrig har haft barn förstår inte detta. Det märker man ju redan med folk runt omkring, det behöver man inte ha en barnlös partner till. Jag hade en faster som inte hade barn, och en morbror som inte hade barn. Fastern och hennes man träffade oss i stan en gång och förväntade sig att vi skulle kunna äta ute, fika och umgås - med två små barn i dagisålder. Det går ju bara inte. De förstod inte riktigt att vi var tvungna att hitta på saker för barnen nästan hela tiden, så att de inte börjar bli omöjliga av ren uttråkning. 

Och min morbror var ihop med en kvinna som hade vuxna barn - som inte levde hemma längre. Det funkade inte. Han kunde inte förstå att hon ville umgås med sina barn och barnbarn flera gånger i veckan ibland. Han tyckte, barnen var väl vuxna och behövde inte henne längre. Nej, visserligen, men hon ville ju umgås med dem. De separerade. 

Exakt! De flesta är helt vettiga med sina barn, men en partner som aldrig har haft barn förstår inte detta. Det märker man ju redan med folk runt omkring, det behöver man inte ha en barnlös partner till. Jag hade en faster som inte hade barn, och en morbror som inte hade barn. Fastern och hennes man träffade oss i stan en gång och förväntade sig att vi skulle kunna äta ute, fika och umgås - med två små barn i dagisålder. Det går ju bara inte. De förstod inte riktigt att vi var tvungna att hitta på saker för barnen nästan hela tiden, så att de inte börjar bli omöjliga av ren uttråkning. 

Och min morbror var ihop med en kvinna som hade vuxna barn - som inte levde hemma längre. Det funkade inte. Han kunde inte förstå att hon ville umgås med sina barn och barnbarn flera gånger i veckan ibland. Han tyckte, barnen var väl vuxna och behövde inte henne längre. Nej, visserligen, men hon ville ju umgås med dem. De separerade. 

Kan hända, men han var så omedveten om att en mamma kanske vill umgås med sina vuxna barn och framför allt med sina barnbarn överhuvudtaget. Och jag är inte säker när det gäller frekvensen. Låt oss säga om det skulle vara en gång i veckan en halv dag eller tre gånger i veckan kortare stunder (t.ex. för att passa barnbarnet tills föräldrarna kommer från jobbet). Det tycker jag är inte så ovanligt. Jag tror inte det var hela tiden heller, utan det hände saker och hon hoppade in och hjälpte under en period och sen var det tillbaka till att kanske träffas högst en gång i veckan. 

Där kan jag tycka det är lite konstigt att relationen ska stupa på det. Han hade ju kunnat hitta på något annat under tiden. Det var inte så att hon inte hade nån tid för honom. 

Kan hända, men han var så omedveten om att en mamma kanske vill umgås med sina vuxna barn och framför allt med sina barnbarn överhuvudtaget. Och jag är inte säker när det gäller frekvensen. Låt oss säga om det skulle vara en gång i veckan en halv dag eller tre gånger i veckan kortare stunder (t.ex. för att passa barnbarnet tills föräldrarna kommer från jobbet). Det tycker jag är inte så ovanligt. Jag tror inte det var hela tiden heller, utan det hände saker och hon hoppade in och hjälpte under en period och sen var det tillbaka till att kanske träffas högst en gång i veckan. 

Där kan jag tycka det är lite konstigt att relationen ska stupa på det. Han hade ju kunnat hitta på något annat under tiden. Det var inte så att hon inte hade nån tid för honom. 

Du har inga egna barn misstänker jag. Det du beskriver är inget jag sett varken i min egna familj eller hos vänner och bekanta.

Barnlösa har ju i regel låg tolerans till barn, vilket jag själv hade innan jag skaffade egna. Då är det lätt att barn som är som barn är i allmänhet förstoras upp till snoriga och skrikiga som använder restauranger och affärer som lekplatser.

I vanlig ordning tror jag att det handlar om hur man själv är som person och vilka människor man normalt sett har i sin omgivning.

Om jag ska dejta någon ny och sedan presentera den mannen för mina barn så måste han vara tämligen lik mig och då borde vi inte krocka angående barnuppfostran, ansvar eller hur vi ska spendera vår fritid osv.

Nu är mina barn äldre och tämligen självgående, men jag skulle aldrig acceptera en otrevlig attityd från deras sida mot en ev ny man i mitt liv och jag skulle heller aldrig kräva någonting av en ev ny man rörande mina barn. Mina barn är mitt ansvar!

Har inga som helst krav på x-makens nya kvinna hur hon ska sköta eller ta hand om mina barn för det är inte hennes ansvar utan deras pappas. Och eftersom jag levt med honom i 25 år så vet jag hur han fungerar och visst kan jag tycka att en del är knas, men jag litar ändå på att han har barnens bästa för ögonen i de flesta sammanhang och kan ta ansvar för dem sina veckor utan hennes inblandning.

Anledningen till att jag inte skulle vilja dejta någon med yngre barn har inget med ev biomamma eller ansvaret som bonusförälder att göra utan mer att jag vill inte hamna i småbarnsträsket igen! Sjuka barn, alltid behöva passa då de inte kan vara ensamma, fixa mat då de inte kan göra det själva osv. Har ingen lust att återigen bli låst så pass mycket som man faktiskt blir av småbarn.

Och ska jag ändå leva mitt eget liv trots små bonusbarn så finns det ingen anledning att leva ihop. Som uppgjort för problem tror jag.