Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!

"Den sida du representerar"... "verkar inte vara kapabel"... Jag representerar mig själv och jag känner andra som har samma problem som jag och jag har inga problem med att sätta mig in i vilka problem som finns när det finns problem. Jag har heller inga problem att förstå att det finns andra som inte upplever dessa problem. Var har du fått det ifrån? Jag skrev att "ni som inte har problem", det betyder ju att jag är kapabel att förstå att ni finns, ni som inte upplever att ni har några problem. Jag förstår inte ens varför det finns något för dig att ta illa upp av. Du har det ju bra. Njut av det.

Instämmer

Det är inte lätt att leva med en person alla gånger än mindre med fler som inte valt. Men för oss som det fungerar så är jag rätt säker på att man kan hitta en gemensam nämnare. Ömsesidig respekt för varandra och acceptans av varandras olikheter.

Och att man har realistiska förväntningar av reaktionen

Åh ja, det finns nog mer gemensamma nämnare än så där. Men när du säger ömsesidig respekt och ömsesidig acceptans av varandras olikheter: vem är det du menar saknar den där ömsesidiga respekten och den ömsesidiga acceptansen? För som jag ser det när jag läser en tråd här på familjeliv, där någon upplever problem, så blir det ju väldigt svårt för den personen att ensam prestera den där ömsesidiga respekten och den ömsesidiga acceptansen för varandras olikheter.

Men annars låter det ju givetvis väldigt fint och är naturligtvis en väldigt bra komponent för en relation som fungerar. 

Jag svarade på Anonym (Malus) felaktiga påstående att ingen är skapt för att leva med andras ungar - ett påstående som jag tack vare egna och till mig andra närstående människors erfarenheter av motsatsen vet är ytterligt felaktigt.

Då dyker du av någon anledning upp och berättar för mig att de som har problem inte berättar det för någon som inte förstår - varför kände du i så fall att det var något som du behövde upplysa mig om? Om det inte var för att du tycks tro att mina släktingar, vänner och bekanta i själva verket misstrivs i sina relationer där det ingår barn från tidigare relationer och att de känner sig tvugna att hemlighålla det för mig?

tvugna = tvungna

Det är ju vid dessa tillfällen som det brister. Vi har också haft jobbiga perioder och då var det just att vi har den ömsesidiga respekten

Jag kunde lyfta att jag upplevde det jobbigt utan att sambon blev defensiv. Han gjorde det som man borde göra. Han lyssnade på mig, han kollade av hur hans barn mådde och ingen anklagade någon

Därför att du ville framhålla att du och dina vänner inte hade några problem, som om det i sig skulle vara bevis för att det är många som inte har problem. Vad nu "många" är. Men eftersom jag vet att jag och mina vänner har svårt att berätta om de problem som vi har, såvida det inte är till någon som man känner klarar av att höra det, så blir vi ju en grupp som inte kommer till tals. För dig är det inte svårt att berätta att du har det bra, så du kommer till tals, och för oss är det svårt att berätta exakt hur svårt det är, alltså säger vi ingenting. Så om du baserar din statistik på de i din omgivning som säger att de har bra så kan det ju vara så att de i din omgivning som kämpar och har det svårt inte vågar säga det till dig, och då vet du ju inte hur många de är. Särskilt inte om du inte är benägen att vilja lyssna och respektera att det finns personer som lever i styvfamiljer som kämpar med sina problem. 

Så det är okej för dig att utge dig för att veta vad både dina och mina vänner egentligen tycker, känner och menar medan det inte är särskilt sannolikt att jag har någon vidare inblick i vad mina släktingar, nära vänner och övrig bekantskapskrets egentligen tycker, känner och menar? Det är osedvanligt förmätet till och med för en skribent på familjeliv, må jag ju säga. 

Du får nog acceptera att inte alla går runt och knyter näven i fickan av frustration, vrede, svartsjuka och what not nu din grupp som har svårt att komma till tals brukar känna. Det finns väldigt många människor som lever exakt det liv de vill leva. 

Man kan naturligtvis inte någonsin på allvar veta exakt hur andra människor tänker och känner. Det låter sig inte göras, men att leva på ett sätt som innebär att man underkänner andras uppfattning om sin omgivning där inte bara vad folk säger spelar roll utan också vad de gör är i mitt tycke ett våldsamt underligt sätt att förhålla sig på. 

Du kanske ska testa att stå för vad du tycker? Även om du möter folk som inte "klarar av att höra det" - vad det nu betyder. Har du ett stort inneboende behov av att urskillningslöst baktala din levnadssituation på ett sätt som antyder att du inte själv är delaktig i den och helt saknar möjlighet att förändra den eller ta dig ur den så kan jag för min del förstå att det kan väcka en smula uppseende. Men vad gör väl det - enligt din "logik" vågar ju inte folk säga vad de tycker eller menar något helt annat än de säger, så du kan väl helt enkelt bestämma åt dem vad de ska säga, mena, känna och tycka?

Osedvanligt förmätet med tanke på hur du just uttryckte dig? Ser du smolken för bägaren? Du inser inte logiken i att de som har de svårt håller tyst medan de som har det bra kan prata om det?

Varför tror du att det finns så få homosexuella i Uganda? För att de inte har homosexuella i Uganda? Eller är det för att de som är homosexuella får gå och knyta näven i fickan? Du kan väl säga till dem att om de inte vågar säga vad de tycker eller menar något helt annat än de säger, så ska de helt enkelt inte bestämma åt andra vad de ska säga, mena, känna och tycka. Enligt din logik.

Varför har vi pridetåg runt om i världen? De som går i tågen i dag får ju säga vad de tycker och menar? Eller om du tänker efter, kan det ha funnits en tid när de inte kunde säga vad de tycker och menar? Därför att de blev kastade i fängelse?

Har du tänkt på hur det blir för en "styvmor" när hon beklagar sig över något? Jag har delvis sett att en del är väldigt snabba med att anklaga henne för att vara svartsjuk på barnet, att hon ska förstå att hon inte är prio ett. Att hon ska göra familjen en tjänst och flytta. Och det även om de har gemensamma barn. Jag har sett många trådar som börjar med att en styvmor ber om hjälp men sedan tystnar och inte får någon hjälp för att hon blir angripen. Jag ser mindre av det idag än vad jag såg förr, tack och lov. 

En annan sak jag har lagt märke till är att de som har det bra i sin styvfamilj, och som aldrig har upplevt att de har något problem kan sätta sig lite över och påstå att det måste vara henne som det är fel på för "titta på mig, jag har det ju bra, jag har ju lyckats, det handlar bara om att du inte vet hur man gör". Och så rackar den som har det bra ned på den som kämpar. Inte precis ett samtalsvänligt klimat där den som kämpar att öppna sig i. 

Jag förstår fortfarande inte varför du tar illa upp. Du har det ju bra. Njut av det. Jag kan inte se att du på något sätt får en sämre situation bara för att jag påpekar att det kan finnas personer i din närhet som inte vågar berätta hur det har det. Kanske finns de där personerna i din närhet, kanske finns inte de där personerna i din närhet, jag vet inte, och om de finns så lär ju inte du veta det heller. Men vad spelar det för roll för din egen lycka?! Du har det bra! Njut. Men det gör ju inte att andra mår mindre dåligt? Eller att du inte mår lika bra? 

För vilka andra anser du att jag bestämmer hur de ska må? Har jag bestämt att du mår dåligt i din styvfamilj? Har jag "bestämt" att det finns ett visst antal bekanta i din omgivning som mår dåligt i din omgivning? Allt jag säger är att om de finns i din omgivning så kan det hända att du inte känner till det just av logiken att man kanske inte berättar om vad man går igenom för vem som helst. Är det kanske det som stör dig? Att du skulle kunna vara någon som man inte vill öppna sig för? Att du skulle kunna vara "vem som helst"?

Jämför du på allvar din situation som "styvmor" i en nyfamiljskonstellation med förhållandena för homosexuella i Uganda? Vem skjuter eller fängslar dig för dina åsikter om hur taskigt du har det i din nyfamilj? Ungefär lika rubbat som att likna upplevelser av krig med en vrickad fot. 

Det är väl ganska självklart att jag inte uppskattar att få min beskrivning av mina erfarenheter underkända av dig? Du har inte bestämt att jag mår dåligt i min familj men du inte bara insinuerar utan säger rent ut att andras erfarenheter som går i paritet med mina egna och som delgetts mig av människor jag känner ingående mycket väl kan vara, förmodligen är, ett falsarium som bygger på att de - likt dig och dina vänner i er tigande grupp - inte törs yttra hur de egentligen känner och har det. Det är oförskämt vid sidan av att vara totalt felaktigt. 

Otroligt konstigt resonemang från början till slut. Men det är klart, det går förstås sällan att ha en givande dialog med någon som så villigt accepterar ett absurt påstående som "Ingen är skapt för att leva med andra ungar". 

Nu får du driva din märkliga "fri- och rättighetskamp" vidare. Vem vet, du kanske kan skramla ihop till en parad och inte ska väl jag regna på den när du nu har det så problematiskt. 

Ta förresten en titt på det idiomatiska uttrycket "smolk i glädjebägaren" och se om det var vad du trodde att det betydde.