Det verkar som att kärleken är bara för några.Dejta och sexa kan dom flesta få.Men äkta kärlek blir bara en dröm.
Ja och det är just det som gör att jag aldrig kommer träffa någon, nätet är tyvärr min enda chans.
Jag vet, men för mig är det enda chansen att kunna träffa någon
Jag vet, men för mig är det enda chansen att kunna träffa någon
Jag vet, men för mig är det enda chansen att kunna träffa någon
Menar att när man väl ses kanske det är långt ifrån lika trevligt som bakom skärmen.
Hursomhelst, det här med KK. Ja du, har lika upplevelse.
En eventuell KK nämnde att han bara skulle se mig som ett objekt (han var tysk) och att han kommer bestämma när vi kan träffas och att alt sker på hans villkor.
Tyckte det lät absurt så avböjde helt.
Jag vet, men jag kan inte träffa någon på något annat sätt, vad förstår du inte?
I en del dejtingsammanhang nämner man män som ormar. Vad menas med det?
Vill tillägga att jag har haft relationer med män där jag inte varit så attraherad men sen något år tillbaka har jag lovat mig själv att aldrig gå in i något sådant igen. Aldrig, då är jag hellre själv.
Men hur listar man i så fall ut vad "det" är och lyckas sänka ribban för vad som man blir attragerad av? Hur går det till rent praktiskt? Tänker du att man kan träna sig till att uppleva en person som attraktiv och liksom tvinga fram känslor?
Det där är nog mitt blivande inlägg.
Jag är 27, har ett barn sen 9 år tillbaka. Var dessvärre aldrig riktigt kär i hans pappa, men det är en annan historia. Min grabb är det bästa som hänt mig.
Träffade min livs kärlek när han har 2 år, tillsammans i 4 år. Sen dess har jag inte kommit över han ett smack. Du kanske är över ditt ex men ändå.
Aldrig stött på någon som jag ens tycker är värd att lägga tid på, så jag kan glädjeligan vara med i klubben för förblivna singlar.
Det som är bäst med det (och att ha barnen på heltid) är att relationen med våra barn inte ens kan mäta sig det minsta med andras relationer med sina barn. Märker stor skillnad på de som har två föräldrar som är närvarande.
Jag har försökt att spola bort allt med kärleksliv att göra och sluta deppa över det. Men det är svårt när folk i ens närhet hittar partner till höger och vänster trots att de är nyseparerade vissa av dom.
Vi köpte hund för ett år sen ungefär och det har fått mig att kunna scrolla bort den saknaden rätt mycket. Så nu skiter jag i vilket, Kanske förblir jag singel resten av livet och det är okej. Ibland kan jag känna att jag skulle vilja ha någon, sen kommer verkligheten ifatt mig att jag inte ens skulle hinna med att ens dejta i nuläget och i ärlighetens namn tycker jag att det är väldigt skönt att vara singel.
Jag tänker att man nummer 1 får sluta längta och acceptera att det kanske är så och att det är okej isåfall. Nummer 2, se alla positiva saker med det istället för negativa.
Nu är min sons pappa med i bilden men dessvärre gör han inte så mycket nytta. Han bara finns. Däremot har han världens finaste släkt som min son uppskattar väldigt mycket.
Nummer 3 (om man har barn) lägg ALL fokus på dom. Den tiden försvinner Snart där de börjar hänga med kompisar och vi blir mindre intressanta. Egen åskit, men för mig slår inget att umgås med mitt barn!
Jag träffar gärna män mellan 30-45 ca. Har en preferens för något yngre män vilket inte gör saken lättare. Många män kring 30-35 har inga barn än och vill träffa en kvinna de kan få barn med.
Sen är det ju också så att många män kring 30-35 är upptagna tyvärr. De kanske både är upptagna och har barn t.o.m.
Det jag hoppas på är att när jag är 50 så skiljer sig dessa män som är 40 och då har jag min chans..