Min man vill byta identitet/vem han är

Förjävligt... det låter som att han verkligen inte mår bra.

Vet du, om någon av hans föräldrar är i livet så hade jag ringt dem och talat om vad deras son håller på med och vad han säger till dig och be dem om hjälp. Föräldrar kan faktiskt göra ganska stor nytta i sånnahär situationer och säga till sin egen avkomma ordentligt på skarpen så de kommer till insikt.

Det var min första tanke som dök upp.

All lycka till, jag hopps det löser sig.

Underbart att få känna medmänsklighet i en sådan här situation!! Tro mig det känns mer än vad du tror!.

Ja han skiter tyvärr totalt i sina föräldrar nu också. Han säger att han levt ett liv där han inte tycker om sig själv.. att han varit någon han inte gillar.. så en morgon va han bara borta. Han säger bara att han vill byta personlighet, att han såg ner på den han va här under flera års tid och vill nu va någon annan, någon som lyckas.

Han säger att han vill känna sig levande för en gångs skull, vilket han tydligen gör med gubbarna.

Jag fråga om det handla om nya relationer, han sa av allt det så finns verkligen inte intresse för ny relation utan jag vill bara ha ett nytt liv och komma bort från allt som jag hade innan som kan knyta ann till den person jag va då.

Jag pratade dock med hans mamma.. hon fick en chock och visste knappt vad hon skulle känna..hon ringde honom och grät. Dock känner han ingen empati längre för henne heller.

När jag pratar med honom om det så säger han att han bryr sig ännu mindre om sina föräldrar än vad han gör om mig o barnen. Han säger att alla ger han dålig energi. Liksom grattis när man beter sig som en skitstövel

Han är vuxen och myndig. Tycker du ska låta honom gå. 
Hur dåligt man än mår själv så har man ett ansvar.
Låt honom gå och hör inte av dig, så får vi se hur roligt det blev för honom i slutändan. 

Jag har också mått dåligt, många andra också, men det krävs en riktig egoist att bete sig som han gör.

Ja just nu gör jag inte så mycket än att låter honom gå.

Det skär bara i mig att han är som förbytt.. Han vill inte ens veta av barnen. I allt det här så säger han att känslorna försvann för alla och så drog han.

Ja du har rätt det är extremt hemskt hur man kan va så själviskt och sorglig i sina tankar. Ingen har ju gjort människan något. Han säger att hans gamla jag gjort illa honom och att han aldrig tyckt om sig själv. Inte så roligt att känna att man tyckt om någon som inte finns.

Ja.. Han säger att han mår bra hittills, att han får känna att han kan leva. Jag har genomgått uppbrott innan, dock så har vi en väldigt lång relation och även barn.Tack för ditt svar Ida!

Jag är bara förvirrad.. går det att bara radera vem man va och bli någon helt annan? Nu är jag så långt ifrån att vilja ha denna man i mitt liv men alla tankar är helt upp och ner. Jag förstår ingenting

Beklagar enormt!

Bara en liten tanke, kan det finnas en liten möjlighet att sjukdom ligger bakom detta?

En i bekantskapskretsen var i en lite liknande situation som barn. Över en natt förvandlades hennes pappa från en vanlig pappa/man till en barn/kvinnomisshandlare. Enna familjesituation slutade i tragik men sedan visade det sig att pappan hade drabbats av en hjärntumör vilken troligtvis påverkade hans beteende.

Vad som en gjort denna förändring så får tyvärr du nu dra hela lasset med barn plus din egen sorg och förtvivlan. Jag hoppas du har folk i din närhet som kan backa och stötta dig och ta dig igenom detta. Stort lycka till!

Ni på denna sida är verkligen super fina människor som iallafall ger en gott mod!. Jag har haft ett helvete rent utsagt.

Bra tanke! Jag har verkligen ingen aning om han drabbats av något särskilt, vet att han hade en godartad knöl vid sitt revben som han fick ta bort. I övrigt har han bara vänt rakt upp och ner. Som att han är i trotsåldern. Allt han kände och mådde va bara piss enligt honom. Sen har jag sagt åt han att vi kan gå tillsammans till terapeut med det drog han sig för. Sen eskalerade allting. Till sist drog han sig för allt. Sen va han bara borta. Han va trött på den han va, inte på mig eller någon utan på sig själv.. vem får ta allt skit om inte jag. Han gjorde ju lätt för sig.

Ja som tur har jag min mamma och min bror! De är verkligen guld för mig! Jag hade nog behövt bli inlagd om inte de hade varit där. Nu mår jag förstås bättre än första veckorna men nu är snarare jag väldigt förvirrad och jag mår dåligt såklart.

Det som får mig mest arg är att han inte klarar på vårt förhållande, att han va lycklig med mig. Att han inte mår dåligt av barnen. Att vi är speciella för honom.

Sen gör man ändå såhär? Väldigt skevt. Egoismen tar väl över kärleken till oss helt enkelt.

Hört om liknande och då låg det sjukdom bakom det hela. I det fallet var det problem med sköldkörteln som orsakade dessa psykiska besvär.

Hoppas det löser sig för er på ett eller annat sätt, framförallt för barnens skull. Även om ni inte blir tillsammans igen så hade det varit bra om han tar sitt ansvar gentemot barnen.