Styvmamma-upproret

Jag var ju också i den sitsen att jag blev sjukskriven för utmattning när mitt första barn var nyfött pga dramatiken och konflikterna i styvfamiljen. Jag fick som höggravid ta att min sambo och exet bråkade med mig om att jag måste låta styvbarnen träffa sitt halvsyskon direkt efter BB, jag fick inte vila i 2-3 dagar efter BB med min bebis som jag ville och behövde. Trots att jag sa att jag var helt slut och verkligen behövde få landa i att ha förlöst ett barn och ha en bebis att knyta an till så körde de över mig. Trots att jag sa att jag var helt trasig i kroppen och behövde få ro ett par dagar för att landa och få igång amningen. För detta kommer jag aldrig att förlåta min sambo eller exet. Att de i det läget inte prioriterade en nyförlöst förstagångsmamma som ville vila i 2-3 dagar. Utan halvstora barns rätt att få se sitt halvsyskon direkt, utan att behöva vänta eller visa hänsyn. Och jag fick gräla och gråta när jag låg i värkar och var nyförlöst. Detta blev en modell som har kommit att upprepa sig, halvsyskonen har inte behövt vänta eller visa hänsyn oavsett vad som hänt i vårt hus. De har gått före i alla lägen. Exet kanske trodde att hon var smart när hon tvingade igenom detta händelseförlopp kring mitt barn födelse. Det var inte bara det första besöket samma dag vi kom hem från BB då de prompt skulle träffa bebisen utan mycket annat som hände från att jag var höggravid och bebisens första år. Att de lät styvbarnen komma och gå i hemmet första tiden med bebis utan att meddela mig på förhand ändringar i dagar. Att exet kom och gick i vårt hus utan att ens knacka. Att min sambo skrek och grälade på mig om jag vågade be om lugn och ro. Etc. Exet och sambon kanske trodde att de skyddade sin första kull med barn. Det var enligt mig som om den första, splittrade familjen gick först och var viktigast. Och min man agerade som om han var otrogen mot dom med mig och sin bebis, som någon annan här skrev. Dom kanske trodde att dom gjorde rätt. Men vad de i själva verket gjorde var att de försvårade alla kontakter inom styvfamiljen och förstörde min första tid med min första bebis, och speciellt relationen mellan mig och styvbarnen blev ansträngd pga detta.

Det är lite humor att se hur lätt du går upp i falsett över vadå?

Jag kan bara tala för mig själv och en sak ska du ha klart för dig - du ska inte avkräva ett skit av mig när det kommer till att begära att jag ska kämpa för din sexårings (för jag börjar fatta att den här sexåringen är din egna) rätt till tid med sin egna farsa. Den biten tycker jag att en styvmamma ska lägga ner helt, det enda som jag prioriterar är att kämpa för min egen unges tid i rampljuset.

Du får kämpa för ditt eget barn helt enkelt och det är väl du som är så himla desperat att hålla dig på god fot med ditt ex, plocka honom istället för att racka ner på styvmorsan om du är så himla missnöjd. Hon bör spara energi och lägga den på de som är viktigast för henne, dvs hon gör exakt samma sak som du själv gör ändå så sluta hyckla.

Det här är min uppfattning också. Jag är pappa till två barn och är klar. Träffade en yngre kvinna som jag blev förälskad i. Hon ville inte ha egna barn utan var nöjd med mina och vi levde som särbo även om vi planerade att flytta ihop. Sen utvecklade hon moderskänslor på ett sådant sätt att hon ville ha egna. Jag förstod och funderade länge på detta. Hon var helt införstådd med att det inte skulle bli någon förstagångskänsla för min del men värderade mitt lugn som flerbarnsförälder och ville satsa. 

Dock insåg jag att vi aldrig skulle bli lyckliga, nån av oss. 

Hon skulle inte få uppleva det fantastiska med mig där båda upptäcker livet som förstagångsföräldrar. Och även om jag inte VET så hade jag en känsla av att hon inte skulle uppskatta mina befintliga barn på samma sätt längre fram. 

Vi avvecklade det hela. Det var en sjukt jobbig period med många funderingar på om man gjort rätt eller inte.

Idag har hon träffat en ny man utan barn och förlovat sig. Hon är lycklig och jag känner i hjärtat att det var rätt för oss båda.  

Ja, håller med om att det är ett lustigt resonemang. Som om kärleken i en familj inte räcker till för flera. Som sagt så fungerar ju många bonusfamiljer faktiskt, och då känner sig ju alla älskade och inkluderade och prioriterade, även om det inte fungerar som i en kärnfamilj att alla älskar alla villkorslöst. Jag hade för övrigt också en spänd och förväntansfull släkt på mannens sida för dom trodde inte att dom skulle få några fler barnbarn och var besvikna på det, tills jag blev gravid. Så på det sättet så blev jag och mitt barn mycket välkomnade. Allt är inte svart eller vitt. Något som folk som inte lever i denna konstellation verkar ha svårt att förstå :)

Det är precis detta som ofta återkommer i tråden och som du sätter fingret på: många av oss styvmammor som klev in i detta som barnlösa visste inte vad det var vi förlorade förrän vi fick vårt första barn. Vi visste helt enkelt inte. Före första gemensamma barnet så flöt allting på och vi knöt an till styvbarn och tvärtom. När vi sedan blev biologiska mödrar (nu talar jag för mig själv och mina vänner som är styvmammor) så förstod vi vad det innebar att vara kärnfamilj. Vad vi hade förlorat och aldrig skulle få mer än på deltid. För man ÄR ju som en kärnfamilj med sin man och sitt gemensamma barn varannan vecka. Man är det bara inte på heltid. Efter några år när särkullarna flyttar så är man en kärnfamilj varje vecka. Det är en ganska lustig situation. Däremot är jag inte så säker på att dom ensamstående föräldrar som väljer att leva själva efter skilsmässan väljer det sunda alternativet. Många lever som singlar efter skilsmässan i tjugo, trettio år. Det är sorgligt tycker jag. Det signalerar något till barnen som inte är bra. Dessutom hade knappast min man och hans ex en bättre upplevelse av att få en bebis än vad vi hade. Dom separerade ju efter ett par år och deras kärlek dog i och med deras barns födelse. Det var nog en stor sorg för dom båda att dom misslyckades med att hålla ihop sin familj. Jag anklagar inte heller exet eller styvbarnet i denna tråd, utan mest min sambo faktiskt. Och fenomenet med moderna familjer där man inte talar högt om problemen utan sopar saker under mattan. Jag är glad över att jag och min man vågade satsa och jag tycker att alla bonusfamiljer är modiga. Skulle vi bara prata mer öppet om de fallgropar som uppstår och göra upp med myten om den gamla elaka Styvhäxan så skulle nog fler styvmammor ha en bättre första tid som mammor också. Sen vill jag fråga dig: hur kommer det sig att du hänger i den här tråden om du hade en lycklig tid som förstagångsmamma och inte är styvförälder själv?

Oj vad du verkar ha svårt att se gråskalor. Min bebis var varken ovälkommen av min man eller halvsyskon eller fick en nattsvart första tid. Då har jag uttryckt mig slarvigt. Jag mådde dåligt under min bebis första månader men sedan repade vi oss. Vi är en lycklig kärnfamilj varannan vecka då vi bara är tre. Och både i en styvfamilj och i en kärnfamilj så blir alla familjemedlemmar prioriterade lika mycket, efter behov. Barn som vuxna. Det är så det fungerar i sunda familjer, men det kanske du inte känner till?

Det är knappast unikt att man kämpar för att hålla ihop med föräldern till sitt barn? 

Därför kämpar man för att förändra dessa saker. 

Jag läste i en annan tråd, en lärare tror jag att det var, som tyckte sig kunna se på ett barn om det hade skilda föräldrar. Denna person sa att det märktes på att de hade andra förväntningar om att det gick att rucka på regler på ett helt annat sätt än andra barn. Har inte den exakta ordalydelsen men det var ungefär så hen uttryckte sig. Jag håller med om att det är intressant, det skulle vara intressant att höra vad du tycker dig se.