Styvmamma-upproret

Alternativet att skiljas kanske inte ter sig som det bästa heller under omständigheterna, om du tänker på att det gemensamma barnet i dagsläget prioriteras ned av pappan. 

Mammans psykiska ohälsa? Vilken mamma pratar du om? Tänker du på de mammor som gick in i väggen under den första tiden som nyblivna mammor? Depressionen? Som jag förstår de började de säga ifrån när de hade repat sig ifrån den värsta chocken. Eller vad tänker du på?

Jag fick en förlossningsdepression när mitt första barn var nyfött. Det höll i sig i ett år ungefär. Jag fick hjälp via en kurator på vårdcentralen och av parterapi. Men vi har fortfarande problem i familjen.

Du är så svart-vit, kan du se det själv? Jag anar personliga erfarenheter bakom det du skriver. Vi skriver ju i den här tråden just för att ventilera våra problem och försöka lösa dom. Det är ingen här vad jag har läst som har skrivit att dom inte klarar av att vara en bra mamma eller klarar av att jobba. Bara pga att dom är styvmammor. Vem har skrivit det? Hur ser du på familjer i allmänhet, en tredjedel av alla småbarnsfamiljer skiljer sig i Sverige och hälften av alla äktenskap spricker? Är det nattsvarta trauman för barnen där med?

Haha, det är lustigt att tråden har svängt från att alla skriver att jag är en styvhäxa och att min tråd är onödig och att jag borde hålla tyst till att min man psykiskt misshandlar mig och att jag ger mitt barn en nattsvart barndom om jag stannar kvar i eländet. Rätt typiskt, eller var säger ni styvmammor?

Det här håller jag helt med om. Så här är det i mitt fall. Min sambo gjorde full karriär när hans äldsta var små och var väldigt frånvarande som pappa. Efter separationen har han överkompenserat dom väldigt mycket och han verkar drivas av dåligt samvete i sitt föräldraskap till dom. Han är mer normal mot vårt gemensamma barn och också mer sträng. Vilket retar upp mig eftersom jag ser orättvisan i det. Å andra sidan så står han betydligt närmre vår minsting som han är med på heltid. Han är fjäskig och konstlad med sina äldsta, nästan som om han är lite rädd för dom?! Han har inte fullt upp med sin karriär så som han hade för tio år sedan.

Och där kom biomammorna igen :)

Eller så är livet inte svart eller vitt. Det är ju snarare konstigt att man ska lämna innan man har försökt allt. Vad jag förstod går de i parterapi.

Men det finns väl ingen människa som "vet" nåt annat? Skulle vi vara en lägre stående människor som förstår mindre på nåt sätt?

P 

Eh, jo det har vi. Du börjar mer och mer låta som en bitter biomamma.

Givetvis är hon det. Finns ingen annan anledning att hålla till i denna tråd och vara spydig och vilja få styvmammor att må dåligt än just att hon är en bitter, dumpad och frustrerad morsa till skilsmässobarn.

Över 900 svar, helt otroligt kära styvmammor och andra. Detta är styvmamma-upproret och nu kör vi hundra till :)

Fast du har ju inte levt i styvfamilj, eller hur var det med det? Det blir så löjligt när du tycker att du ska ge råd för att du är lycklig i ditt familjeliv. Jag tar hellre råd ifrån någon som vet vad jag pratar om, någon som varit där själv. Att du slår dig själv för bröstet och tycker att du själv har lyckats ger i alla fall inte mig någonting. 

Det är ju inte heller ett direkt ovanligt fenomen att de som har varit med om samma vill hjälpa varandra. Det är ju bara att se på att barn som varit utsatta för övergrepp under sin barndom känner stort stöd av att prata med andra som varit utsatta för samma. Tänker du att du skulle vilja stötta någon som varit med om övergrepp som barn eftersom du själv hade en lycklig barndom? Du hör själv hur dumt det låter, eller hur? 

Ja, tack flr att du är med och bidrar med duna erfarenheter i tråden! Det livar upp.

Inte illa att du kan hävda att någon skadar sitt barn. Det är ungefär det sista man skulle anklaga någon för i verkliga livet men det är ungefär det första du vill hävda i den här tråden. Är det för att alla vet att styvhäxor äter barn till frukost?