Forum Övrigt - Familjeliv.se
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Stormig relation med pappa

    Mån 9 mar 15:22 Läst 0 gånger Totalt 43 svar
    Mån 9 mar 15:22

    Hej! Jag är helt ny här på forumet och vänder mig till er andra nu i hopp om att få hjälp med ett svårt dilemma.... för att göra en väldigt lång historia kort har jag alltid haft en stormig relation till min far, vi har alltid haft kontakt men relationen har konstant varit kantad av bråk. Under uppväxten var han inte speciellt närvarande trots att vi bodde under samma tak och det var mycket misshandel både psykiskt och fysiskt.

    I sommar ska jag och fästmannen gifta oss och självklart är våra familjer och vänner inbjudna. Vi har fått enormt mycket kärlek och stöd av våran omgivning och allt kring bröllopet och min/m2bs relation känns PERFEKT! Allt är bra utom en sak - min pappa..... Ända sedan jag och fästmannen förlovade oss har min far tjatat om EN enda sak - att få leda mig till altaret och överlämna mig. Detta har aldrig varit aktuellt då jag av personliga skäl inte är intresserad av denna tradition, dessutom känns det som att om man ska genomföra ett så hedersamt uppdrag så borde man rimligen ha varit en någorlunda bra pappa (vilket han inte har, tycker helt enkelt därför inte att han förtjänar att få göra det). Jag har alltid varit väldigt tydlig och rak med att en altarpromenad och brudöverlämnande inte kommer ske men han slutar inte tjata, han har till och med sagt att om han inte får göra detta så kommer han inte komma på bröllopet...

    Jag och fästmannen har flera gånger räckt ut en hand för att försöka sätta oss och diskutera det här problemet med min far, senast var för ca. en månad sedan när vi bjöd in honom och min mamma på bröllopsplaneringen hemma hos oss tillsammans med mina blivande svärföräldrar. Planen var då att mina föräldrar skulle komma ett par timmar innan så att vi i lugn och ro kunde sitta ner och prata, han vägrade dessvärre komma.

    Igår eskalerade hela situationen ytterligare när jag återigen försökte prata med honom om detta.. han menar att jag har gjort det "ultimata sveket mot honom" (hans ord) genom att inte låta honom leda mig fram till altaret och göra en brudöverlämning som jag lovade honom när jag var ett litet barn (jag har ALDRIG lovat honom detta då jag alltid har emot den här traditionen av personliga skäl). Det har nu nått sin spets där han säger att inte vet om han kommer på bröllopet, "den som lever på bröllopsdagen får se om han dyker upp eller inte" (hans ord). Jag blir så ledsen, frustrerad, arg och besviken och vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till...... Vår O.S.A. är senast 1 maj, ska jag verkligen behöva leva med detta tjafs och bråk fram tills dess innan vi kan ställa honom mot väggen och kräva ett svar? Ska jag behöva ta den här skiten av honom....?

    Tack för att du "lyssnade" på mig...

    //en väldigt ledsen blivande brud

  • Mån 9 mar 15:34 #1 +1

    Det där med att leda fram till altaret är inte någon speciellt utbredd tradition i Sverige, så varför han fått för sig detta är ju hans problem. Han har väl sett för många amerikanska filmer Glad

    Men, tycker ni ska sluta prata med honom nu. Finns inget mer att prata om. Väljer han att inte komma så vet ni hur han vill ha relationen. Räkna inte in honom i några ansvarstaganden för bröllopsdagen så slipper du oroa dig över att något ska gå fel. 

  • Mån 9 mar 16:16 #2 +3

    Mitt råd är att du vänligt men bestämt säger till din pappa:

    Pappa, du är varmt välkommen till vårt bröllop. Men det blir ingen brudöverlämning.

    Pappa, det är en detalj, det är inget ultimat svek. Jag har inget minne av att jag lovat något sådant när jag var litet barn. Det är en utländsk och rätt ny tradition som vi inte tänker ha med. Jag tycker inte att detta ska behöva pratas om mera. Det är vårt bröllop.

  • Mån 9 mar 16:37 #3 +2

    Jag säger som Rudbeckius ovan, och det är hans val att utebli då.

    Förhoppningsvis fattar han att han förlorar mest på det själv, om ni sätter ner foten ordentligt nu.

    Och annars- är det någon förlust egentligen?


    Never mind leg day. Don't skip brain day. /Themis
  • Mån 9 mar 17:00 #4
    Themis skrev 2020-03-09 16:37:41 följande:

    Jag säger som Rudbeckius ovan, och det är hans val att utebli då.

    Förhoppningsvis fattar han att han förlorar mest på det själv, om ni sätter ner foten ordentligt nu.

    Och annars- är det någon förlust egentligen?


    På den punkten tror jag dock att det är mcyket viktigt att pappa & Co är välkomna. 

    Det är sedan deras ansvar om de tackar nej i onödigt vredesmod eller nmissköter sig. Låt dem sköta det.

    Ni som bröllopsbar ska vara storsinta, vuxna och en manifestion av kärlek och kalas!Hjärta
  • Mån 9 mar 17:00 #5
    Themis skrev 2020-03-09 16:37:41 följande:

    Jag säger som Rudbeckius ovan, och det är hans val att utebli då.

    Förhoppningsvis fattar han att han förlorar mest på det själv, om ni sätter ner foten ordentligt nu.

    Och annars- är det någon förlust egentligen?


    På den punkten tror jag dock att det är mcyket viktigt att pappa & Co är välkomna. 

    Det är sedan deras ansvar om de tackar nej i onödigt vredesmod eller nmissköter sig. Låt dem sköta det.

    Ni som bröllopsbar ska vara storsinta, vuxna och en manifestion av kärlek och kalas!Hjärta
  • Mån 9 mar 17:01 #6 +1
    Rudbeckius skrev 2020-03-09 16:16:49 följande:

    Mitt råd är att du vänligt men bestämt säger till din pappa:

    Pappa, du är varmt välkommen till vårt bröllop. Men det blir ingen brudöverlämning.

    Pappa, det är en detalj, det är inget ultimat svek. Jag har inget minne av att jag lovat något sådant när jag var litet barn. Det är en utländsk och rätt ny tradition som vi inte tänker ha med. Jag tycker inte att detta ska behöva pratas om mera. Det är vårt bröllop.


    Problemet är att et är exakt så jag har gjort i snart 3 års tid, väldigt ofta dessutom de senaste 6 månaderna när bröllopsplaneringen drog igång på allvar. Hans svar blev då: "då kommer inte jag på bröllopet/ den som lever får se om jag dyker upp på bröllopsdagen". Det spelar ingen roll hur pedagogisk och lugn jag försöker hålla mig, han lyssnar inte... Har även sagt till honom att jag respekterar att han är besviken över att hans förväntning inte blir mätta men att er inte ändrar det fakto att det inte kommer bli någon brudöverlämning - reaktionen från hans sida blir alltid densamma med vansinnigt mycket bråk där jag frammålas om boven pga det här "ultimata sveket"
  • Mån 9 mar 17:03 #7
    Magical skrev 2020-03-09 15:34:37 följande:

    Det där med att leda fram till altaret är inte någon speciellt utbredd tradition i Sverige, så varför han fått för sig detta är ju hans problem. Han har väl sett för många amerikanska filmer 

    Men, tycker ni ska sluta prata med honom nu. Finns inget mer att prata om. Väljer han att inte komma så vet ni hur han vill ha relationen. Räkna inte in honom i några ansvarstaganden för bröllopsdagen så slipper du oroa dig över att något ska gå fel. 


    Står i val och kval om jag och fästmannen ska åka hem till pappa och försöka sätta oss en sista gång eller om et är bäst att vänta en stund...
  • Mån 9 mar 17:04 #8 -1
    Proppan skrev 2020-03-09 17:01:45 följande:
    Problemet är att et är exakt så jag har gjort i snart 3 års tid, väldigt ofta dessutom de senaste 6 månaderna när bröllopsplaneringen drog igång på allvar. Hans svar blev då: "då kommer inte jag på bröllopet/ den som lever får se om jag dyker upp på bröllopsdagen". Det spelar ingen roll hur pedagogisk och lugn jag försöker hålla mig, han lyssnar inte... Har även sagt till honom att jag respekterar att han är besviken över att hans förväntning inte blir mätta men att er inte ändrar det fakto att det inte kommer bli någon brudöverlämning - reaktionen från hans sida blir alltid densamma med vansinnigt mycket bråk där jag frammålas om boven pga det här "ultimata sveket"
    Då har du gjort det vänligt rätta. Var nu tålmodig. Stå på dig. Går det att skratta bortP

    - Pappa, nu tjatar du om det där tramset igen. Ge dig, pappsen.. kan du inte arrangera servetterna eller blommorna istället om du vill jobba på bröllopet? Typ...
  • Mån 9 mar 17:05 #9 +1
    Rudbeckius skrev 2020-03-09 17:00:52 följande:
    På den punkten tror jag dock att det är mcyket viktigt att pappa & Co är välkomna. 

    Det är sedan deras ansvar om de tackar nej i onödigt vredesmod eller nmissköter sig. Låt dem sköta det.

    Ni som bröllopsbar ska vara storsinta, vuxna och en manifestion av kärlek och kalas!
    Jag vill förtydliga med största vikt att detta gäller ENBART min pappa! Mamma och övriga närmsta familj har gjort ett ställningstagande i det här och ska komma på bröllopet
  • Mån 9 mar 17:14 #10
    Rudbeckius skrev 2020-03-09 17:04:30 följande:
    Då har du gjort det vänligt rätta. Var nu tålmodig. Stå på dig. Går det att skratta bortP

    - Pappa, nu tjatar du om det där tramset igen. Ge dig, pappsen.. kan du inte arrangera servetterna eller blommorna istället om du vill jobba på bröllopet? Typ...
    Tyvärr inte och det är en av anledningarna till att situationen är så jobbig.. i början av planeringen försökte vi involvera honom i olika uppgifter, fick bara veta att det är vårat jobb om brudpar att se till att saker blir gjorda. Nu när andra i familjen har tagit sig an olika uppdrag visar pappa en enorm avundsjuka men fortfarande inget initiativ till att hjälpa till, det enda han vill göra (läs KRÄVER) är brudöverlämning och menar att jag sviker honom som inte ens kan låta honom gör "denna lilla enkla uppgift". Vi har nått en punkt där den enda kommunikation vi har är verbala bråk över detta.... börjar bli väldigt tröttsamt, jobbigt och ledsamt (vilket jag också har sagt till honom men där han säger att jag överreagerar och är egoistisk)
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll