Att leva som singel
Jag har levt som singel i långa perioder och gör det nu, efter flera längre förhållanden på minst 10 år. Jag har känt som du i varje ett av dem efter ett antal år. Längtat ut! Varit avundsjuk på de som varit singlar och haft spännande sexliv och dejtat. Samtidigt som jag de gånger jag varit singel, längtat in i gemenskapen så att säga. Svårt det där...balansen och att vara nöjd...
Jag är en människa som älskar vara ensam, som har ett rikt egenliv, många intressen vänner osv, så lider inte av att vara själv som de flesta andra verkar göra. Men jag saknar att vara speciell för någon, saknad, inkluderad. Den speciella tryggheten och självklarheten man bara får i ett kärleksförhållande där man för en ständig dialog, bryr sig om varann och längtar efter varandra fysiskt.
Sex är nog det jag saknar minst även om det ju är en bonus och en härlig grej iallafall när man är förälskad och rusfylld. Men närheten och att ha någon man kan ringa närsomhelst, som skulle paddla sig iväg till en mitt i natten om så önskades, och som ville vara en del av ens liv. En visamhet istället för ensamhet.