Obefogad oro?
Hej!
Jag är förstagångsförälder med en pojke på 8 veckor
! Det är en otroligt positiv känsla, men samtidigt en källa till
en del oro, vilken krockat en del med min sambo.
Hon har 2 barn varannan vecka sedan tidigare på 9år (flicka) samt en snart femårig
pojke. Problem har uppstått här bl.a för att vår minsta inte tillåts somna
då de större barnen inte ska "drabbas negativt" och behöva anpassa sig
efter vår nya familjemedlem. Jag blir sur när jag därmed får en otröstlig
bebis att hantera när de större ska sova. Då är det väldigt viktigt att det
är tyst, och jag uppmanas att envist tvinga tillbaka mappen och helst
ta med den lille in i tvättstugan där det hörs minst. Jag får lust att föreslå att de stora
barnen isåfall med kan stoppa något stort i munnen och vistas i tvättstugan när
den minsta behöver somna! ???? Utöver detta problem så upplever jag
att "mamman" prioriterar de större barnens "nöje" framför den lilles säkerhet.
Exv, jag vågar inte sova bredvid vår minsting som hon gör, och därmed sover jag i
rummet bredvid. Av en händelse så var jag uppe en natt och ser att hon lag
sig själv på ena kanten av sängen, minstingen i mitten, och sen storebror bredvid
minstingen. Jag konfronterade upplägget med henne och motiverade mig med att
jag själv motvilligt sover ensam för lillens säkerhet och att storebror dessutom
har svinkoppor! Jag får till svar att "det gick utmärkt föregående natt att sova såhär"(!)
samt att de somnade en bit ifrån varandra (alla 3 i en 160cm säng).
Exempel 2. Min sambo och större barnen är ute med bebisen i vagnen, och fastnar
i samtal med grannen utanför. Jag lagar mat i köket och ser allt utanför när de stora barnen
som mot min önskan själva håller i vagnen, börjar gnabbas och lyckas få vagnen kantra upp från marken ett par decimeter, dvs ren tur att den inte välter i sidled. Varken grannen eller min sambo verkar ens noterat vad som skett. Är jag bara en onormalt
överbeskyddande förstagångsförälder? Tacksam för svar!!