Om ghostning

Jag tror att de som ghostar: 

1) oftast inte förstår. De har fullt upp med sig själva och har blivit lärda att de är viktiga personer som själva väljer vilka de ska ha relation med och att de inte ska behöva lägga tid på sådant som obehagligheter, artigheter eller sånt som är jobbigt... de bara dissar och låtsas inte om. Nån förståelse för skadan hos andra har de inte alls. De kanske t o m har teflonminne

2) några straffar belåtet och elakt i passiv aggressivitet. De njuter av att dissa och förakta/frysa ut andra. Detta är nog vanligare i nära relationer. Enkla varianter har väl alltid funnits och man använder det ju till varags även i irl - ett litet sådant exempel... min sambo var ovanligt coronagnällig om den goda mat jag faktiskt gjort och hur jag fixat för att vi skulle ha en mysig kväll... hon sabbade hela kvällen med tjat och gnäll...hon klev i det badkar jag fyllt som romantisk hemmaspa men jag tröttnad eoch lät bli att bada med henne.... på morgonen efteråt lät jag bli att fjäskande krama om henne... jag var neutral och tyst, sedna korrekt artig där hon satt lite tårögd ensam i köket med sin kaffekopp. Jag blev så trött på hennes divalater och orkade inte gräla... hon förstod nog precis vad jag tyckte med min lilla hemma-ghosting..

Tack för bra inlägg. Det belyser nog rätt bra den människosyn som ligger bakom de som ghostar. De blir som du lätt äcklade över andra männsikor och ser det som att de har RÄTT att inte ens förklara sig eller avsluta med något tecken på farväl (skrift eller tal). Den sortens artighet behövs ju inte om man saknar heder och respekt för sin nästa.

Du är ju konsekvent i din syn på dig själv och andras värde i dina inlägg. Dina föräldrar har lärt dig att du har ett högt värde och att andra får finna sig i det. Jag tror nog att de som du ghostat också har vunnit på att du blockerat och stängt ute dem. Du har rätt att bara glömma andra männsikor som du haft kontakt med om du känner för det.

Har du möjlighet att reflektera över andra människors reaktioner och värde i följande länk eller kränker jag dig genom att ber dig fördjupa dig i ämnet? Du har ju rätt att inte läsa på eller lära dig mer om omvärlden. Ett fåtal människor i världen har ju alla nödvändig kunskap naturligt i sig och behöver inte lyssna och lära.

https://www.psychologytoday.com/us/blog/living-forward/201511/why-ghosting-hurts-so-much

Om du var min unge (ja, jag börjar bli gammal) så hade jag tröstat och försökt hjälpa genom att säga att:

- Han var för mycket chicken för att säga det rakt ut att det var slut. Hade han haft bra ryggrad så hade han sagt det gamla vanliga som jag och mina killkompisar sa på den förr i tiden... Du är jättefin och jag tycker så mycket om dig men jag är just nu inte i läge att binda mig.. jag behöver paus för jag ska koncentrera mig på xyz och hinner inte mycket annat. Du förtjäner nån bättre än jag... Vi kan vara kompisar om du vill... osv. 

Be din farsa spela upp det lite som teater så har du nån sorts mentalt avslut att låtsas acceptera. Så du kan sova gott om natten. Det behöver du.

Så hade morsan och jag kramat om dig efteråt och sagt att det är jobbigt med hjärtesorg, mister du en så står dig tusenden åter och vill du ha lite te med pepparkaka?

Bra att du räddade ditt liv genom att hosta. Nej, det Är mycket svårt för andra att veta VARFÖR du ghostade. Vi löser det du skriver och överväger innebörd, mer är svårt att göra. Vi är ju anonyma.

Bra att du självfallet inte skulle ghosta bra människor. Men du som jag bedömer väl TS som bra och ändå har TS ghostats?

Om det är fara för livet så borde man kanske gå till polisen så att inte någon annan råkar ut för fara? Jag vet inte vilken samhällsdjungel du lever i men jag blir bestört över att du ghostade och lät det vara. Är det inte rätt själviskt?

Jag har haft tråkiga flickvänner förr som närapå tagit kål på mig med sina fjårtis-fasoner (de var vuxna) och mitt jobb var att serva deras nyckfullhet för att få rätt kass närhet och sex. Jag dumpade rätt tydligt och sa halvt ärligt att jag ville vara stark och självständig ett tag för mig själv och att jag spanade in nån charmigare tjej. Men att vi kunde vara vänner. Log snällt. De blev mycket kränkta och jag slapp dem direkt. Mina polare skrattade gott.

Jag har haft flickvänner som jag varit magiskt kär i och som dumpat mig.. men ghosta var svårt förr före internet..

Ja, man föredrar ju vad som helst utom den där tystnaden, särskilt vita lögner. När jag blev äldre hände det att både jag och tjejen som bröt upp frågade om ärligt besked. Då kom oftast att de inte hade tid, jag var för ivrig och ville vara ihop för mycket eller att hon var tråkig i sängen (hon grät men förstod, hon var helt kass).

Kan du kolla på omvägar att han bara inte avlidit eller kidnappats av rövare? Bara så du vet..

Ja, usch, men hon bad om ärligt.. inte roligt för nån att höra. Man är ju två om det så det blir ju så ibland. Då ska man inte vara ihop..

Du har rätt, det var nog kanske inte så illa som det ser ut i skrift. Men människor har ansvar för sin sexualitet. Jag var rätt ung då med..

Det du var med om låter så hemskt och är i en helt annan liga än det TS pratar om tror jag, dvs vanliga relationer där den ena parten spelar intresserad och sedna har möjlighet att bara ghosta elektroniskt.

Jag beklagar att du varit med om så jättefarliga relationer. Mina erfarenheter med hämndlystna långsinta exflickvänner kan inte på något sätt mäta sig med dina erfarenheter av rent kriminellt och lagvidrigt beteende.

Men det platser nog bättre i en särskild egen tråd. Full respekt för ditt trauma.

Var rädd om dig.

Träffade en vän jag hade i ungdomen nyligen. Han var så tacksam att få träffa mig, riktigt glad. Man kan säga att det handlade om nån slags ghosting för 14 år sedan...

Våra fruar på den tiden spelade fina damer och fnös åt varandra och ville vara finast... Han och jag hade varit bästa kompisar i många år, han var lite som en storebrorsa som jag beundrade och tyckte mycket om...

När fruarna frös ut varandra (i värsta Hollywood-stil) så tänkte jag att vi killar kan väl vara kompisar ändå och träffas med eller utan småbarnen - så jag e-postade och frågade om lunch och träff och så... Han svarade inte i telefon. Men ingen respons kom... jag blev förbryllad och ledsen men gissade (nog helt rätt) att hans fåniga drama-fru inte ens tillåt honom att få behålla sin killkompis...

När vi nu träffades 14 år efteråt så verkade han så lättad och glad att jag inte var sur eller nåt, varför skulle jag vara det? Det är bara så sorgligt och onödigt och fast vi träffats så kan ju inget ta tillbaka de förslorade vänskapsåren eller riktigt få oss till att bli nära vänner igen... jag känner i alla fall inget riktigt behov även om jag inte allas har något emot att träffas. Händelsen har liksom fått vänskapsbandet att tunnas mycket. Så onödigt. På honom ligger ju att han inte kunde var stark och självständig man i relationen med sin partner för 14 år sedan..

Vi träffades en helkväll med museum och puben strax före pandemin. Jag har nog inga problem att fråga men känner starkt att han inte vill. Många människor har svårt med egen skam och efteranalys. Det är väl därför så många bland hatarna på FL oftast ger rådet att ge upp relationer/dumpa istället för att snacka ut och och lösa problem. Vad tror du?