Jag kan inte säga nåt om vad som är lämpligt ur medicinskt perspektiv, men tycker det blir väldigt nedlåtande kommentarer i tråden.
För egen del var lustgas enda smärtlindringen jag kunde/hann få, och min förlossningsrädsla (som bla ledde till depression) hanterades till stor del via min partner. Tack och lov att jag inte är gravid nu, får ångest bara av samtalsämnet.
Orkar inte läsa allt, men vill inflika några saker.
Lustgas funkar inte på alla. Hade noll effekt på mig. Det finns annan smärtlindring som funkar bättre. Min man var inte med under den veckan jag sattes igång och senare fick katastrofsnitt. Han besökte mig nån timme per dag för han tog hand om vårt äldre barn och hade 16 mil att åka. Det gick det med. Man både orkar och klarar av mycket mer än man tror. Och är man gravid så måste barnet ut. Nånstans, på nåt sätt och det gör dom också. Det blir inte alltid som man tänkt, men ut kommer dom. Och då kvittar det hur det gick till när man sitter där med sitt efterlängtade barn.
Eller så har man förståelse, men inser oxå att vården inte kan anpassa sig efter irrationella rädslor.
Jag är en av de som hade väldigt mycket förlossningsrädsla efter min första förlossning, som gick helt åt helvete. Det tog 5 år av terapi innan jag kom över tröskeln, och vågade bli gravid.
Trots det så insåg jag både då och nu att vården kan inte anpassa sig efter min känsla, och barnet kommer att födas, vare sig man vill det eller inte. Och mycket riktigt, det planerade ks flög ut genom dörren eftersom sonen bestämde sig att komma i vecka 29. Utan både lustgas och pappan på plats.
Och tänk, det gick det oxå. Väldigt bra faktiskt.
ibland får man faktiskt bita ihop och göra det bästa av rådande situation. Trots att man är en snöflinga.
Nedlåtande?! Vafan tror du man MEDVETET försöker vara det?! Jag hade två högriskgraviditeter som båda slutade i snitt varav ett katastrofsnitt där både jag och barnet var mycket nära döden. Skulle JAG inte ha förståelse för att folk är rädda? Jag av alla liksom?! Får man inte skriva NÅNTING numer på F.L om ens egna upplevelser av en förlossning? Och vafan vet du om jag har bestående förlossningsskador? Det är nu så att jag råkar ha det!! Men skrev inte om det utan försökte poängtera det positiva som faktiskt kommer av en förlossning för 99,999% av alla- ett levande barn. Men se det var ju fel det med!!
Usch!
Går du runt och berättar det till dina kompisar/svärdöttrar/kollegor om det också? Antar det! För att här i tråden har ingen ens frågat/diskuterat ryggbedövning, men du kunde inte låta bli.
Så elakt och trångsynt.
Du har inte tänkt på att du hade kanske mycket tur med dina nästan smärtfria förlossningar?
Känner igen ditt sätt att tänka från när jag hade fruktansvärt mensvärk varje månad, proppade mig full med smärtstillande. Och vissa var så duktiga som du och sa stolt "Jag tycker att det är onödigt med smärtstillande när man har mens, det beror på egen inställning " osv.
Efter jag födde mitt första barn slutade det göra ont vid mens.
Tänk på att det inte är precis likadant hos alla!!!!!
Angående tråden:
Lustgas är ju bra, men det viktigaste är ryggbedövning, den hjälper ju verkligen alla.
Så det är verkligen inte som på 1800 talet.
Lustgas är väldigt individuellt, stor risk att just du skulle hatat den.
Med första barnet tog jag lustgas för tidigt. Då kändes det som att dricka två glas champagne: superhärligt, jag blev fnittrig , pratglad och positiv.
När värkarna kom igång ordentligt, då hjälpte lustgas att få bort det onda i ett par sekunder (till nästa inandning) , men då blev jag inte lullig längre.
Samma vid andra barnet: började med lustgas när jag var långt gången, och fick ingen champagneeffekt.
Min man provade också lustgasen, och tyckte att han blev äckligt illamående och inte det minsta lullig.
Så vi hoppas att de Som inte får ta lustgas skulle ändå inte gillat den.
Däremot kunde förlossningskliniker gå ut med tydliga förklaringar varför de gör si eller så i coronatider.
Med det är jag ute efter att samma bedövning inte funkar för alla. Och det är fullt rimligt att bli orolig och upprörd om förutsättningarna inför förlossningen ändras så rejält.
Det är itne det minsta synd om ts som KANSKE inte får ha sin sambo/man med på förlossningen OM han visar tecken på sjukdom(vilket kanske itne ens händer) dom det är synd om är alla som DÖTT av pandemin som härgar ute i världen. Alla som förloras sina nära och kära pga korona. Ts gnäll är en fis i rymden just nu. Att hon ens får föda på sjukhus med tillgänlig smärtlindring är en stor lyx. Finns kvinnor som föder ensamma i lerhyddor och vissa av dom DÖR på kuppen av att föda. Så ja jag tycker detta gnäll är lite pinsamt. Buhu jag får kanske itne ha med min sambo. Nehe har du tänkt på alla som kan bli sjuka och dö om din sambo bär på corona och drar in det på förlossningen? tydligen inte.
Jag har varit väldigt mycket på sjukhus den senaste tiden då min bebis avled i hydrops fetalis i v. 20 (födde honom i söndags/förrgår).
Jag var på rul ensam, tog fostervattensprov ensam, var till akademiska ensam och fick beskedet att han var bortom räddning ensam.
Eftersom jag fick feber dagen han gick bort så blev jag corona-testad och pratade med min läkare om det.
Som jag förstår det så är inte mödravårdens nya regler för att skydda "de äldre och riskgrupperna" utan det är en försiktighetsåtgärd för att skydda gravida och bebisar ifall det visar sig att vi faktiskt är en riskgrupp framöver.
För mig blev situationen mer hanterbar när jag blev informerad om det. Att de hårda reglerna faktiskt är för att skydda gravida och bebisar.
Jag fick ha med min man på planeringsmötet inför "aborten" (är inte bekväm med att det kallas det!) och under själva utförandet.
Men så hade jag ju testats 2 dagar innan.