Visst skulle vi klara det om vi begränsade våra aktiviteter och ändrade på våra liv. Vi cyklar i vardagen, till och från skola och jobb och liknande. Men som vi lever nu skulle vi inte kunna ta oss till vänner, familj, stall, barnens matcher osv utan bil. Jag känner att det verkligen inte vore värt att inte ha bil. Bil är frihet!
Ja, det är intressant hur man blir van med förbättringar och tar dem för givet. Man måste vara försiktig med hur man "förbättrar". Om jag hade barn skulle jag inte villa skjutsa runt mina barn till olika hobbies heller.
Det låter fint. Jag hade inte tänkt på det ur det perspektivet.
Själv minns jag att jag ville vara så oberoende av mina föräldrar som möjligt i den åldern. Jag hade blivit tokig om jag inte hade kunnat ta mig till mina intressen utan dem. Men då var jag ju van vid att kunna det ända från tidig skolålder. Jag gick eller stack iväg på cykeln. Den självständigheten unnar jag verkligen mina barn.
Det är väl den gamla vanliga frågeställningen om vad som är lagom frigörelse.
Hur långt är det till sonens träning? Hur långt hade du till stallet?