Utredningsbesked, behöver hjälp och stöd..

All uppmuntran och kärlek till er i en så jobbig tid! Det gör obeskrivligt ont och ovissheten tär på en otroligt mycket. Jag vill också verkligen, som någon innan här, uppmuntra till att söka samtalsstöd. Även som par. Att längta efter ett barn som inte blir till går så djupt in i det innersta och det mest grundläggande i att vara människa,
att det kan vara svårt att hitta en väg fram och ett sätt att förhålla sig till den sorgen och besvikelsen på egen hand. Jag tror att det är viktigt att ventilera de tankar och känslor man har kring det för att hålla trycket nere.

Jag och min man har försökt i 5 år, varav de första 3,5 åren mer intensivt med medicinsk hjälp. Utredningen visade att allt såg bra ut och det tog därför ett tag innan sjukvården tog oss på allvar och faktiskt remitterade oss till IVF-kliniken. Väl där hade läkarna fortsatt goda förhoppningar men efter några försök meddelade de att det inte var lönt att fortsätta. Man hittade egentligen inget fel, man kunde bara konstatera att det inte fungerade som det ska. Även om de hade hittat "felet" hade de ändå inte kunnat åtgärda det med den kunskap som finns i dag. Vi kände oss inte färdiga utan åkte till en annan (privat) klinik i en annan stad för att få en "second opinion" och för att betala för fler försök. Läkaren sa vänligt men bestämt att vi kan spara våra pengar och att vi har lika liten chans att lyckas med IVF som på egen hand. Den dagen bröt jag ihop helt på vägen ut genom sjukhuset, min kropp skrek ut av smärta på ett sätt som jag omöjligt hade kunnat stoppa. Allt hopp jag hade kvar släcktes vid det besöket och det är en fruktansvärd känsla. Å andra sidan kan jag nu 1,5 år senare se att det på ett sätt var den första dagen som (den långa) resan till att kunna bearbeta sorgen (och inte bara vara i den) kunde börja. Och i dag kan jag verkligen se att jag har kommit väldigt långt ifrån den mörka tiden, även om jag fortfarande blir bottenlöst förtvivlad och ledsen ibland. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva, men det gjorde jag! Det finns ett liv bortom sorgen även om det inte känns så när man är i den.

MEN det positiva är att för de allra, allra flesta så går det bra! De såg tydligen ett par som oss per år av alla tusentals patienter. De allra flesta kan faktiskt få hjälp genom sjukvården :) Jag vet att det kanske inte tröstar men håll ut, ni har många steg kvar som kan hjälpa er på er väg att bli en familj. Har ni pengar och kan få snabbare hjälp på en privat klinik kanske det kan vara värt att testa en gång så att ni får känna att ni gör något under de två åren ni måste vänta?

Det jag och min man tidigt bestämde oss för oavsett vad så började allt med oss. Om vi skulle kunna bli en familj på ett eller annat sätt så gällde det att vi håller ihop, utan oss två tillsammans så blir det inga barn och vi bestämde oss därför för att vi ville kämpa tillsammans, sida vid sida och mötas i vår sorg istället för att vända oss mot varandra. Det har varit jobbigt, slitigt och vi fick och får fortfarande påminna oss om det varje dag. Vi vill inte att sorgen ska föda ännu mer sorg genom att den får äta upp det fina som vi har tillsammans. Så trots att jag knappt kunde uttala orden utan att gå sönder inuti så höll vi fast vid att vi kom först, att vår relation var viktigast och vi skulle fortsätta att älska varandra och leva tillsammans även om vi skulle förbli barnlösa (även om jag i mina mörkaste stunder inte alltid har känt så). I dag längtar vi fortfarande efter barn och vet inte hur det kommer att sluta, men jag har min man kvar och det är faktiskt det viktigaste! 

Ursäkta romanen, jag tänkte bara skriva något kort!