Relation med kroniskt deprimerad man?

Du besvarar vad du vill, men det blir svårare att svara när man inte vet hur problemen yttrar sig. Det är ju ganska avgörande i sammanhanget, även om jag förmodligen ändå skulle välja bort en kroniskt deprimerad man om han inte var mitt livs kärlek.

undrar, Jellyfish, har det var ombytta roller, hur skulle du hantera det?
Jag är hellre ihop med en deprimerad, än en person med asbergers, borderline eller grav adhd.

Alla har rätt att vara deprimerade och vi är programmerade att vara det när allt går emot oss. Till slut blir det förmycket och vissa går in i väggen och hamnar påp botten, andra får psykos och tar sina liv. 

Det absolut svåraste när man är deprimerad, är ju att inse att man är deprimerad.

Att sen inse att man är deprimerad av en anledning. Kan vara allt ifrån näringsbrist som slagit över till ja kronisk depression. 

Det viktigaste är ju att bli medveten om, att allt det man känner och tänker när man är deprimerad, är falskt. 

Man skall alltid göra motsatsen till hur man känner och tänker när man är deprimerad. Sen gå ut på promenader. Eller fysisk aktivering. Funkar så sjukt bra. 

Min hjärna funkar som så, att alltid när jag känner känslor av depression, man sjunker ned i det där hålet och allt blir ett totalt mörker av negativitet och cynism, är att mentalt ta ett steg åt sidan och se det för vad det är. 

Men det svåraste för en deprimerad, är att ta råd från någon som inte är deprimerad. Oavsett erfarenhet eller utbildning. 

Det är väl också kanske det svåraste med en relation, där du har en partner som inte är deprimerad, som blir deprimerad av att den andre är deprimerad. 

Och en person som inte är deprimerad, som sedan dras ned till depression av att någon är "konstant" deprimerad är inte kapabel till att hantera det i längden. Dom orkar inte. Medans för en deprimerad så är det lika naturligt som att andas luft. 

Det är väldigt viktigt att inse och förstå. Börjar det gå över till självskadebeteende så, ja, vad mer finns det att göra. Det finns inget mer att göra. 

Speciellt nu när vården är i det läge det är i. 

Det är väldigt viktigt att visa den partner som inte är deprimerad, vara ärlig och öppen och inte sluta sig men också vara medveten om att inte hamna i ett för öppet tillstånd där alla negativitet rinner ut obehindrat. 

Som i allt, en balans, insikt och respekt mot varandra måste infinna sig annars är det nog bäst ifall förhållandet bryts upp. 

Lite mer information hade gjort eventuella svar lite mer relevanta.

Är det du som slåss med depressioner så vet du hur just du drabbas av dem - du känner det monster som du tar med in i relationen. Kommer du att kunna ge kvinnan vad hon behöver och vill ha för att bygga ett liv ihop? Tror du att hon är stark nog att klara av det?

Är du den som överväger att gå in i en relation med en person som har kroniska depressioner så känner du till dina egna styrkor och svagheter och hur starka dina känslor är för personen. Du måste kunna utvärdera hur pass destruktiv inverkan depressionen kommer att ha på er relation och om det kommer att vägas upp av det positiva. Även en person som har god självinsikt och som behandlar sin depression kommer att ha svårare perioder och det är inte lätt att leva med. Men alla har vi våra kors att bära och alla relationer kommer att ha upp och nergångar. Det som är värt att göra är ibland det som är en lite större utmaning. Gå in i det med öppna ögon och realistiska förväntningar.

GAD är inget problem för mig men depression är det. Då känns ju hela hans liv mörkt och tomt, hur kan han ens ha äkta kärlekskänslor för mig då?

En stor orsak till depressionen kan vara avsaknad av kärlek. Samtidigt kan inte den andre bli någons allt.

Nej. För jag var i en sån relation i många år som resulterade med ett barn. Jag har kämpat, stöttat, gått i terapi (tillsammans och ensam) och det var bara en stor kamp allting och jag blev extremt medberoende i hans mående. När jag till sist fick en förlossningsdepression insåg jag hur ensam jag faktiskt var i relationen. Han orkade aldrig ge mig ett långsiktigt stöd eller finnas där när livet blev tungt för mig. Han är en riktigt fin människa, smart, snygg och rolig, men hans återkommande depressioner som höll i sig i månader fick mig bara att kämpa i motvind. Så nej jag kommer aldrig ge mig in i något sånt igen.

Men då försvinner ju depressionen när man börjar ses?

Om det är du som är personen som är deprimerad och att vara singel gör det värre så är mitt råd att försök att leva så bra du kan även om du inte blir tillsammans med någon. Har själv ocd och är därför rätt körd när det gäller kvinnor och det var något som jag mått dåligt för och fortfarande kan sörja. Men när dom tankarna kommer försöker jag slå bort dom och istället hitta andra saker som lyfter mig. Träning hjälper mycket när man mår psykiskt dåligt. Kämpa på blir det inget kan ditt liv ändå bli bra och du är inte ensam om att var singel.

Varför tror du det?

Kronisk betyder inte för alltid. Men det betyder tyvärr ändå att den varit länge.

Nej tack. Lever idag med min man som hsr haft sin depression i många år. Orkar inte (om jag och maken skulle skiljas) att ha ett nytt föhållande med en man som är sjuk.

Det är för jobbigt.

Jag hade absolut gett personen en chans. Det som skulle avgöra i slutänden var om jag inte såg någon som helst vilja i personen att jobba mot att må bättre. 

Beror väl på HUR han jobbar på att bli bättre. Med mediciner? Terapi? Aktiverar sig på olika sätt, t ex promenader (el träning) o utövar intressen? Försöker komma ut o träffa folk el lära känna nya?  Eller bara helt passivt "väntar" på att det ska bli bättre sen, som i ett trollslag? O under tiden bara hänger framför teven, datorn, spelar dataspel..

O sen grundorsaken till depressionen. Att ev ta itu med det förflutna. Sen den fysiska hälsan är också viktig.