Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Var ser du konsekvensen?

Det jag försöker få fram - men inte lyckas med särskilt väl, det är jag den första att hålla med om - är att det ska inte vara någon dramatik, just för att undvika ännu fler problem med ätandet.

Lugn och stillsam middag, varierad, allsidig kost (för det är nyttigt) och kanske, som någon annan skrev, säkert alternativ för sonen de dagar det serveras tveksam mat. Men i övrigt en middag.

Jag menar absolut inte fokus på äta/inte äta, höjda röster, "du får minsann gå och lägga dig utan middag" och liknande - det är att be om problem.

Men jag vill gärna hjälpa TS att lugna ner sig själv och bli bekväm i situationen, för som det är nu tror jag att hon - omedvetet - signalerar till barnet att det här är en jättestor grej, OMG, nu är det middag, hjälp! Och så blir följden kaotisk middag.

Nja, det är ingen patentlösning på något sätt och det var dåligt formulerat av mig.

Jag tror att man kommer rätt långt med middag som man vet att alla är okej med, lugnt och fint, det här är vad som serveras, det är helt okej att bara äta potatis/fiskpinnar/broccoli, lugn och ro, ingen dramatik, inget ifrågasättande/krusande/bedjande, osv.

Om barn då väljer att inte äta alls och inget särskilt händer, händer två saker:

Dels triggas inte affektion, utbrott eller liknande (eftersom man i första hand inte får någon respons), dels är viljan att äta större vid nästa mål (av naturliga orsaker). 

Sedan, om det nu handlar om NPF i just det här fallet, kanske matsedel med tio-tolv rullande rätter kan vara idé - det innebär rutin och förutsägelse, och det är väl inte så svårt att äta t ex lasagne var tionde dag.

Om barn då väljer att inte äta alls och inget särskilt händer, händer två saker:

Dels triggas inte affektion, utbrott eller liknande (eftersom man i första hand inte får någon respons), dels är viljan att äta större vid nästa mål (av naturliga orsaker).

Nej då, jag utgår ifrån att barnet inte har någon diagnos - för allt vi vet är det så, TS skriver att sonen är utredd och ska utredas igen, men inget om någon satt diagnos.

TS skriver visserligen att det gärna blir skrik och bråk, men det behöver inte bero på NPF, det kan lika gärna bero på andra saker; TS stress inför måltiderna, att barnet har lärt sig att skrik och bråk betyder att man får som man vill, andra problem i familjen som vi inte vet om, osv.

Vi vet som sagt inte, men om det är så att det "bara" rör sig om allmän kinkighet med mat fungerar det rätt bra med en middag, ingen dramatik och rullande middagsschema. 

Om det är så att barnet har en diagnos, och om denna innebär stora svårigheter med mat och ätande, då är det något annat - men då är det nog bra om man har den diagnosen fastslagen först.

Jag tror absolut att TS är en vettig förälder, det är inte tal om annat från min sida.

Men jag tror också att TS har hamnat i en ond cirkel av att laga specialmat, och det är lätt hänt, det har ingenting med vett eller lämplighet att göra - man vill ju att ungen ska äta, och då är det busenkelt att börja erbjuda alternativ.

Och om det är så enkelt som jag får för mig att det kan vara, då kan man gott försöka bryta den där cirkeln till att börja med.

Funkar det, då är problemet löst.

Funkar det inte, då får man titta på andra lösningar.

Man får nog vara beredd på att det kan ta tid och krävas tålamod, men man kan ju i alla fall försöka. 

Har jag sagt något om bortskämt?

Jag har utgått ifrån att det rör sig om en normal 11-åring eftersom ingen, inte ens TS, vet något annat. Och om det rör sig om en helt vanlig 11-åring, vilket jag såhär långt tror att det gör, innebär det inte livslångt trauma att lära sig att man inte alltid kan få precis som man vill.

Om det däremot handlar om någon form av problem - ätstörning eller NPF eller vad som helst - då är det som sagt en annan sak, då får man ta hjälp av specialist.

Det står klart och tydligt i trådstarten att 11-åringen ska utredas för andra gången, vilket åtminstone jag får ut två saker av; det har redan utretts en gång och där kom man inte fram till något speciellt (i alla fall har inte jag kunnat hitta något om det).

Det står "troligen autism", det står inte enligt vem.

Då tänker jag utgå ifrån att det rör sig om en vanlig 11-åring. 

Står det någonstans, av TS, att man har konstaterat att 11-åringen lider av något specifikt? I så fall får du gärna visa mig det.

Förresten, har du tänkt på vad följderna kan bli om 11-åringen behandlas som SÄ eller NPF, men inte är det?

Till att börja med tror jag att du och jag egentligen är på samma planhalva, men vi pratar förbi varandra.

För att hoppa framåt en smula:

Jag är inte emot viss anpassning vid måltiderna, det kan man få göra både högt och lågt - man kan t ex få vara okej med att ens barn bara äter potatis i en vecka, man kan få lirka, man kan få ingå avtal (tre tuggor till och sedan är det bra). Det mest extrema jag har hört talas om var en unge som fick äta bara godis, på egen begäran.

Men jag tror att om man börjar anpassa till den grad att man speciallagar egna måltider, då cementerar man problemet - då är risken stor att man utvecklar selektiv ätstörning, där det från början kanske inte fanns någon.

Jag tror också att om man behandlar någon, speciellt ett barn, som NPF kan det mycket väl bli så att man får ett barn som beter sig som NPF, utan att för den skull faktiskt vara NPF.

Jag skulle önska att vi kunde diskutera resten någon annanstans, mest för TS skull (om hon nu följer sin tråd). Jag har inga invändningar mot TS som förälder, men jag tycker inte att den diskussionen hör hemma här riktigt.

De kommer de alldeles säkert, och jag tycker väldigt synd om dem; de kanske kan plugga och koncentrera sig, och må bra i skolsituationen, för första gången någonsin. Och så är det bara tillfälligt.

Jo, jag tror också att det är som du säger, det är en avvägning som kräver fingertoppskänsla och kunskap, och det tror jag inte man ska göra på egen hand. Då ska man ha specialist i ryggen, oavsett om det rör sig om NPF eller SÄ. Jag tror att ibland krävs det att man kan tänka rationellt och fatta beslut man vet kommer att bli till obehag för den drabbade, och det är svårt att göra som förälder.

Nejdå, jag vet, eller tror mig veta i alla fall, hur liten den är - den är väl på ungefär samma nivå som BUP och äldreomsorgen.

Rent krasst, och hoppas vid Gud att du förstår hur jag menar och jag inte är något själlöst monster, så vore det betydligt enklare om barnet var alkoholist; då finns det minsann mängder med hjälp och stöd att få.

Men TS måste ju få hjälp med detta, det vet vi nu. Säger inte att det blir enkelt, men hon måste ändå försöka. Tycker inte du det?

Rent krasst, och hoppas vid Gud att du förstår hur jag menar och jag inte är något själlöst monster, så vore det betydligt enklare om barnet var alkoholist; då finns det minsann mängder med hjälp och stöd att få.

Jo, jag är med på skillnaden, och det blir ju inte enklare heller av att problematiken skiljer sig från person till person.

Vår subdiskussion om något har väl visat betydelsen av detta med filter, tycker jag.

Rätt arg över denna situation i Sverige faktiskt; jag tycker man kunde lägga mer krut och resurser på sådant här än på en massa annat trams - det går säkert att spara in på en och annan konferens för styrande politiker och liknande till att börja med.

Tack för förståelse. Att båda går på knäna vet jag också - jag håller mig informerad om mitt gamla hemland - men det finns ju i alla fall AA-grupper och sådant. Sedan kanske det är lättare att behandla alkoholism, jag vet faktiskt inte.