Har er relation blivit starkare efter att ni skaffade barn?

I de flesta fallen så blir det nog tvärt om. Relationen går nästan åt de första åren.

I de flesta fallen så blir det nog tvärt om. Relationen går nästan åt de första åren.

Jag tycker mera att man glider isär

Vi hade en bra relation innan barn och den har blivit än bättre efter barn. Visst bråkar vi som alla par men vi är rätt konstruktiva. Vi känner oss som ett team, det är vi mot världen. Delar faktiskt näst intill 50/50 på allt, föräldraledighet, VAB, matlagning, städning nattningar och det hjälper väl till i att allt går så bra även om vi har en del svårigheter med vårt barn. Är dessutom gravid nu igen och varje dag tänker jag hur glad jag är att jag valde att skaffa barn med just denna man.

Som jag nämnde, allt är inte gröna skogar men vi löser våra problem genom att diskutera och kommer gemensamt fram till lösningar.

Jag kan känna att relationen blivit sämre men mer ärlig, så på så vis även bättre. Förut kunde man ha en yta som var glad o trevlig o man skärpte sig och relationen var på topp. Efter barn så kunde man inte hålla fasaden uppe efter sömnbrist m.m och relationen och vi som personer fick blotta våra riktiga och ärliga sidor.

Allt ställs på sin spets och håller relationen för det så har den blivit bättre

När man får barn så blir det en jättepress på förhållandet, och rent krasst så knäcks många förhållanden främst under småbarnåren.

För min egen del så var det rätt nära att jag gav upp, men vi kämpade på och nu vet jag att jag har en partner som ställer upp och finns där alltid. Precis som jag finns där för henne till 100%. Innan barnen så visste jag ju inte, jag bara trodde det var rätt tjej.

Märker dock på en del som skaffar barn med relativt ny partner. Det är väldigt hög risk att det knäcker förhållandet. Har en kollega vars make är extrem soffpotatis och mansgris generellt. De skaffade barn tidigt, för hon kände av den biologiska klockan starkt, och nu är hon extremt less på mannen. Jag tror knappast hon står ur i många år till.

Och tro inte att barn eller giftemål "lagar" ett trasigt förhållande.

Vi är ett bra team och ställer upp och avlastar varandra, gläds åt barnen osv.

Men rent ärligt har den romantiska delen tagit stryk. Vi är trötta av sömnbrist och allt är hushållsarbete: byta blöjor, göra mat, diska efter maten, göra mellanmål, städa upp efter mellanmål, tvätta kläder i det oändliga, snyta torka snor, torka kräks, tvätta igen. Vi kollapsar i soffan i bland, men orkar inte med någon romantik då.

När man är trött av sömnbrist och aldrig få vila ut eller ta det lugnt blir man irriterad och fräser.

Första året med första barnet var okej, det var jobbigt men ett år funkar att ha det jobbigt. Vi fann små stunder av romantik. Men efter femte året med flera småbarn orkar man inte ens försöka längre, utan drar på sig en tröja som är hyfsat ren och skiter i att klä upp sig.

Jag hoppas vi hittar gnistan eigen efter småbarnsåren.

Klart det är påfrestande. Men om båda är inställda på att det blir tufft, man hjälps åt, man förväntar sig inte att livet är en ständig dans på rosor utan blir glad åt det lilla i vardagen... då är mycket vunnet.

Tror inte det är barnen som krossar relationer. Utan folks låga tålamod och rädsla för tristess. Begränsningen av livet vi inte är vana vid när barnen kommer.

Man förlorar ju sig lite i barnen och vardagen, så det är iaf för oss viktigt att åka bort själva en helg eller ett dygn lite då och då och umgås utan barnen. Vi är inne på 17:e året och jag funderade faktiskt på det igår vad fan vi ska göra med all tid när barnen inte bor hemma längre. Anledningen till det var att båda två var borta hos kompisar och vi stod helt plötsligt med några timmars oplanerad tid för oss själva. Annars är det normala att vi har huset fullt med både våra egna och andras barn, då det är väldigt poppis bland barnens kompisar att vara här. 

Nu är ju det långt borta men tiden går fort, men det är ju viktigt att ha minst en hobby att ägna sig åt. Det har jag utan problem då jag alltid har tusen saker på gång och gillar att utmana mig men tyvärr inte sambon. Att bara sitta hemma och titta på varandra sedan kommer ju inte funka. 

Men om vi blev starkare vet jag inte, vi prioriterar ju barnen 99/100 och vi själva kommer ju alltid sist förutom dom där ggr när vi åker bort själva. Sen har vi hus, arbete, träningar etc. som tar tid. Men vi trivs ju tillsammans och förväntar oss ingen Hollywood-romans utan är ganska realistiska med vardagen.