Älska sin hund lika mycket som sitt barn?

Tänker att man är nog inte frisk om man älskar sitt husdjur lika mycket som sin partner och barn. Det låter bara sjukt, i mina öron. Självklart bör man älska sin partner mer än vad man älskar sitt husdjur och definitivt mer än sitt barn! Hade dumpat min kille om vi hade haft en hund och han sa att han älskade den mer än mig. Låter helt galet. Och kärleken man känner för sitt barn.... inget kan mäta sig med det. Inget.

Hon kommer fatta först när hon får en kille och barn.

Ingen skulle utsätta sig för att skaffa barn om man visste med säkerhet att man skulle behöva avliva och begrava dem 10-15 år senare. Den smärtan skulle ingen utsätta sig för gång på gång på gång.

Hundar däremot skaffar folk på löpande band under livet, för att de vet att sorgen över ett förlorat husdjur är hanterbart.

Att man tror att kärleken till en hund och ett barn är jämförbar innan man fått barn kan jag förstå det, eftesom den kärlek man känner för att barn är helt obegriplig innan man själv upplevt det.

Men Om man som både förälder och hundägare på allvar hävdar att man älskar hunden lika mycket som sina barn är det nåt knas.

Tycker synd om din sambo. Hade lämnat dig om jag var honom. Att min partner skulle älska sin hund mer än mig och vårt barn, det hade jag inte kunnat leva med. Du har rätt att känna som du gör, men tycker även synd om din sambo.

Jag är av åsikten att normalt funtade personer bör älska sitt barn mest och sin partner väldigt nära barnet. Men ingenting borde gå att jämföra med kärleken man känner för sitt barn. Tycker att allt annat låter helt sjukt. Alla jag har talat med i verkliga livet säger samma sak också. Barnet älskar man mest, sen partnern och sedan kanske djuren.

Tycker att det är helt galet att du har kvar en hund som inte går ihop med dina barn och att du måste vakta hela tiden. Hade aldrig behållit en hund som bet min bebis. Aldrig. Och skulle aldrig behålla en hund som jag känner att jag måste hålla ett vakande öga över. Har du inte uppfostrat hunden alls, eller är det något fel på den från början? Oavsett så hade jag aldrig behållit en hund som kan skada mitt barn. Aldrig. Tycker att det låter väldigt hemskt.

Jag vet att man absolut kan älska sitt djur mycket, men lika mycket eller mer än sitt barn/sambo... nä, det finns inte i min värld.

Stor fortfarande fast vid att något är galet om man älskar sin hund mer än sin sambo. Tycker synd om sambon din. En hund är och kommer aldrig (för mig) vara på samma nivå som en människa som står mig nära. Kanske borde du skaffa en sambo du älskar mer, så du får uppleva den där kärleken som slår allt.

Det spelar ingen roll. Som förälder borde ditt BARNS säkerhet vara det viktigaste av allt. Om hunden är en fara för ditt barn, eller rent allmänt inte går ihop med sitt barn, hur kan du ens ha kvar hunden? Tycker att det låter förfärligt. Ditt barns välbefinnande ska vara det viktigaste! Om du är rädd för att lämna barn och hund ensamma är det ju något som är galet.

Hunden är en familjemedlem, ja, men om hunden inte gillar barn, hur kan du ens skaffa en sådan hund då? Tycker att det låter helt galet att behöva vaka på det sättet. Låter otryggt. Man skulle aldrig lämna bort sitt barn, men en hund kan man faktiskt lämna bort om det inte fungerar mellan barn och hund. Det viktigaste är faktiskt ändå ditt barn?

Det mest troliga är ju att hon säger sådär endast för att hon varken har partner eller barn nu, utan är ensam med sin hund som då blir hennes allt. Hon kommer inte förstå hur kopplingen mellan förälder och barn, hur stark kärleken man känner för sitt barn är, innan hon själv har ett barn. Inte heller kan hon förstå hur mycket man älskar sin partner, sin livskamrat, fören hon har hittat en som faktiskt är hennes livskamrat.

Den dagen hon väl hittar någon hon älskar och få barn med, då kommer hon att ändra sig. Om inte, så är hon inte normalt funtad. För nej, jag hävdar att det inte är normalt att älska sin hund lika mycket som sin sambo eller barn och det är _definitivt_ inte normalt att älska hunden mer.

Jag har full förståelse för att man kan älska sin hund väldigt mycket (och andra husdjur), men det ska ej gå att mäta med kärleken man känner för sin livskamrat eller barn. För mig finns det inte på kartan och de allra flesta tycker samma sak gällande detta.

Min sambo är min livskamrat och kärleken jag känner för honom är otroligt stark, men inte riktigt lika stark som kärleken jag känner för vårt barn. Vårt barn har jag burit i min kropp, uppfostrat, har ett helt annat ansvar för. Mitt barn är mitt allt och jag skulle välja mitt barn framför alla, varje dag i veckan. Vår hund älskar jag också, men hunden är inte på samma nivå som varken sambo eller barn. Kärleken jag känner för min sambo och vårt barn är starkare, precis som det ska vara.

Precis som någon annan skrev: det kommer att vara hemskt den dagen man förlorar sitt älskade husdjur, men det är hanterbart. Att förlora mitt barn... kan inte tänka mig något värre. Livsglädjen skulle vara nere på en väldigt låg nivå. Samma om jag förlorade min sambo, fast ännu värre om vi förlorade vårt barn.

Det finns ett liv före barn och ett annat efter och de två må ej förenas. Hon har ingen aning om vad hon snackar om. Fråga hennes nya jag igen efter att hon fått sitt första barn så kommer med all sannolikhet hon svara annorlunda.

Jag accepterar att du har din syn på saken, även om jag inte tycker att det är en normal syn. Det finns de som delar din syn, men de flesta håller med om att man älskar sin sambo och barn mer än sin hund. Det måste du förstå. Att du tycker något annat får stå för dig.

Jag förstår, som sagt, att man kan älska sitt djur väldigt mycket, men i min värld är det inte normalt att älska sitt djur mer än sin partner eller barn. Jag älskar min hund, det gör jag, men min sambo är min livskamrat. Vi har varit tillsammans i 10 år och gjort allt tillsammans. Jag älskar honom otroligt mycket och vill inte leva utan honom. Skulle det ta slut så tar det slut och jag skulle vara väldigt väldigt ledsen ett bra tag, men självklart skulle jag komma över det, någon gång. Skulle vi behöva sälja vår hund så skulle jag inte vara lika ledsen, även om jag såklart skulle bli otroligt ledsen då också. Men det hade jag kommit över snabbare. Att förlora barnet, hade varit det absolut värsta som hade kunnat hända, eftersom att kärleken till vårt barn är störst av allt. Precis som det ska vara.

Nej, jag skulle inte känna att livet var förstört för all framtid om min partner lämnade mig för någon annan, men det hade varit sjukt tungt, värre än om vår hund lämnade oss. Att förlora hunden hade varit väldigt jobbigt, men jag hade släppt det snabbare. Att förlora vårt barn vill jag inte ens tänka på. Jag skulle nog aldrig kunna bli hel igen då, därför att jag älskar barnet mest av allt. Det finns ingenting som kan mäta sig med den kärleken.

Jag förstår om man älskar sitt djur otroligt mycket, det är fint, men det är inte normalt (enligt mig) att älska sitt djur mer än sin sambo och barn. Den kärleken är normalt sett mycket starkare än den man känner för sitt djur. Vårt barn har jag som sagt burit i min kropp, tagit hand om och bytt blöja på, uppfostrat och jag har ett helt annat ansvar för mitt barn än vad jag har för någon annan. Det finns ingen som kan mäta sig med det, för mitt barn är mitt allt och jag hade blivit otroligt ledsen om inte mina föräldrar kände samma för mig när jag var liten.

Att skaffa barn är INTE som att skaffa en till hund. Herrejösses.

Du har ett helt annat ansvar för ditt barn. Måste man välja mellan barnet och hunden så väljer man barnet och säljer hunden om det ej fungerar på ett någorlunda bra sätt. Sitt barn ger man inte bort. Ditt barn är ditt största ansvar och det man ska hålla närmast hjärtat, inte hunden....

Naturligtvis har man även ansvar för sin hund, men barnet är ju en helt annan sak! Mitt barn är mitt kött och blod och det kan ingen hund mäta sig med.

Har en sambo, två barn och har även haft hund och katt. Älskade våra djur väldigt mycket och när de dog så var det väldigt ledsamt och tufft, men det är hanterbart. Skulle min sambo dö så skulle jag nog aldrig känna mig helt hel igen, och skulle våra barn dö så skulle jag inte heller vilja leva längre, därför att kärleken jag känner för mina barn är starkast. Alla i min omgivning tycker samma, så för mig är det lite oroväckande hur man kan ha sin hund på samma plan som sina barn, och sin sambo efter hunden.

Självklart kommer barnen alltid först, men sedan sambo och sedan djuren! Det är väl så det brukar vara. Kärleken man känner för sina barn.... ingen hund i världen kan mäta sig med den. Tycker att det låter ganska hemskt att man älskar hunden lika mycket som barnen! Att få barn är ju något helt annat än att skaffa en hund.

Du skrev ?att skaffa barn är ju typ som att skaffa en hund till? ?

Skulle inte säga att man har vanan inne, bara för att man har en hund sedan innan. Ett barn är ju ändå ett barn och en helt annan sak.

Ja, men fungerar det inte så väljer man bort hunden och det ska inte ens vara en fråga om den saken. Sitt barn väljer man ju liksom aldrig bort. Bara det är ju ett exempel på hur mycket starkare kärleken till barnet är.