Bim juni 2020

Nu blev det genast så tufft...en Väldigt nära person berättade just att dom väntar barn. Och jag blir såklart SÅ glad för henne skull. Samtidigt så ledsen för min egen skull, att det känns så långt bort. Kan inte önska något mer än det där plusset om några dagar...!!! Hur hanterar man såna här situationer? Det är en familjemedlem, känns som att ens egen längtan skiner igenom glädjen. Ska man förklara sig? Eller bara låta superglad fasts er gör lite ont i hjärtat?

Är oxå där! Min barndomsvän är oplanerat gravid och funderar på abort. Klart det känns. Tror bara det är viktigt att få känna sorg i det läget, iaf för mig. Jag har svårt att känna annat och det är ok. Klart man blir glad oxå, men man känner sådan avundsjuka. Jag kan bli avundsjuk bara av att se hur folk plussar här inne.

Så svår situation....men man måste nog låta sig vara ledsen som du säger...

Idag kom pluset! Efter att typ försökt sen dottern föddes december 2018 och ett missfall så håller jag tummarna att detta lilla pyre vill hålla sig kvar.

Nu blev det genast så tufft...en Väldigt nära person berättade just att dom väntar barn. Och jag blir såklart SÅ glad för henne skull. Samtidigt så ledsen för min egen skull, att det känns så långt bort. Kan inte önska något mer än det där plusset om några dagar...!!! Hur hanterar man såna här situationer? Det är en familjemedlem, känns som att ens egen längtan skiner igenom glädjen. Ska man förklara sig? Eller bara låta superglad fasts er gör lite ont i hjärtat?

Idag kom pluset! Efter att typ försökt sen dottern föddes december 2018 och ett missfall så håller jag tummarna att detta lilla pyre vill hålla sig kvar.

Förstår verkligen vad du menar. Så mycket känslor sånt bringar er själv. När jag hade mitt MA tidigare i vår så blev en nära familjemedlem gravid samtidigt. Där gick jag runt med ett dött foster i min mage och hon med ett levande i sin. Fruktansvärt påfrestande. Speciellt när alla andra visste om det och kollade medlidsamt på en medans dom ojade sig bakom ens rygg. Medömkandet tyckte jag var det mest påfrestande, blev tillslut så att jag vägrade visa mig svag och höll tappert upp ett leende. Ingen skulle ha anledning att oroa sig över mig. Om alla tittar på en med den blicken blir det tillslut så att man själv också gör det. Hade många i min närhet som tog det för vad det var, en hemsk upplevelse som tyvärr är väldigt vanligt och det är inget fel på mig och vi kommer bli gravida när vi vill igen. Detta föredrog jag alla gånger om då man får lite hopp och lite kraft av det. Man kunde då vara ledsen att det blev som det blev men utan att lägga för mycket oro på vad som komma skall. Men vissa tittar ju på en som att oj oj hur ska detta gå, stackarna som har så svårt att få barn. Har egentligen inte alls svårt att få barn, vad vi vet än (drar det ut på tiden så är det väl så men det vet vi inte än) så ingen idé att ta ut det i förskott.

Nu blev det en lång utläggning här från mig men det jag ville komma till var att jag förstår att man velar mellan att bara vara ärlig med att det är tufft och att hålla uppe fasaden. Om det inte finns risk för medömkandet eller om man är bättre på att hantera det än vad jag är så hade det kanske varit skönt att vara lite öppen med det? Man behöver inte förklara allt i detalj om man inte vill men bara säga att man är så glad för deras skull men samtidigt lite ledsen för sin egen då man själv längtar. Så vet dom liksom och behöver kanske inte prata på som mest framför er. Hur länge har ni försökt? Håller tummarna för ett plus för er!