• Thu 7 May 2020 10:32
    762 visningar
    11 svar
    11
    762

    20 och oplanerat gravid

    Blev gravid på gymnasiet som 18-åring. Planerade på att behålla, men pappan ville inte och jag hade inget stöd, blev nästan förskjuten av mina föräldrar. Som 18-åring på gymnasiet är man ofta inte särskilt självständig, så ett jobbigt beslut kanske ändå var det bästa tänkte jag... Jag vill däremot inte uppleva samma sak igen, men nu är det så att jag är gravid igen och inte vet hur jag ska hantera situationen.

    Jag går ut gymnasiet detta året och fyller 20 år om några månader (tog sabbatsår) Pappan är dock yngre och går bara andra året på gymnasiet... Han bor själv, men det vore ju hemskt av mig att behålla ett barn och "tvinga" honom hoppa av så att vi båda kan jobba heltid, för ser ingen annan lösning tyvärr. Jag ser inte mig själv för övrigt som särskilt "ung" egentligen, det är bara omständigheterna som gör det svårare.

    Har ni några tips/åsikter/förslag på hur situationen kan hanteras? Är det verkligen bäst att göra abort igen? (Vill tillägga att jag faktiskt går på preventivmedel, men att det misslyckats) Känner mig mycket ensam.

  • Svar på tråden 20 och oplanerat gravid
  • Sandra­söt88
    Thu 7 May 2020 10:33
    #1

    Varför skyddar ni er inte?

  • Thu 7 May 2020 10:35
    #2

    Jag nämnde hur preventivmedel har används, men att det misslyckats

  • Sandra­söt88
    Thu 7 May 2020 10:39
    #3
    anonymajag1234 skrev 2020-05-07 10:35:40 följande:

    Jag nämnde hur preventivmedel har används, men att det misslyckats


    Hur?

    Oavsett vilket så är ni ruggigt dåligt rustade för att ta hand om ett barn. Varken du eller din pojkvän har en stadig inkomst och det kommer således landa på era föräldrar att tillgodose.
  • Thu 7 May 2020 14:10
    #4

    Det är inget lätt beslut att ta och det är bra att du överväger båda alternativ. Har du redan kunnat prata med pojkvännen? Hur länge har ni känt varandra?

    Titta man lite närmare på hur "bra" eller "dålig" man är rustad som familj respektive föräldrar så är det faktiskt inte i första hand inkomsten. Däremot är det mycket viktigt hur stabilt ditt liv och barnets framtida omgivning är för övrigt.

    Hur stabil är er relation? Sätt er ner tillsammans och prata om situationen och ta med några viktiga frågor som är relevanta, kanske prata också med någon professionell som kan guida er genom samtalet. Skriv upp vad det har för konsekvenser om ni får ett barn. Hur vill ni dela upp ansvaret? Har ni stöd från föräldrarna eller syskon? Hur var planerna egentligen tänkt efter gymnasietiden? Långa resor? Studier utomlands? Plugga eller jobba osv? Vad känner ni för varandra?

    Hur skulle en till abort påverkar dig mentalt? Skulle du kunna tänka dig ett barn?

    Kan din pojkvän kanske ta ett halvår ledig? Kan du kanske nu jobba under sommaren inför att barnet kommer?

    Personligen hade jag kontaktat familjerådgivning. De kan så mycket mer kring ekonomiskt stöd och hjälp.

    Visst är ekonomin viktigt men den har ingen jättestor betydelse för barnet utan det är att barnet växer upp i en trygg och kärleksfull miljö. Jag pratar av egna erfarenheter.

    I vilken vecka är du? Jag hoppas ni kan i lugn och ro fundera, för er själva och tillsammans.


    BF 22/10 -
  • Thu 7 May 2020 15:55
    #5

    Vi har varit tillsammans 4 år och trots att känslorna svalnat tror jag det är något som brukar ske om man varit tillsammans flera år. Relationen är för tillfället stabil och lycklig, tyvärr har det inte alltid varit det. Han har tidigare haft problem med ilska och varit åt det kontrollerande hållet, men efter att han sökt hjälp har de problemen inte funnits på ett ca ett halvår. Det är bra att du tog upp det. Jag tror ekonomi till slut löser sig då vi är två stycken, och särskilt när barnet iallafall är lite äldre. Förra graviditeten var han mycket ambivalent i sina känslor, så det slutade därför med att vi i princip i sista sekund bestämde oss för en abort. Nu är jag bara i v.6 och har därför lite tid på mig att fundera.

    Att min första graviditet avbröts var mentalt påfrestande, jag drömde mardrömmar om fostret och hela situationen till och från i flera månader, och kan fortfarande känna det extremt jobbigt att se både barn och barnvagnar. Om det är ett tecken på att jag borde eller inte borde behålla denna graviditet vet jag inte. Då jag dock kände mig pressad och förvirrad den tiden och samtidigt avbröt graviditeten sent kan det ju ha bidragit till "traumat". 

    Killen vill precis som mig inte uppleva samma traumatiska situation som vid första aborten/graviditeten. Han stöttar därför mig om jag vill behålla, genom att hoppa av eller ta en paus från skolan. Vi vill båda skaffa barn tillsammans, fast när vi enligt våra originella planer har ekonomin ordnad och fasta jobb mm. Vi båda vet att våra familjer inte kommer stötta oss alls, varken genom kontakt och kärlek eller ekonomi. Jag och killen har planer på att jobba efter gymnasiet, och jag vill fortsätta på högskola, så vi har lika framtidsplaner.

    Familjerådgivning är absolut ett bra förslag som jag ska tänka på, tack! Ekonomin är nog den största oron, tillsammans med killens tidigare instabila sida. Jag är vanligtvis idealistisk och lite naiv som person, men jag hoppas att det bästa beslutet snart kan tas, även om det är svårt. 

  • Thu 7 May 2020 16:03
    #6
    anonymajag1234 skrev 2020-05-07 15:55:40 följande:

    Vi har varit tillsammans 4 år och trots att känslorna svalnat tror jag det är något som brukar ske om man varit tillsammans flera år. Relationen är för tillfället stabil och lycklig, tyvärr har det inte alltid varit det. Han har tidigare haft problem med ilska och varit åt det kontrollerande hållet, men efter att han sökt hjälp har de problemen inte funnits på ett ca ett halvår. Det är bra att du tog upp det. Jag tror ekonomi till slut löser sig då vi är två stycken, och särskilt när barnet iallafall är lite äldre. Förra graviditeten var han mycket ambivalent i sina känslor, så det slutade därför med att vi i princip i sista sekund bestämde oss för en abort. Nu är jag bara i v.6 och har därför lite tid på mig att fundera.

    Att min första graviditet avbröts var mentalt påfrestande, jag drömde mardrömmar om fostret och hela situationen till och från i flera månader, och kan fortfarande känna det extremt jobbigt att se både barn och barnvagnar. Om det är ett tecken på att jag borde eller inte borde behålla denna graviditet vet jag inte. Då jag dock kände mig pressad och förvirrad den tiden och samtidigt avbröt graviditeten sent kan det ju ha bidragit till "traumat". 

    Killen vill precis som mig inte uppleva samma traumatiska situation som vid första aborten/graviditeten. Han stöttar därför mig om jag vill behålla, genom att hoppa av eller ta en paus från skolan. Vi vill båda skaffa barn tillsammans, fast när vi enligt våra originella planer har ekonomin ordnad och fasta jobb mm. Vi båda vet att våra familjer inte kommer stötta oss alls, varken genom kontakt och kärlek eller ekonomi. Jag och killen har planer på att jobba efter gymnasiet, och jag vill fortsätta på högskola, så vi har lika framtidsplaner.

    Familjerådgivning är absolut ett bra förslag som jag ska tänka på, tack! Ekonomin är nog den största oron, tillsammans med killens tidigare instabila sida. Jag är vanligtvis idealistisk och lite naiv som person, men jag hoppas att det bästa beslutet snart kan tas, även om det är svårt. 


    Jag fick barn som 20 åring. Dock hade jag både lägenhet och pengar. Ingen kan säga till dig vad du ska eller borde göra. Det är upp till dig och din pojkvän. MEN Såklart kommer ni klara det, vi bor i Sverige 2020, finns tusen olika bidrag. Ingen går runt utan mat och tak över huvudet om man inte ha något beroende. Men det kommer bli jobbigt för er. Ni får ju vara beredda på att lägga era drömmar på is och satsa all in på barnet och er lilla familj isåfall.
  • Anonym (Ida)
    Thu 7 May 2020 17:15
    #7

    Nu måste du tänka långsiktigt TS för att kunna fatta det bästa beslutet.

    Vad gör du om er relation tar slut? Vart ska du flytta då och hur ska du försörja dig? Har du kollat på försäkringskassans hemsida hur mycket du kommer få i föräldrapenning? Om du inte jobbat tidigare får du väldigt liten inkomst varje månad så du kommer vara helt beroende av din kille ekonomiskt för att ni ska överleva.

    Själv är jag uppvuxen i en kärnfamilj i ett bra område och jade en trygg uppväxt och ville att mitt barn ska få samma möjlighet. Därför väntade jag och min sambo med att skaffa barn tills vi båda hade högskoleexamen och fast jobb och bostadsrätt. Det känns väldigt tryggt att vara föräldraledig och inte behöva oroa sig för ekonomin utan bara kunna njuta av att vara hemma länge.

  • Thu 7 May 2020 19:26
    #8
    anonymajag1234 skrev 2020-05-07 10:32:20 följande:

    Blev gravid på gymnasiet som 18-åring. Planerade på att behålla, men pappan ville inte och jag hade inget stöd, blev nästan förskjuten av mina föräldrar. Som 18-åring på gymnasiet är man ofta inte särskilt självständig, så ett jobbigt beslut kanske ändå var det bästa tänkte jag... Jag vill däremot inte uppleva samma sak igen, men nu är det så att jag är gravid igen och inte vet hur jag ska hantera situationen.

    Jag går ut gymnasiet detta året och fyller 20 år om några månader (tog sabbatsår) Pappan är dock yngre och går bara andra året på gymnasiet... Han bor själv, men det vore ju hemskt av mig att behålla ett barn och "tvinga" honom hoppa av så att vi båda kan jobba heltid, för ser ingen annan lösning tyvärr. Jag ser inte mig själv för övrigt som särskilt "ung" egentligen, det är bara omständigheterna som gör det svårare.

    Har ni några tips/åsikter/förslag på hur situationen kan hanteras? Är det verkligen bäst att göra abort igen? (Vill tillägga att jag faktiskt går på preventivmedel, men att det misslyckats) Känner mig mycket ensam.


    Nu om någonsin är det läge för er båda att andas djupt och tänka långsiktigt. Vad har ni för planer, drömmar och mål i livet. Vad behöver isåfall läggas på is. Har ni båda möjlighet att jobba ? Finns chansen att ni får något som helst stöd av omgivningen eller är det helt kört med den biten ? Barnomsorgen är god och det finns bidrag att få men räkna med att det kommer bli svintufft om eran privatekonomi inte är särskilt bra förberedd för ett barn. Barnet kostar mera än vad kalkyler och uträkningar visar. Och man får helt krasst sätta HELA livet på paus i några år och acceptera att man är väldigt begränsad även när det gäller att umgås med vänner t.ex

    Många har redan skrivit bra tips och råd. Att kontakta en psykolog eller kurator för samtal som kan vägleda er och hjälpa er att vrida och vända på alla stenar låter som en klok idé.

    Jag blev Pappa när jag var 18 och gick på gymnasiet. Omständigheterna var dock annorlunda. Jag och min äldsta dotters Mamma var bara KK och såg på inget sätt en framtid tillsammans och definitivt inte med barn, så jag ska inte jämföra med er situation. Vi hade dock turen att få stöd av båda våra familjer. Annars vet jag ärligt talat inte hur det skulle ha gått..... men kontakta en terapeut för samtal på 3 och vrid och vänd på alla stenar innan ni landar i att behålla eller göra abort är det råd jag kan ge...
  • Fri 22 May 2020 17:08
    #9

    Jag är gravid nu och precis fyllt 21. Känner själv att jag är dåligt rustad för att få en bebis men vi körde på ändå. Det går om man vill. Min pojkvän är också 1 år yngre precis som din. Dock går vi inte kvar på gymnasiet. När skulle du vara beräknad isåfall om man får fråga? Hjärta vad känner du inför detta?

  • Fri 22 May 2020 17:09
    #10
    Anx123456 skrev 2020-05-22 17:08:34 följande:

    Jag är gravid nu och precis fyllt 21. Känner själv att jag är dåligt rustad för att få en bebis men vi körde på ändå. Det går om man vill. Min pojkvän är också 1 år yngre precis som din. Dock går vi inte kvar på gymnasiet. När skulle du vara beräknad isåfall om man får fråga? Hjärta vad känner du inför detta?


    vill tillägga att jag också gjorde en abort I gymnasiet (pushad till det av både pojkvän och föräldrar) så känner igen mig så otroligt mycket
  • Anonym (Hold my beer)
    Fri 22 May 2020 17:15
    #11
    -1

    Om det inte funkade att skaffa barn för två år sedan så funkar det inte nu heller. Ingenting har ju förändrats, förutom att du kanske kan hinna få ett korttidsjobb innan du ska på mammaledighet. Ni är fortfarande "barn" i sammanhanget, ingenting är på plats gällande säkerhet för er framtid ihop. Ni har ingenting att erbjuda ett barn i nuläget.

    Gör abort och skaffa bättre p-medel.

Svar på tråden 20 och oplanerat gravid