Stark social fobi
Men han skrev i journalanteckningen att han såg tydlig autistisk framtoning.
Andra som jag berättat det för har sagt att de inte tror det.
Läkaren var överläkare och psykiatriker och var 64 år gammal. Så lite konstigt var det..
En gynekolog skulle göra vaginalt ultraljud på mig och hävdade diremt att jag hade svamp. ?Ja, jag ser att du har svamp här också...? och tittade på mig bekymrat. Eh nej. Det var en liten bit toapapper som satt sig i ljumsken (blödde pga missfall så hade tagit papper i trosorna på toaletten i väntrummet och nån bit lossnat tydligen).
Var sjuk länge och sökte hjälp på vårdcentralen flera gånger under loppet av ett några månader. Läkaren sa att det var troligtvis bara en virusinfektion, inget farligt - bara åka hem och vila och ta alvedon, dricka mycket vatten. Dagen efter började hjärtat bulta så hårt och att andas blev svårt och tungt så åkte till akuten. Visade sig vara dubbelsidig lunginflammation och blev inlagd flera dagar. Det blev permanenta små skador på ena lungan pga att det gått så långt.
Har väl två tillfällen som jag direkt drar mig till minnes;
1. Har en ordentlig fallolycka i en halfpipe och landar på ena handen. Åker till akuten men inget brutet, skönt. Smärtan går inte över så besöker vc som ber mig komma tillbaka om två veckor om det inte blir bättre, detta upprepar sig 3 ggr, får sedan en remiss för en MRI men väl på plats röntgar de istället, trots att jag säger att det redan är gjort. En månad senare får jag en ny tid för MRI, dock tappar de bort bilderna i nästan två månader. När de äntligen återfinns får jag en hånfull kommentar att de bara kan se en liten reva i ett ligament och "vissa tycker tydligen att det gör ont". Suckandes fortsätter läkaren att säga att de kan väl operera då, "om du nu har så ont". Flyttar snart därefter och får börja om i vårdkedjan, 20 månader efter olyckan opereras jag och då upptäcks att alla ligament i handleden som fäster det yttre underarmsbenet till handen och det inre benet är av! Det har endast suttit fast i armbågen och sedan legat löst i nästan 2 år!
2. Fick tid till gynekolog, och eftersom jag har stora problem med att gå dit pga övergrepp frågade jag vad syftet med besöket var. Fick svaret att de skulle ta lite blodprover och så pga tidigare cellförändringar.
När jag kommer dit visar det sig att det egentligen handlar om en cellprovsundersökning och jag bryter ihop av ångest och skräck. Gynekologen blir jättearg och hånar mig, känner mig tvingad till att genomgå undersökningen trots att jag är tydlig med att jag inte vill. Under själva undersökningen är han arg och hårdhänt och jag gråter, får flashbacks och kan inte "ligga still och slappna av" som han ryter åt mig. Sköterskan stirrar bara ned i golvet och säger/gör ingenting.
Efteråt går de bara och lämnar mig i total ångest, gråter inne på toaletten en timme innan jag kunnat hämta mig tillräckligt för att ringa en kompis och be henne hämta mig, var inte i stånd att köra själv.
Har varit med om en läkare som nämnde att jag inte skulle må dåligt av att äta lite mer så jag skulle gå upp lite i vikt, var alltså inget som var relevant för mitt besök utan något han utbrast när han fyllde i hälsoformulär. En annan gång hade jag åkt in akut och medan jag väntade på provsvar ang en allvarlig åkomma fick jag en panikångestattack, läkaren frågade vad det var med mig och jag sa att jag var rädd för att dö. ?Ja alla ska vi dö någon gång? fick jag till svar.