Autism, lycklig?

Hej jag har autism och jag är inte lycklig med livet, MEN jag känner ändå ett visst litet men samtidigt stark hopp om att bli det i slutändan...sååå, förhoppningen om lycka kan alltid finnas där oavsett autism.

Sen kan ju vissa med autism (inte alla, men vissa) utveckla intressen som blir väldigt givande för dem att ägna sig åt, och det kan säkert hjälpa till att bidra till lycka i vissa fall tänker jag, alltså genom höja välmåendet i tillvaron typ och kanske rentav ge livet en mening för dessa personer. Nu vet jag inte om detta stämmer, för det kanske bara är en slags fördom: men vissa med autism kanske nästan (iaf delvis) får möjlighet att känna sig mer tillfreds med livet än de flesta andra just pågrundav sina älskade intressen och hobbys som förgyller deras tillvaro. Så den förhoppningen skulle du ju kanske kunna för sig ägna dig åt lite i tanken just nu, alltså att det förhoppningsvis kommer bli så för din son ;)

Men var samtidigt beredd, och försök samla så mycket kraft du bara kan, för att så gott du bara kan hjälpa och stötta din sån genom livet, för förmodligen kommer han att möta en hel del svårigheter och problem, MEN förhoppningsvis även en hel del positiva grejer som han kommer att uppleva extra unikt och speciellt eftersom att han är just extra unik och speciell. Har skrivit lite som så här för att jag inte vill sticka under stol med att autism är/kan vara väldigt negativt, MEN vill ju även säga att det KAN finnas även vissa positiva grejer med det.

Sen kan det dessutom vara väääldigt olika hur mycket ens liv påverkas av autism, så kan ju om ni har tur bli som så att din pojke påverkas relativt lite negativt i sitt liv av sin funktionsnedsättning. 

Och för övrigt försök så gott du kan att leva i stunden, och att inte grubbla för mycket över framtiden, vet att det är lättare sagt än gjort, men försök så bra du kan;)

Kram