Normalt utvecklingsbeteende?
Jovisst, kan hon det. Men hon gör det inte, i kombination, eller vad man nu ska säga, med att hon lyfter på händerna och fötterna.
Det blir liksom inte något "aha" moment. Utan det är, precis som jag skrev, hon kommer inte vidare.
Precis så där gjorde mitt barn med, fast jag tolkade skriket som att han var arg och frustrerad, för att det helt enkelt inte funkade som han ville. Till slut tog han spjärn med händerna och skrek som en tok medan han hasade sig fram. Men det tog minst någon månad innan han hade börjat göra så där. Frustrationsskiken gick över efter ett tag, och då ålade han sig gladeligen fram, men att krypa lärde han sig inte: bara stå på alla fyra, som om han skulle krypa, men ville han ta sig framåt, så lade han sig platt på mage och ålade, som tidigare. Det riktiga krypandet kom när han var 1 år och 5 månader gammal och plötsligt började gå. DÅ plötsligt kunde han krypa också.
Vi brukade skoja om att vi skulle sy fast en golvmopp på hans mage, för han ålade sig fram, medan dreglet rann på golvet och han överlycklig tog sig runt på det där viset i hela bostaden i superfart så att man knappt hann efter. Ibland fick vi följa slemspåren för att hitta honom (när han ålade blixtnabbt in under soffan eller sängen) för det var ju ett minst sagt tyst färdsätt att ta sig framåt på.