Skulle ni döma mig?

Är gift sedan många år och har två barn, har varit ihop med maken sen vi var 15 och är nu runt 40. Vi har blivit mer och mer som kompisar och har inga kärlekskänslor kvar sen länge. Inga hard feelings mellan oss men jag är inte lycklig.

Sedan ett år har jag försökt förtränga känslor för en kollega men det börjar bli ohållbart. Vi är rätt nära vänner men inget har såklart hänt, känner dock att jag inte kan leva så här längre . Har försökt det mesta för att förtränga det men det är omöjligt .

Jag längtar efter honom hela tiden så jag måste göra något åt det. Även om det inte skulle bli något med kollegan är det inte rätt mot min man. Skulle ni se på mig som en idiot om jag lämnar maken för kollegan? (Vet det är en chansning) tycker ni jag gjort fel?

Vilka tråkmånsar. Skilj dig först och landa?? Vad är det för råd? Det tar ett halvår att få igenom skilsmässan och ytterligare tre år att landa. Jesus, vilka tråkmånsar. Man lever bara en gång och kan vara död om ett år. Gör det som känns rätt. Mitt råd skulle vara att inte gå bakom ryggen på din man. Var ärlig och förvänta dig inte att gräset är grönare någon annanstans men kör järnet och lev.

Skulle ni se på mig som en idiot om jag lämnar maken för kollegan?

3år? Låter som ts sedan en längre tid bearbetat detta mentalt. Det tar längre tid att "landa" för den som blir lämnad. Ingen som sagt att skilsmässan måste gå igenom innan man dejtar, men det är inte fel att påbörja processen.

Skilja sig är helt klart ett relevant råd. Vet en och annan som varot otrogen, och det är knappast grunden för ett bra samarbete kring barnen.

Ärlighet varar längst men råden om skilsmässa låter lite väl mycket med tanke på betänketiden som alla med barn har.

Vilka tråkmånsar. Skilj dig först och landa?? Vad är det för råd? Det tar ett halvår att få igenom skilsmässan och ytterligare tre år att landa. Jesus, vilka tråkmånsar. Man lever bara en gång och kan vara död om ett år. Gör det som känns rätt. Mitt råd skulle vara att inte gå bakom ryggen på din man. Var ärlig och förvänta dig inte att gräset är grönare någon annanstans men kör järnet och lev.

Fast det kan ju faktiskt vara så.  

Nu är jag en smula äldre men min man är vansinnigt tråkig men tycker att vi har ett bra liv. Han går upp, tar en kopp kaffe, åker till jobbet, jobbar, kommer hem, äter middag sitter vid datorn, sover. Duschar vid behov. Grejar med sin hobby en gång i v. Han är nöjd så. Jag är inte det så jag funderar på skilsmässa eftersom han inte vill kompromissa det allra minsta och hänga med på en promenad ens. 

Jag har dock inga småbarn så skilsmässan går igenom direkt. 

Va?

Ska man inte skilja sig pga betänketiden? 6 mån mot resten av livet?

Tre år för att landa? Inte för mig. Och iaf jag menar inte att man måste vänta tills skilsmässan går igenom, att man är överens, eller iaf har skickat in pappren är för mig skilsmässa. Och för mig tar det ca 6 mån att landa, jag vaknar ju inte upp en dag och tänker att nej, jag skiljer mig idag. Det är ju något som har pågått en längre tid i mitt inre och jag har ju redan sörjt förhållandet så att säga innan jag väl gör slut. 

 

Just det där blev lite fel. Menade såklart att råden att vänta med att dejta tills man skilt sig är i överdrivna då en skilsmässa tar 6 månader för en förälder att få igenom.

6 månader är inte överdrivet länge att vänta när det gäller barn och samarbetet kring dem.

kompisar

inga kärlekskänslor

jag är inte lycklig.

känslor för en kollega

ohållbart.

förtränga det men det är omöjligt .

Jag längtar efter honom

jag måste göra något åt det.

Tre år för att landa? Inte för mig. Och iaf jag menar inte att man måste vänta tills skilsmässan går igenom, att man är överens, eller iaf har skickat in pappren är för mig skilsmässa. Och för mig tar det ca 6 mån att landa, jag vaknar ju inte upp en dag och tänker att nej, jag skiljer mig idag. Det är ju något som har pågått en längre tid i mitt inre och jag har ju redan sörjt förhållandet så att säga innan jag väl gör slut. 

Är gift sedan många år och har två barn, har varit ihop med maken sen vi var 15 och är nu runt 40. Vi har blivit mer och mer som kompisar och har inga kärlekskänslor kvar sen länge. Inga hard feelings mellan oss men jag är inte lycklig.

Sedan ett år har jag försökt förtränga känslor för en kollega men det börjar bli ohållbart. Vi är rätt nära vänner men inget har såklart hänt, känner dock att jag inte kan leva så här längre . Har försökt det mesta för att förtränga det men det är omöjligt .

Jag längtar efter honom hela tiden så jag måste göra något åt det. Även om det inte skulle bli något med kollegan är det inte rätt mot min man. Skulle ni se på mig som en idiot om jag lämnar maken för kollegan? (Vet det är en chansning) tycker ni jag gjort fel?