Anonym (Irriterad) skrev 2020-06-14 11:58:19 följande:
Min man och jag har en tvååring som sover bra. Hon vaknar kring 7-8 och på helger brukar vi föräldrar turas om att få sova lite längre. Min man sover som en stock inrid och otid, själv har jag svårare att sova och somna särskilt om jag en gång vaknat osv. Min man har även sömnapné som syns främst med snarkningar, men det kanske kunde göra honom lite tröttare än andra, eller/och så älskar han bara att sova. Han klarar sig också på väldigt lite sömn, kan sova 4-5h och åka på arbetsresa med tidigt morgonflyg, och är inte tröttare på dagen utan vakar och ser på film frivilligt på kvällen exempelvis (jag skulle vara helt slut) så det känns som han inte behöver 11h sömn men han bara gillar att sova. Visst har han sömnapné men svårt att säga hur mycket det faktiskt påverkar då han också klarar sig bra med väldigt lite sömn.
På helgen då han får sova försöker jag be honom stiga upp typ en timme senare än jag och barnet, dvs kring 9, så vi hinner göra nåt innan barnet ska sova dagssömn igen. Han skulle säkert sova till minst 12 om han fick. Ändå blir det så att jag springer och ber honom stiga upp 10ggr och han blir irriterad, och jag sannerligen med. Jag går inte tillbaka i sängen efter det, skulle inte kunna sova efter att ha varit uppe 1-2h.
Då jag får sova till 9 går han sedan tillbaka och lägger sig och sover 1-2h till, eller mer om jag skulle låta. Så han stiger upp typ mot 11 efter många uppmaningar, och vi hinner inte göra nånting. Då han stigit upp går han och sätter sig på toa en halvtimme ungefär, vilket också irriterar mig, även om jag försöker förstå att en del behöver sitta länge på toa (inte jag), och sedan ska han äta frukost, men hela förmiddagen är sedan på mitt ansvar med barnskötsel och allt innan han är med i spelet.
Detta resulterar i irritation och surande varenda helg. Jag är så irriterad på att han drar ut på morgnarna för sin egen del, och han på att jag springer där som en mamma och ber honom stiga upp nu redan. Vi har försökt prata lite och komma överens om att han sover en timme efter att jag stiger upp, eller går tillbaka på en timme då jag först fått sova. Men han ligger ändå kvar efter att klockan ringt, kan somna om och glömma att ställa in klockan igen, jag får 9 av 10 fall springa av och an och be honom stiga upp nu, så vänligt jag kan. Men det pyr i mig!!
Behöver inget skitkastande kring att vi nog borde skiljas, men har ni några tankar..? Borde jag låta honom sova och sluta vara så petnoga? Eller håller ni med om att man kunde förvänta sig att en vuxen man med barn kan stiga upp innan elva..? Till saken hör att jag är hemma med barnet och tar nästan allt ansvar kring henne 24/7 då mannen jobbar mycket, visst sköter han också henne och leker, men känns som även den gemensamma tiden (helger) faller mest på mig, och barnet klänger ju mest på mig också hela tiden trots att mannen är hemma, så han kan sitta sin halvtimme på toan vilket jag aldrig skulle kunna göra utan en som hänger i dörrhandtaget och skriker på mig. Men fan kan inte mannen bara stiga upp på morgnarna så slapp vi detta gnabb! Och han tycker jag är irriterande och micro managing. Tankar...?!?
Hade varit intressant med någon slags reaktion från TS.
Har du läst förslagen du fått? Var där något som du provat? Hur gick det i så fall?
