saraama skrev 2020-10-15 14:59:27 följande:
Vi har ett barn som är drygt 2 och ingen har någonsin frågat varken innan honom eller nu om syskon. Jag känner väl att mitt enda plåster på såret nu är att få försöka igen och förhoppningsvis bli gravid relativt fort. Det tunga blir om det inte vill sig och beräknat datum i maj passerar då vi skulle fått detta syskon som inte ville stanna. Om folk i min närhet börjar få stora magar och föder innan jag får plus igen. Usch orkar inte ens tänka dessa tankar. Nu är detta nytt för mig då mitt ma bekräftades i måndags. Känner redan att den värsta sorgen lagt sig. Den som sköljer över och kväver. Så kände jag i ovissheten, dagen det bekräftades och dagen jag fick ta tabletter och avsluta hemma. Nu är jag på andra sidan och ska för min egen och min familjs skull försöka återgå till det normala från och med imorgon. Första dagen på jobbet kommer kännas tung men sedan är man förhoppningsvis igång och slipper tänka på detta hela dagarna. Då kanske det räcker att tänka på det emellanåt hoppas jag.
Ursäkta värsta novellen här. Det är tungt...
Bamse kram till dig <3
Gått lite mer än 1 vecka sen mitt. Känns sorgligt, tror också jag kommer vara ledsen kring när bf skulle varit. Min syster ska ha barn en månad innan, inte orkat berätta för henne. Hon är jätte besviken över att jag har förhinder från att komma på hennes tillställning där de berättar könet på deras barn. Känner bara jag orkar inte och jag orkar definitivt inte säga varför.
Jag har jobbat på hela tiden, för att inte behöva tänka. BM va inte jätte nöjd över att jag jobba hela tiden, men klarar inte av att inte göra något. Har väldigt självständigt jobb där jag sköter mitt behöver inte prata med folk heller. Vilket gjorde de väldigt skönt att jobba. Berättade för min chef i fredags om vad som hade hänt. Men inte någon mer på jobbet.
Ja tiden läker alla sår säger dom, så försöker jag tänka <3