Är personer utan barn experter på barnuppfostran ?

Nej de är såklart det inte experter men de har samma rätt att ha en åsikt som alla andra. Det är väl inte bara experter som har rätt att öppna munnen om saker och ting. Varför skulle barn vara annorlunda än väder, politik, matlagning, relationer, husköp, osv?

Varför springer de och skriker?

Ja, men var och när springer och låter? Jag har grannar som har låtit sina barn springa runt på innergården och nästan trampat ner granntantens hund, och blåst i visselpipor och verkligen vrålat. Helt galet. Det blev ett ärende för styrelsen och eftersom jag sitter i den tog jag gladeligen på mig uppdraget att prata med föräldrarna.

Barn är barn, men det är föräldrarnas jobb att se till att de stör inom rimliga gränser.

Sen har ju alla som har barn varit barnlösa och kan jämföra. Jag fick barn relativt sent, hade alltså ganska många vuxenår som barnlös bakom mig. Jag upplever inte att det är så vanligt med barnlösa självutnämnda "experter". Men visst, de finns. Sedan jag själv blev förälder har jag mer förståelse för vissa saker, t ex att allt inte är så enkelt samt att föräldrar med väldigt krävande barn kan vara slutkörda. Faktum kvarstår dock. Vi låter inte våra barn springa och skrika och låta hur mycket som helst och det finns en anledning till det.

Du förstår hur det är med dina barn. Det gör dig inte bättre på att veta hur barn är generellt.

Du tror inte att du har en "bias" gentemot barn generellt, där du dras mot att tro att barn är nog ganska lika dina egna barn?

Haha ja jag har märkt samma. Brukar svara med att dom kan komma tillbaka sen n är dom själva har 6 barn varav 3 har konstaterade diagnoser så kanske jag tar deras råd. Annars kan dom hålla tyst. 

15 minuter emellan

vi kan säga att du är himla smart och "de" (andra) är korkade rakt igenom det är ju det du ville läsa eller hur?

Nu förstår jag ännu mindre. Du får ofta råd om barn, men andra vågar inte kommentera dina barn? Vem ger råd till vem om vilka barn? Eller ger de inga råd alls utan är oförstående, som du också skrivit?

En släkting till mig undvek att kritisera mig och mina (då) 4 barn. I stället körde hon med "Mina barn kommer inte att få ..." eller "Mina barn ska minsann ...". Hennes barn skulle t ex definitivt äta det de blev serverade. Det sade hon medan hon rynkade på näsan åt mina barn, som inte alltid ville äta det som stod på bordet.

Nåja, hon slutade komma med en massa goda råd när hon själv fått barn. Hennes barn varken sov när de skulle eller åt allt. Inte uppförde de sig perfekt ute bland folk heller.

Först säger du, TS, att du får råd. Sen att du inte får råd utan att folk inte förstår.

Vad menar du och på vilket sätt visar folk att de inte förstår?

Du missförstår mig! Förlåt om det uppfattades som att märka ord. Jag vill förstå situationerna du hamnat i för att kunna sätta mig in i din situation. Men du ändrar flera gånger beskrivningen av vad som hänt.

Jag, som inte har upplevt det du beskriver i trådstarten, försöker bara förstå vad som hänt dig. Jag är intresserad av hur människor beter sig och varför det kan skilja sig så mellan olika grupper av människor.

Vill du inte förklara så är det ok. Det är din tråd. Jag ska inte fråga mer.

Man behöver väl inte vara expert på barn för att tycka att de stör om de springer runt och skriker?

Problemet som kan uppstå är att om ens barn brukar springa och skrika rätt så ofta så blir föräldrana lite "immuna" mot det. Men det är det inte alla i omgivningen och det måste man förstå och lösa. Alla andra på flygplanet behöver inte tåla skrik i 2 timmar för att barnet är irriterat på att inte ha fått en viss leksak (såklart gäller det inte om barnet har ont i öronen, men då är det föräldrarnas fel att ha tvingat barnet att flyga). Jag har haft ett par utbrott med vår dotter - jag kan nämna de alla då de var väldigt få och hon är 9 år nu. Så, det är väldigt mycket som beror på uppfostran och andra har rätt att uttrycka sig om det för att (se ovan) föräldrar blir immuna mot sitt barns skrik.

Och här slår du huvudet på spiken på det som de runt omkring störs sig på mest - ?inget hjälper?. Det tolkar nog de flesta som att ?jag har gett upp och orkar inte säga till mina barn?, inklusive jag själv (som har barn).

Mina barn har också varit sjövilda vid fel tillfälle, som i affären. Min lösning har varit enkel, vi går ut till bilen och sätter oss en stund tills de lugnat ner sig. Dels för att de ska fatta att man kan inte bete sig hur som helst ute bland folk, dels för att inte störa andra. Efter några gånger har de lärt sig hur man beter sig ute och de är en fröjd att ha med i affären.

?Inget hjälper? är ett lamt svepskäl för att man inte orkar bry sig, eller förläst sig på litteratur om fri uppfostran. Folk som ger råd om uppfostran i det läget hade nog hellre velat säga ?kan du inte hålla i ordning på din helvetes-avkomma?!?