Varför uppmanas inte män att vara tacksamma?
Tycker snarare att varken män eller kvinnor uppmanas att vara tacksamma. Är kvinnor ens tacksamma över att leva i världens mest jämställda land? Det verkar inte så, frågan ska hela tiden förskjutas framåt, den ska hela tiden dras till sin spets.
1960: Vi har inte lika rättigheter/möjligheter låt oss fixa det (bra).
2020: Vi är inte exakt lika representerade i antal inom de få yrkesgrupper och positioner vi bestämt att vi bryr oss om (riksdagen/teknologi/ingenjör = ett problem, saneringsarbetare, murläggare, betongare = vem bryyyr sig).
Som jag ser det så här båda könen sina egna unika dysfunktionaliteter. Männen har sin aggression, och det finns gott om historiska perioder när männens dysfunktion lett till kaos. Men den period vi nu går igenom är istället en som präglas av kvinnans högsta dysfunktionalitet: Konformism, ytlig men absolut konformism.
Passa in. Gott är inte något man gör, det är något man säger. Sanningen är subjektiv osv. Min moraliska uppfattning avgör vad andra människor borde ha rätt att säga eller ej.
Vi har skapat ett helt samhälle som jagar upp sig i pöblar och våldsamt gestikulerar hur viktig en fråga är för dem. Men frågan är inte till för att lösas, den är enbart ett medel för att signalera sin moraliska överlägsenhet gentemot andra.
Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska ta emot så många flyktingar som möjligt. För det är vad "goda" människor gör. Sen när de negativa konsekvenserna uppenbarar sig (ökad osäkerhet, splittring, sexualbrott osv). Ja då beskyller man män som grupp och går vidare till nästa fråga.
Det är därför (generellt) kvinnor värnar om att Sverige ska kraftanstränga sig för att rädda klimatet. För det är vad "goda" människor gör. Sen när Sverige lägger ner sin kärnkraft och tvingas försörja sin efterfrågan genom att bränna olja. Ja då håller man tyst och går vidare till nästa fråga.
Kan ge fler exempel. Frågorna är inte till för att lösas, de är ett medel för godhetssignalering. Verktyg för att statusmässigt höja sig inom sin grupp. Ingenting åstadkoms medans det mesta slits itu. Det vilar någonting djupt kvinnligt bakom dagens dysfunktion.
Det är helt uppenbart män som inte kan hantera att samhället och deras roller förändras, att det inte räcker att bära mjölsäckar och köra lastbil längre. Det finns liksom folk som forskar på sånt om man vill läsa:
"Männen hänger inte med i den moderna världen, de klarar inte utbildningar och kommer därför att få svårt att få jobb och viktiga positioner i samhället.
? Det leder till att männen framstår som förlorare, vilket är farligt, eftersom det bland annat leder till den politiska extremism som vi ser runt om i Europa, säger Per Isdal."
https://modernpsykologi.se/2019/11/19/dags-att-vidga-mansrollen/
Det måste vara apjobbigt att både vara en usel förlorare och inse att kvinnor kan försörja sig själv och inte ställer upp på vad för skit som helst. Klart, alla vill väl slacka när de kommer hem från jobbet istället för att städa och ta hand om ungar, eller?
Att sluta projicera och erkänna sitt problem är första steget om man vill komma någon vart.